Bellmansgatan ligger i närheten av Maria kyrka på Söder. Den
är naturligtvis uppkallad efter nationalskkalden Carl Michael Bellman (1740–95), som föddes och växte upp i trakten,
närmare bestämt i ett hus som kallades Dauerska huset vid Hornsgatspuckeln.
Huset låg i hörnet av Hornsgatan och Bellmansgatan och revs 1901. Namnet
Bellmansgatan antogs 1871. Bellman är egendomligt nog inte begravd på Maria
kyrkogård utan vid Klara kyrka i centrum av Stockholm.
Bellman är en av våra största diktare, tillika kompositör
som tonsatte sina dikter (även om en hel del av melodierna stals från olika
källor). I sina sånger, varav många är samlade i Fredmans epistlar och Fredmans sånger, rör sig diktaren i
olika miljöer i och kring Stockholm. Stockholm var en liten stad under Bellmans
tid, och det var möjligt för en person att ha kontakter både vid hovet och på
enkla krogar. Det är anmärkningsvärt vilken populartitet som Bellman
fortfarande åtnjuter, i hur hög grad hans kända sånger ännu sjungs.
Bellman är så välkänd att han knappast behöver någon
presentation här. Jag vill emellertid hänvisa till en trevlig sajt med massvis
med information om skalden; titta in på http://www.bellman.net och lär mer!
Bellmans mycket omfattande verk finns tillgängligt i sin helhet på http://www.samladeverk.bellman.org.
Den som tittar in i Bellmans
produktion på jakt efter mästerverk i stil med Fredmans epistlar kommer att märka att Bellman ägnade ett ämne
särskild uppmärksamhet: hur roligt och härligt det är att supa. Detta var han
visserligen inte ensam om i äldre svensk diktning. Men mängden av dikter kring
drickandet känns mer än tillräcklig, och det är synd att han inte fick flera
tillfällen att visa upp sin poetiska talang i person- och miljöskildringar.
Många sånger i de båda Fredmanvolymerna är lysande poesi, full av
träffsäkerhet, komik och djupt allvar. Och i hans skildringar av människor och
av naturen kring staden samsas återkommande figurer som Movitz, Mollberg, Fader
Berg och Ulla Winbladh med gestalter ur antikens mytologi. Träd fram, du nattens gud är hämtad från Fredmans sånger.
Träd fram, du nattens gud, att
solens lågor dämpa!
Bjud stjärnan på din sky mot
afonrodnan kämpa!
Gör
ljumma böljan kall!
Slut ögats förlåt till, kom,
lindra kval och krämpa
och
blodets heta svall!
Ditt täcke gömmer allt ...
Betraktom Floras gårdar!
Här skönsta höjder fly, där
mörka griftevårdar
på
svarta kullar stå;
och under uvars gråt
mullvadar, ormar, mårdar
ur
sina kamrar gå.
Vid källan allt är tyst;
knappt rör sig minsta myra,
när mot dess klara djup
Timantes i sin yra
bespeglar
månens klot.
På grenen av en alm Alexis
hängt sin lyra
och
slumrat vid dess fot.
Det späda vattensorl, som ned
i mossan spelar
och uti rännlars språng kring
fältet sig fördelar,
gör
ögats sömn så söt,
att döden liksom känns var
droppa blod förstela
i
själva hälsans sköt.
En ljum och kylig blåst
emellan löven susar
och under trädens rusk den
mörkblå böljan krusar
kring
roddarns blanka år.
Mot klippan vid ett plump, dit
strömmen inåt frusar,
den
glupska gäddan slår.
Där ligger jägarn trött, med
hatten under öra –
vid bössan, mot hans arm, att
minsta buller höra,
sig
hunden lagt i ring;
och fiskarn nyss begynt sin
not i vassen snöra
och
plaska stranden kring.
På trädgårdssängens brant, som
nedåt viken drager,
den trevne åbon syns vid
månens halva dager
med
vattenkannan fylld.
