Fadon finner sin publik (1)

Under rubriken Fadon finner sin publik publicerar jag i fem avsnitt kapitlet Mot en ny publik ur min bok Fado – en vägvisare till musiken och musikerna (GML Förlag). I dag är fado en populär, välkänd och mycket spridd musik i Portugal, med många lyssnare även utomlands. Så har det inte alltid varit. Då fadomusiken uppkom i början av 1800-talet levde den bara i Lissabons fattigaste stadsdelar och hamnområden, en miljö med avigsidor som utbredd prostitution, brottslighet och drogmissbruk. Mötet med större publikgrupper blev möjligt genom olika mediers utveckling, och under decennierna före och efter sekelskiftet 1900 blev fadon populärmusik – en utveckling som den inte alls är ensam om, det finns stora likheter med till exempel jazzens och tangons stigande popularitet, som inföll ungefär vid samma tid.

Det mesta av texten har jag hämtat ur boken utan ändringar. I den femte delen har ett kort stycke ersatts av nyskrivet (som handlar om de allra tidigaste inspelningarna av fado). Maria Severa, som nämns i inledningen, är fadons första stora – och ännu mest legendariska – sångerska, omtalad inte bara för sin musikaliska insats utan även för en kärlekshistoria med aristokraten Conde de Vimioso. Hon finns mera utförligt beskriven i ”fadoprofilen” nr 99 som publicerades i bloggen den 15 november 2015.

* * * * *

Bilden av Maria Severa ä gjord
av Alberto Souza.

Maria Severa blev kort efter sin död en legend. Namnen på samt vissa biografiska uppgifter om andra musiker från 1800-talet finns också. Men det var långt före inspelningarnas tid, och det förekom ingen musikkritisk bevakning av fadon i pressen. Vi vet alltså inte mycket om hur musikerna då lät. Det är också svårt att få en uppfattning om hur spridd fadomusiken var i mitten eller slutet av 1800-talet i Lissabon. Det är känt att den förekom vid folkfester, religiösa processioner, tjurfäktningar och sammankomster i fina salonger. Men hade den nått borgerskapets hem?

I romanen Kusin Basílio med originaltiteln O Primo Basílio (1878) berättar Eça de Queirós (1845–1900) om en ung kvinna, Luísa, som blir förförd av kusinen Basílio. Luísa lever i högborgerlig miljö tillsammans med sin man Jorge, som är gruvingenjör. Paret har ett mindre men välbärgat hem i Lissabons centrum. De umgås med ämbetsmän, akademiker och affärsmän. Musiken är starkt närvarande i de Queirós roman. Man går och ser opera och zarzuela. I hemmet finns ett piano där man spelar nocturner av Chopin och ackompanjerar populära arior av Gounod, Meyerbeer och Verdi. Även fadon finns med i denna musikaliska värld. Luísa och hennes vänner både sjunger och spelar fado, en sentimental och enkel folklig musik, banal men populär. En sång Fado do Vimioso nämns flera gånger i romanen. Jämte sången Fado da Severa – båda handlar om Maria Severa och Conde de Vimioso – var den den mest spridda fadosången vid denna tid.

Lars Axelssons svenska översättning
publicerades 1987.

Fado som notutgåva

Det framgår inte av romanen om Luísa sjunger fado efter noter. Men om hon gjorde det, så använde hon de notutgåvor med fadosånger som hade varit i omlopp sedan mitten av 1800-talet. Under 1870- och 80-talen blev sådana utgåvor allt talrikare. Häftena såldes till en publik som kunde läsa noterad musik och hade något att spela den på. Arrangemangen är tänkta för piano. Med noterna fick musiken en spridning i högborgerliga kretsar där det ingick i unga damers uppfostran att spela piano och tala franska. Musiken framfördes under påverkan av tidens populära romanser och arior och var prydligare, mer sofistikerad än den folkmusik som kunde höras i gränderna och på kaféerna.

Vid samma tid spreds också betydligt påvrare och billigare häften som innehöll enbart sångtexter. Dessa riktade sig till en fattigare läsekrets som inte hade någon musikutbildning, inte tillgång till piano och tillhörde arbetarklassen snarare än borgerskapet.

Nästa avsnitt handlar om fado på teatern.

Stadsdelen Alfama i Lissabon är en del av fadons hembygd. I det nutida Alfama ser man många spår av historien.