Thailändskt trassel

Julen 2015 tillbringade jag i Thailand. Det var inte första besöket där. Den första gången var en resa till Phuket 1996, och ön gjorde ett starkt och positivt intryck bara genom att vara så annorlunda alla andra resmål jag hade sett. Den tropiska fuktiga värmen som slår emot en när man lämnar flygplatsen, maten, språket och kulturen, de vackra stränderna och öarna med glasklart turkost vatten, de konstiga frukterna, andehus och buddhistisk arkitektur, de vänliga leendena som folk kanske inte menar så mycket med men är trevliga ändå … och genom åren består de positiva bilderna av Phuket och Thailand. Men andra, mindre tilltalande sidor tillkommer.

Kata Beach, Phuket.

Dit hör den ökande kommersialiseringen på de större turistorterna. Man kan inte ta många steg på någon av huvudgatorna utan att bli tilltalad av en skräddare som beter sig som om man rest över halva världen för att beställa några skjortor av just honom. Dit hör också den hektiska trafiken. Phuket kan se paradisiskt ut om man ser grönskan och de ljusa stränderna från havet. Men bilköer, trängsel och åtföljande avgasutsläpp är minnesbilder av transporter längs vägarna.

Också Thailand som helhet har många positiva sidor. Men de negativa börjar komma ikapp. Sedan en tid har en militärjunta tagit över styret av landet med en alltmer repressiv maktutövning, som groteskt hårda straff för bloggare som sagt något ofördelaktigt om kungahuset. Och kung Bhumibol, beundrad och vördad på ett sätt som är obegripligt för en västeuropeisk besökare, har fyllt 88 år och kan inte rimligen leva hur länge som helst. Vad händer då kungen dör? Ingen vet, men den som befarar eskalerande konflikter mellan befolkningsgrupperna och långvarig politisk oro är sannolikt bara realistisk.

Pad Thai.

Bristen på demokrati och yttrandefrihet märker knappast den turist som beställer en Pad Thai på någon av Phukets restauranger. Men som besökare i ett annat land bör man åtminstone ha en hum om de politiska förhållandena. Och inse att Thailand inte är ett paradis. Därför får mina reseminnen illustreras av några trassliga elledningar. Själv tillhör jag den del av mänskligheten som knappast kan ladda upp en mobiltelefon utan att slå knut på kabeln. Därför blir det thailändska kabeltrasslet lite uppmuntrande – jag är inte ensam om att trassla till kablar. Ledningarna hänger i tunga sjok längs alla vägar på Phuket och här och var samlas de till gigantiska nystan. Som ett dunkelt förebud om kommande politiskt trassel i landet.

De två översta från Kata, de två nedre från Patong.