Hans täppa syns så grön, var
planta frisk och fager,
försilvrad
och förgylld.
Vinrankans duvna prål åt muren
vill sig luta –
tulpanens skrumpna blad sig
mer och mer tillsluta
vid
regnets glesa skur.
Längst utåt ängens rymd hörs
sista gången tuta
vallhjonet
i sin lur.
Nu sitter lärkan tyst, sin
gröna dörr tilltäpper –
i rågskyln någon gång den
svarta fågeln knäpper
vid
syrsans fräna ljud.
Helt lågt syns svalans flykt,
när Pan dess vingar släpper,
till
regnets förebud.
Ur gräset skymtar fram ringblomman
och vitsippan,
just där sädsärlan sprang, den
skogens nippertippan,
med
sina snabba tripp ...
Hör sparvens späda kval och
ungarna på klippan:
kip kip, kyp kyp, kip kip!
Kring nattens majestät sig
allt i dvala sänker –
mot rodnan ur ett moln en
åldrig urna blänker
uppå
en ättehög.
Bland drakar där på gods,
bland gyllne bloss och skänker
sig
Plutos skugga smög.
Nu råder nattens frid och ögat
vill sig sluta –
lägg bort din pipa, Pan!
Alexis, tag din luta
och
sjung i skogens valv!
Cykloper, fauner, tyst! Hålt,
gastar, opp att tjuta
vid
storm och jordeskalv!
Bjud, Eol, vid ditt spel, att
vädrens ras förvilla,
bjud tystnad upp i skyn, bjud
Neptun sitta stilla
på
sina mörka grund!
Befall att klippans spets må
tysta floder spilla
på
denna dyra stund!
Tillåt najaden ej vid stranden
sig få löja,
bryt den tritonens arm, som
brottas om dess slöja
och
grumlar flod och älv!
Må sunnanvädret ej den minsta
ilning röja –
Apollo
spelar själv.
Arakne, fäll din nål och låt
din ränning stanna!
Kan du ditt ömma bröst mot
lutans våld bemanna?
Nej,
lyssna vid hans slag!
Vulkan, lägg släggan ner, håll
handen för din panna!
Men nu
... nu somnar jag.
Scheelegatan, som ligger mitt på Kungsholmen och förbinder Fleminggatan
med Hantverkargatan, är uppkallad efter Carl
Wilhelm Scheele (1742–86), den svenske kemisten som upptäckte flera
grundämnen, som klor, syre, mangan och molybden. Ordet grundämne fanns inte på
Scheeles tid, utan han skulle kanske själv ha sagt att han undersökte olika
kemiska substanser. Scheele var född i Stralsund. Han bodde i Malmö, Stockholm
och Göteborg och slog sig till slut ner i Köping, där han var verksam som
apotekare.
Lindstedtsvägen ligger vid Tekniska högskolan och är
uppkallad efter Anders Lindstedt
(1854–1939), som var professor i matematik och teoretisk mekanik vid högskolan.
I sju år var han dessutom rektor för Tekniska högskolan. Han är även känd som
astronom. Lindstedt är en av de ledande i de utredningar som ledde till att
Tekiska högskolan byggdes. Den blev klar 1922.
Vem är Strindbergsgatan uppkallad efter? Kan det möjligen
vara författaren August Strindberg
(1849–1912)? Strindberg bodde under många år på Östermalm, och namnet har en
lokal anknytning genom att den ligger nära Karlaplan och är en tvärgata till
Erik Dahlbergsgatan.
Precis som Bellman är Strindberg oerhört välkänd. För de
flesta är han vår störste författare. Strindberg tillhör de få svenska diktare
som har en internationell berömmelse. Till hans viktigaste verk hör Mäster Olof, Röda rummet, Hemsöborna, Fadren, Giftas, Tjänstekvinnans son,
Det nya riket, Fröken Julie, Dödsdansen,
Ett drömspel och Till Damaskus. Han hade en stor produktion, och många av hans
romaner, noveller och dramer är så välbekanta att det är lätt att glömma att
Strindberg också var en betydande poet (och bildkonstnär!).
