I väntan på Coleção Berardo

André Banha heter konstnären bakom trappskulpturen. 

Museet Coleção Berardo i Lissabonstadsdelen Belém har en imponerande permanent utställning med modern internationell konst. Men här finns dessutom alltid separatutställningar, en del enkelt överblickbara och pedagogiskt genomtänkta, andra mera gåtfulla. Just nu visas utställningen WAIT, konst på temat väntan. Det låter onekligen svårfångat. Kanske kan museets egen presentation ge lite ledtrådar? Här är ett par väsentliga avsnitt ur den, i översättning till engelska.

To wait is an everyday action that, consciously or not, constantly intersects with various moments in our lives. Sometimes, waiting predicates an action; at other times, it happens in immobility. Prevailing over all circumstances of life, it becomes clearly visible in certain contexts; in others, it manifests itself subtly. For exemple, in a situation of minor importance, as when one waits for the bus, one’s expectations correspond to the logistic function that the bus serves. However, when one anxiously awaits the birth of a child, the feeling of expectancy can envelop all one’s actions and movements, feelings and emotions. Such a state, which is meaningful to the human life, is frequently surrounded by other allies, which belong to the category of feelings and sensations and test the subject’s limits: failure, error, frustration, guilt, desire, and need, for example.

/…/

More than creating a fatalistic view on the matter of waiting, this exhibition attempts to indicate ways that allow for a recovery of possibilities as diverse as the specifics of each peace – in media such as painting, photography, sculpture, installation or video – while also paying attention to their potential connections. WAIT proposes a journey with a scenic aura, intending to involve the spectators in an experience where they directly or indirectly become aware of the perception of time: the condition that acts on waiting and defines all its relational possibilities.The works suggest us several subject matters, such as desire, the tension between body and space, photography and death, memory, the confrontation with the impossible, and life in suspension.

Klart som korvspad, eller hur? Men även om sambandet mellan begreppet väntan och de utställda objekten kan verka underligt, kan de förstås avnjutas som de är, utan närmare förklaringar. De flesta verken har portugisiska upphovsmän.

Besökaren välkomnas av en samling blomsterbuketter vid ingången till utställningen. Sara & André heter konstnärerna från Lissabon som har gjort verket utan titel.

Målningar som avbildas kan ibland ge ett helt annat intryck i verkligheten. De här två målningarna på trä, Read och Modorra av Lissabonkonstmären Luísa Jacinto, är i verkligheten mycket små, mindre än en A5-sida. 

Från Santarém, en stad i Ribatejo, kommer konstnären João Ferro Martins, som svarar för en bronsskulptur, Agfamatic 55c, i naturlig storlek.

Cleaning Up the Vacuum #2 heter målningen utförd av António Olaio från Angola.

En skulptur utan titel visar upp vardagliga föremål som de flesta känner igen. Konstnären heter Gonçalo Barreiros. Uvertyren till operan Wilhelm Tell av Rossini är nämnd, och det är den som ligger på skivtallriken.

Rodrigo Tavarela Peixoto visar upp en stor fågel med namnet Crow. Men nog liknar den mera en korp än en kråka.

Red Power heter en skulptur som är en modell i skala 1:1 av en Ferrari Testarossa från 1984. Konstnären heter Paulo Mendes.

Ett videoverk på närmare fem minuter är Human Flag av Orlando Franco, ytterligare en portugisisk konstnär. Vad motivet har med väntan att göra får varje betraktare avgöra.

Dalila Gonçalves har ordnat mynt från olika länder i rader. Pontos de Fuga #1 heter verket som är helt färskt, från 2019.

Ett roligt videoverk är Dónde Dormir 5 (Palau) av spanjoren Eugenio Ampudia. Vi får se en man komma in i en konsertlokal med en flygel på scenen. Han klär av sig och lägger sig uppe på flygeln, somnar in och vaknar efter en stund, kliver upp, klär på sig och går därifrån. Det hela tar några få minuter och kan förstås inte återges här, så i stället tre stillbilder från förloppet.

Susana Anágua har gjort skulpturen i polerat järn, utan titel.

Tiago Baptista kommer från staden Leiria i Portugal och svarar för en stor akrylmålning utan titel.

Andres Serrano kommer från USA och är upphovsman till ett par målningar som ska ses tillsammans. De heter The Morgue (Rat Poison Suicide 2) och The Morgue (Infectious Pneumonia). Ordet morgue (bårhus) är välbekant för den som ser amerikanska tv-serier om rättsläkare och brottsundersökningar.

Till sist tre små foton av António Júlio Duarte, Júlia e Marta. Fotona togs fram under arbetet med en film, Colo (2015), av Teresa Villaverde.

Detta är bara några av de verk som kan ses på utställningen WAIT. Den som ser flera av dem kanske kommer närmare sambandet mellan väntan och konst.

Kulturinformation i Kraków

Det finns och har funnits olika sätt att sprida litteratur och kunskap om litteratur till dem som inte så ofta uppsöker bibliotek och bokhandel. I Stockholm kunde man för några år sedan läsa korta dikter i tunnelbanevagnarna. De förde en ojämn kamp mot reklambudskapen, som naturligtvis vann kampen, och nu finns inga dikter att fundera över i vagnarna. Däremot finns fortfarande många små skyltar på olika platser som påminner om att författare har skildrat just de platserna i sina verk. I Lissabonstadsdelen Belém kan man läsa dikter på parkbänkarna av ledande poeter som Fernando Pessoa, Florbela Espanca, Eugénio de Andrade och andra. Den vackra polska staden Kraków lämnar ett annat exempel som är lite udda, roligt och värt ta ta efter.

Runt gamla stan, Stare Miasto, i Kraków finns ett parkområde. Det sträcker sig runt hela gamla stan utom det korta avsnitt där det gamla kungaslottet Wawel är beläget. Parken är grön, full av träd, blommor, statyer och strosande människor, under slutet av april dessutom av fågelsång. Här finns också ett så stort antal parkbänkar att alla som vill sitta ned en stund lätt hittar en plats.

På en del av parkbänkarna finns små namnlappar fastsatta. Efter att ha sett en rad namn som inte väckte minsta igenkännande antog jag att Krakóws namnskyltar gällde folk som har sponsrat parkbänken och fått sitt namn förevigat som tack för bidraget – något som förekommer i Central Park i New York, och säkert även på andra håll. Men efter en kort promenad dök det upp ett namn som var bekant.

Nej, det är inte särskilt troligt att den store franske författaren Honoré de Balzac (1799–1850) har sponsrat en parkbänk i Polen. Det tror jag inte heller de andra personer gjort som hedrats på detta sätt.

Vid varje namn finns en kod, påminnande om de streckkoder som finns på alla varor eller ännu mer om dem som flygbolagens boardingkort är försedda med. Den som har en mobiltelefon med en QR-scanner (kostnadsfri app) kan genom att läsa av koden med skannern få upp en internetsida på sin telefon med porträtt att författaren ifråga, samt en kort artikel om vederbörande. Så här såg Polens förste store historiker Jan Długosz (1415–80) ut.

Och här kan man läsa lite om honom (om man kan polska).

För oss som inte kan det är artiklarna förstås av begränsat värde. Under mina strövtåg i det lummiga parkområdet såg jag inte många som utnyttjade denna kulturinformation. Det kan bero på att de saknar en QR-scanner, inte vet att informationen finns eller hur man får tag på den. Men idén är rolig och som sagt värd att ta efter på andra håll.

Lägesrapport vid 60 000

Efter drygt tre år – sedan den 23 augusti 2013 – har bloggen nu besökts 60 000 gånger, drygt. För många skulle det vara ett måttligt resultat. Kanske finns det bloggar med lika många besök i veckan eller om dagen. Jag är emellertid nöjd med att så många hittat till mina inlägg, särskilt som det genomsnittliga antalet besök om dagen har ökat något i genomsnitt. Långsamt, men ändå ökat.

Det är möjligt att se från vilka länder besöken görs, och vilka inlägg som väckt stort eller mindre intresse. De flesta, och då handlar det om cirka 90 procent, som läser i bloggen gör det från Sverige. Fler än fyratusen gånger har någon i USA tittat i bloggen, och över tvåtusen är också besöken från – i fallande ordning – Tyskland, Ryssland och Portugal. Därefter följer Ukraina med knappt tvåtusen, och rätt många har också varit intresserade i Frankrike, Polen, Finland och Spanien. Under senare tid har åtskilliga i Litauen, Canada och Irland också visat bloggen sitt intresse. Det har man däremot inte alls gjort i de nordiska grannländer där läsarna lätt skulle förstå texterna. Finland är det enda grannlandet som jag nämner här.

Många blogginlägg har gått de flesta läsare förbi. Men ungefär femtio av de 464 inlägg som hittills lagts ut har besökts över hundra gånger. Det går inte att säga om texter om musik, litteratur, konst eller något annat väcker mest intresse. Däremot kan man dra ett par andra slutsatser. Till exempel att lite längre texter som är illustrerade med flera bilder läses mer, i genomsnitt, än korta inlägg. Och att bloggens besökare inte har något emot att återvända till gamla inlägg. Dagligen besöks flera texter som funnits i bloggen över två år, och det är också bland de äldre inläggen som de mest välbesökta finns. Om man vill se det som en tävling är det en text som är i suverän ledning med en bra bit över 500 besök hittills – den om författaren Hasse Z som publicerades i oktober 2013. Som gammal beundrare av Hasse Z uppskattar jag att även andra gillar honom.

Hasse Z i säker ledning.

Här är de blogginlägg som blivit mest populära bland bloggens besökare:

1. Omläsningen (6). Hasse Z. 21 oktober 2013. 531 besök.

2. Fadoprofilen (22). Cristina Branco i helfigur. 20 februari 2014. 369.

3. Pedro Jóia igen. 28 juni 2016. 368 besök (nästan alla från Portugal).

4. Omläsningen (5). Fernando Pessoa, Dikter av Alberto Caeiro. 9 oktober 2013. 339.

5. Besök i antiken: Efesos. 10 juni 2014. 325.

6. Omläsningen (7). Göran Schildt, Önskeresan. 31 oktober 2013. 296.

7. Världens mest kända dikt? 25 februari 2014. 263.

8. Omläsningen (9). Bodil Malmsten, Svartvita bilder. 21 november 2013. 248.

8. Statyer på stan (6). 1 januari 2015. 248.

10. Knossos och den minoiska kulturen på Kreta. 12 juni 2015. 239.

Tv-reklam i Portugal och Sverige

Vid besök i Portugal har jag ibland tittat på tv. Det finns många portugisiska kanaler där glada människor ägnar sig åt musikunderhållning och olika slags tävlingar och lekar, exempelvis frågesport. Massvis med fotboll. Och så finns program där allvarliga personer talar länge, ibland i diskussioner, ofta som monologer. Och så nyheter förstås. Amerikanska serier som sänds här, som Vänner, NCIS, CSI, The Big Bang Theory och liknande, sänds även i portugisisk tv med textade översättningar. Och så finns reklam, mycket reklam.

Här kan man se människor som är saliga över sina framsynta val av rengöringsmedel, kosttillskott, bilar, mobiltelefoner eller matfett. Det är en sak som är slående om tv-reklamen i Portugal – den påminner om reklamen som den en gång såg ut här i Sverige. 

Sverige brukar beskrivas som ett modernt land där folk gärna hakar på populära trender. Och det finns en modernitet som uppenbarligen inte nått portugiserna ännu. I Sverige har vi företag som gör vad de kan för att göra tillvaron spännande och rolig för oss. De heter sådant som

Unibet

Betsafe

Casumo

Mr. Green

Betsson

Folkeautomaten

Casinostugan
CasinoHeroes

Vera & John

Cherry Casino

Poker Stars
Bet365

Sverigeautomaten

Maria Casino

Get Lucky

Voodo Dreams

Videoslots

Svea Casino

LeoVegas
Bingo.com

Comeon!

Euro Jackpot …

… och säkert mycket mer än så. Om man ska se reklamen som ett svar på mänskliga behov, så har alltså svenska folket ett närmast omättligt behov av att förlora pengar på spel. Detta behov har förstås funnits även förr, men då köpte man lotter i stället, spelade på tips eller lotto eller bingo. Nu kan man ha det lika roligt och spännande i sin dator eller mobil. Tekniken har givit nya möjligheter.

Glädjen och spänningen i tillvaron visar sig genom att många spelare – och då handlar det mest om yngre män – i fortsättningen kan sluta tänka på att köpa lägenhet, hus, bil eller en utlandssemester i framtiden. Ska man ha roligt får man finna sig i att bli fattig och ordentligt skuldsatt och jobba på att betala sina skulder i många år. De som går vinnande från spelet är spelbolagen. Enligt en TT-artikel som publicerades i  flera tidningar, bland annat Sydsvenskan den 23 september, har Stödlinjen, som kan hjälpa spelmissbrukare, märkt av fenomenet. ”Det är inte många som tar kontakt, men bland dem som gör det går det att utläsa en tydlig tendens: de har fastnat i kasinospel på internet. Den andelen har ökat kraftigt de senaste åren, varannan som anger spelproblem/beroende spelar på nätkasinon, enligt Stödlinjen.”

Nu börjar det tydligen bli brist på nya ungdomar att ruinera, och enligt samma artikel satsar nu spelbolagen på nya målgrupper: kvinnor och äldre. Däremot nämns inget om portugiser – men att fotbollsstjärnan Cristiano Ronaldo fungerar som reklamman för en av spelsajterna kanske säger något. Tills vidare får de fortsätta att köpa sina lotter och har ingen aning om vilken lycka som väntar när de hinner ikapp Sverige i utvecklingen. Medan spelbolagen ockuperar allt mer av tv-reklamen här och spelarna gläds över sina 400 free spins.

Fadon finner sin publik (1)

Under rubriken Fadon finner sin publik publicerar jag i fem avsnitt kapitlet Mot en ny publik ur min bok Fado – en vägvisare till musiken och musikerna (GML Förlag). I dag är fado en populär, välkänd och mycket spridd musik i Portugal, med många lyssnare även utomlands. Så har det inte alltid varit. Då fadomusiken uppkom i början av 1800-talet levde den bara i Lissabons fattigaste stadsdelar och hamnområden, en miljö med avigsidor som utbredd prostitution, brottslighet och drogmissbruk. Mötet med större publikgrupper blev möjligt genom olika mediers utveckling, och under decennierna före och efter sekelskiftet 1900 blev fadon populärmusik – en utveckling som den inte alls är ensam om, det finns stora likheter med till exempel jazzens och tangons stigande popularitet, som inföll ungefär vid samma tid.

Det mesta av texten har jag hämtat ur boken utan ändringar. I den femte delen har ett kort stycke ersatts av nyskrivet (som handlar om de allra tidigaste inspelningarna av fado). Maria Severa, som nämns i inledningen, är fadons första stora – och ännu mest legendariska – sångerska, omtalad inte bara för sin musikaliska insats utan även för en kärlekshistoria med aristokraten Conde de Vimioso. Hon finns mera utförligt beskriven i ”fadoprofilen” nr 99 som publicerades i bloggen den 15 november 2015.

* * * * *

Bilden av Maria Severa ä gjord
av Alberto Souza.

Maria Severa blev kort efter sin död en legend. Namnen på samt vissa biografiska uppgifter om andra musiker från 1800-talet finns också. Men det var långt före inspelningarnas tid, och det förekom ingen musikkritisk bevakning av fadon i pressen. Vi vet alltså inte mycket om hur musikerna då lät. Det är också svårt att få en uppfattning om hur spridd fadomusiken var i mitten eller slutet av 1800-talet i Lissabon. Det är känt att den förekom vid folkfester, religiösa processioner, tjurfäktningar och sammankomster i fina salonger. Men hade den nått borgerskapets hem?

I romanen Kusin Basílio med originaltiteln O Primo Basílio (1878) berättar Eça de Queirós (1845–1900) om en ung kvinna, Luísa, som blir förförd av kusinen Basílio. Luísa lever i högborgerlig miljö tillsammans med sin man Jorge, som är gruvingenjör. Paret har ett mindre men välbärgat hem i Lissabons centrum. De umgås med ämbetsmän, akademiker och affärsmän. Musiken är starkt närvarande i de Queirós roman. Man går och ser opera och zarzuela. I hemmet finns ett piano där man spelar nocturner av Chopin och ackompanjerar populära arior av Gounod, Meyerbeer och Verdi. Även fadon finns med i denna musikaliska värld. Luísa och hennes vänner både sjunger och spelar fado, en sentimental och enkel folklig musik, banal men populär. En sång Fado do Vimioso nämns flera gånger i romanen. Jämte sången Fado da Severa – båda handlar om Maria Severa och Conde de Vimioso – var den den mest spridda fadosången vid denna tid.

Lars Axelssons svenska översättning
publicerades 1987.

Fado som notutgåva

Det framgår inte av romanen om Luísa sjunger fado efter noter. Men om hon gjorde det, så använde hon de notutgåvor med fadosånger som hade varit i omlopp sedan mitten av 1800-talet. Under 1870- och 80-talen blev sådana utgåvor allt talrikare. Häftena såldes till en publik som kunde läsa noterad musik och hade något att spela den på. Arrangemangen är tänkta för piano. Med noterna fick musiken en spridning i högborgerliga kretsar där det ingick i unga damers uppfostran att spela piano och tala franska. Musiken framfördes under påverkan av tidens populära romanser och arior och var prydligare, mer sofistikerad än den folkmusik som kunde höras i gränderna och på kaféerna.

Vid samma tid spreds också betydligt påvrare och billigare häften som innehöll enbart sångtexter. Dessa riktade sig till en fattigare läsekrets som inte hade någon musikutbildning, inte tillgång till piano och tillhörde arbetarklassen snarare än borgerskapet.

Nästa avsnitt handlar om fado på teatern.

Stadsdelen Alfama i Lissabon är en del av fadons hembygd. I det nutida Alfama ser man många spår av historien.