Dikten Esplanadsystemet är en lovsång till
omdaningen av Stockholm som skulle leda till flera öppna ytor, breda avenyer,
mer ljus i staden … däremot är den inte avgörande för vad Strindberg skulle ha
haft för åsikt om den aktuella ombyggnaden av Slussen.
Där gamla kåkar stodo tätt
och skymde ljuset för varandra,
dit sågs en dag med stång och spett
en skara ungfolk muntert vandra.
Och snart i
sky
stod damm och
boss,
då plank och
läkt
de bröto loss.
Det ruttna
trät,
så torrt som
snus,
det virvlar om
med kalk och
grus.
Och hackan
högg
och stången
bröt
och väggen
föll
för kraftig
stöt.
Och skrapan
rev
och tången
nöp,
att taket föll
och skorsten
stöp.
Från kåk till
kåk
man sig beger,
från syll till
ås,
allt brytes
ner.
En gammal man går där förbi
och ser med häpnad hur man river.
Han stannar; tyckes ledsen bli,
när bland ruinerna han kliver.
”Vad skall ni bygga här, min vän?
Skall här bli nya Villastaden?”
”Här skall ej byggas upp igen!
Här röjes blott för Esplanaden!”
”Ha! Tidens sed: att riva hus!
Men bygga upp?– Det är förskräckligt –”
”Här rivs för att få luft och ljus;
är kanske inte det tillräckligt?”
Man skulle kunna tro att Hedinsgatan har fått sitt namn
efter Sven Hedin, den svenske upptäcktsresanden som korsade ökentrakterna i
inre Kina och vars namn sedan solkades ner av hans beundran för den tyska
nazismen under Hitler. Men så är det inte. Gatunamnet syftar i stället på Adolf Hedin (1834–1905), en liberal
politiker och publicist som talade för allmän rösträtt och mot imperialism. Han
satt i riksdagen i många år. Där var han de förste som drev frågan om allmän
olycksfallsförsäkring och pension för arbetare. Hedinsgatan ligger vid
Tessinparken på Östermalm, inte långt från Strindbergsgatan.
Polhemsgatan på Kungsholmen är en tvärgata till
Hantverkargatan och har fått sitt namn efter mekanikern, industrialisten och
uppfinnaren Christopher Polhem
(1661–1751). ”Den svenska mekanikens fader” var född på Gotland och avled i Stockholm.
Polhem var mycket verksam inom gruvdindustrin och många av hans uppfinningar
blev tillämpade där. Polhem var mycket produktiv som uppfinnare.
Jag citerar
här ett par meningar ur Wikipedias artikel, ett avsnitt som följer efter redovisningar
av Polhems insatser för gruvnäringen och armén: ”Bland Polhems textilmaskiner märks strumpvävstolar,
bandvävstolar, en spolmaskin, en kardmaskin, överskäraremaskin, tvinnmaskin,
repslagarmaskin och klädespress. För jordbruket konstruerade han en
såningsmaskin, tröskmaskin, hackmaskin, hackelsemaskin, tuvplog, ’mullbråka’,
’stenbråka’ (för stenbrytning) och en ’tegelbråka’. Han utförde även
förbättringar av väder- och vattenkvarnar. Mest berömda blev dock hans ur- och
låskonstruktioner.”
Prins Eugens väg ligger i närheten av Prins Eugens
Waldemarudde på Djurgården. Prins Eugen (1865–1947)
var son till Oscar II och drottning Sofia. Han
visade tidigt ett intresse för konst, sökte sig till Paris för
konststudier och var sedan verksam som konstnär i Sverige, där han gärna sökte
motiv i det mellansvenska landskapet och Stockholms skärgård. Prins Eugen hade,
och har fortfarande, ett gott anseende som konstnär. Han var en ovanlig
kunglighet både genom sin konstnärliga talang, sin vänskap med ledande
kulturpersonligheter och sitt liberala och demokratiska sinne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar