Den bästa nyutgivna fadon på cd 2015

Här är en liten sammanställning över de bästa nya skivorna med fado som kom ut 2015, ett ur fadosynpunkt hyggligt år. Givetvis är det mina preferenser vad gäller artister, stilar och repertoar som slår igenom i urval och rangordning. I bloggen har jag tidigare presenterat samtliga album utom ett (det tar jag upp inom kort) och jag nöjer mig här med en kort beskrivning samt en hänvisning till den utförligare texten.

Endast nya inspelningar finns med här. Många äldre inspelningar återutges och sådana nylanseringar kan vara minst lika intressanta som nya skivor. Men de faller alltså utanför ramen här. Som alla topplistor börjar denna nerifrån och rör sig stegvis mot höjderna. Tretton album tar jag upp i översikten.

13. João Soeiro. Sentir Lisboa e o Fado. SPA.

(Presenterad i bloggen den 19 mars 2015.)

João Soeiro brukar sjunga på baren A Tasca do Jaime, ett ställe för amatörfado i Graça i Lissabon. Men Soeiro är ingen ordinär amatör utan en utomordentlig sångare med behaglig röst, ett stark uttryck och säker musikalitet. Detta är en folkmusikalisk fado med traditionell inriktning, enkel och effektiv musik som varken låter förlegad eller trendig.

12. Sandra Correia. Perspectiva. Menezes Entertainment.

(19 mars.)

Sandra Correia uppträder ofta på fadoställena Clube de Fado och Mascote da Ataleia i Lissabon och har en trogen publik. Hon är egentligen ingen märklig sångerska, men hanterar sina musikaliska resurser klokt och presterar en genuin, sympatisk fado med värme och inlevelse.

11. Marco Rodrigues. Fados do Fado. Universal.

(8 augusti.)

Marco Rodrigues är en pålitlig artist som sjunger och spelar (spansk gitarr) med övertygelse, energi och stor kompetens. En av de bästa manliga rösterna i dagens fado. Här har han tagit upp sånger som tidigare gjorts kända av andra manliga sångare. Marcos tolkningar klarar jämförelserna väl, och skivan är ungefär i nivå med hans närmast föregående.

10. Liliana Luz. Espelho da Saudade. Espacial.

(22 november.)

Liksom Sandra Correia är Liliana Luz, förut känd som Liliana Silva, en duktig sångerska med praktik från fadohus (Sr. Vinho). Debutskivan är ambitiös, traditionellt orienterad och visar Luz på toppen av sin förmåga. Inte den riktiga stjärnstatusen, men en respektabel prestation.

9. Ana Moura. Moura. Universal.

(28 december.)

Det är tveksamt om detta verkligen ska beskrivas som en fadoskiva, mer än i ett par spår. Anna Moura tillsammans med rutinerade amerikanska musiker gör en mer internationaliserad musik och vinner triumfer genom sin beslöjade, lågt liggande röst och sitt sträva sångsätt. Särskilt i långsammare nummer är Ana Moura särpräglad och uttrycksfull. En skiva jag lyssnar till för sångens skull – inte fadons.

8. Tivoli 62. Espectáculo de Homenagem a Filipe Pinto 29 de Novembro de 1962. SPA.

(13 december.)

En tidigare outgiven konsertinspelning från 1962 och ett evenemang som hyllar sångaren Filipe Pinto. De medverkande sångartisterna Fernando Farinha, Lucília do Carmo, Alfredo Marceneiro, Filipe Pinto och Amália Rodrigues gör bra ifrån sig, med ett plus för Farinha. Amália svarar för halva albumet med välkända nummer som hon gjorde flera inspelningar av. Rolig att ta del av, men den som vill lära känna 60-talets fado har många andra, och lika goda, möjligheter.

7. Aldina Duarte. Romance(s). Sony Music, 2 cd.

(18 juni.)

Ingen kan som Aldina Duarte gestalta sårbarhet och utsatthet i sin fado. Idén bakom detta album, att i ett drygt dussintal sånger, baserade på traditionell fado och med texter av Maria do Rosário Pedreira, skildra ett kärleksförhållandes förlopp med alla dess komplikationer, passar henne perfekt, och den första skivan är Aldina Duarte som vi känner henne: en av dagens stora fadistas. På den andra sjunger hon samma sånger i arrangemang signerade Pedro Gonçalves. Arrangemangen, med bland annat elektroniska klanger och förvrängda ljud, finner jag besynnerliga och poänglösa. Det faktum att albumet fått en flott utmärkelse visar att andra kan ha en annan uppfattning. För mig är den första skivan lysande och den andra en bekymmersam barlast som sänker helhetsintrycket.

6. Mísia. Para Amália. Warner Music Spain, 2 cd.

(13 december.)

Mísia, en av den nya fadons verkliga pionjärer, har haft en omväxlande bana fram till nu, då sångerskan är i 60-årsåldern. Då gör hon detta album med Amália Rodrigues sånger, och är bättre än någonsin. Detta är ingen menlös hyllning till fadodrottningen utan djupt personliga tolkningar där engagemanget är påtagligt. Den första skivan med bara piano, den andra med konventionellt gitarrkomp. Båda är bra, men pianoskivan intressantast med kontrasten mellan de eleganta pianoarrangemangen och Mísias intensiva, robusta sångsätt.

5. Mariza. Mundo. Warner Music.

(3 november.)

Efter fem års tystnad (på skiva) återkommer Mariza med ett album som i viss mån präglats av hennes familjs och släkts historia med inslag från afrikansk och latinamerikansk musik. Som alltid är Mariza en säker, kreativ och kraftfull sångerska, sammanställningen av material är sympatisk och kompet föredömligt. Fastän skivan är något ojämn räknar jag den till hennes bättre. En fin återkomst.

4. Cuca Roseta. Riû. Universal.

(26 maj.)

Fado är ofta en vemodig och längtansfull musik, och därför är det roligt att ta del av detta annorlunda album, som verkligen utstrålar glädje och välbefinnande. Cuca Roseta, som sjunger bättre och mer avspänt än tidigare, framstår här som en oortodox uttolkare av fadon, med öppet sinne för exempelvis brasilianska influenser. Skivan är lite ojämn, men vad gör det med en höjdpunkt som José Afonsos tonsättning av Camões-dikten Verdes São os Campos, en härlig förening av Coimbra och Lissabon, gammalt och nytt, stad och land?

3. As Vozes do fado. Decca.

(8 augusti.)

Ytterligare en hyllning till Amália Rodrigues där en rad av dagens främsta artister – med Camané, Ana Moura, Carminho och Gisela João i spetsen – sjunger sånger som Amália lanserade. Det låter utmärkt om det mesta, och skivan blir en bra demonstration av den höga standarden bland dagens fadomusiker. Speciellt roligt är det att ta del av några duetter där sångartisterna i olika konstellationer tar sig an Amálias sånger. En av de bästa antologierna med nya inspelningar från senare år.

2. Camané. Infinito Presente. Parlophone.

(26 maj.)

Camané har varit med i många år nu, och varje nytt album är en byggsten i vad som mer och mer liknar ett stort mästerskap. Hans konsekvens, allvar, koncentration, poetiska känsla och fokusering på det centrala i fadons erfarenhet är djupt respektingivande. Detta jämna nya album är mycket genomarbetat. I vissa spår blir Camané mer inåtvänd och djuplodande än tidigare, och den eftertänksamma bilden på skivomslaget är kongenial med musiken. Jag blir inte förälskad i varje enskilt spår, men helheten är imponerande, och som lyssnare blir man inbjuden till ett förtroligt samtal om det som är verkligt viktigt. Kanske Camanés bästa album.

1. Nathalie Pires. Fado Além. SPA.

(Ännu ej presenterad i bloggen.)

Till och med den store Camané får maka på sig för denna nya, unga sångerska som tills vidare är måttligt berömd, förmodligen för att hon är född, uppvuxen och bosatt i USA, inte i Portugal. En och annan kan finna skivan aningen för omsorgsfull i detaljerna och kammarmusikaliskt sofistikerad, men för mig faller allt på plats: repertoaren, uttrycket, det lyhörda kompet där Ricardo J. Dias på piano och Bernardo Couto på portugisisk gitarr gör förnämliga insatser. Nathalie Pires är en enastående sångerska som med självfallen musikalitet förenar en vacker sopranröst med en ledig frasering, lyrisk sensualism och underliggande nervig energi. Hon sjunger ytterst nyanserat, med en dynamisk variation som gör melodilinjerna levande, innehållsrika och växlande mellan intensitetstoppar och vilolägen, med uppmärksamhet mot varje ord. Det finns en frisk naturlighet i hennes sång där ingenting verkar inlärt eller övervägt. Troligen är hon – jämte Carminho – den mest talangfulla sångerska som kommit fram inom fadon de senaste tio åren. Enastående är ordet, och adjektiv som suverän eller makalös känns inte heller lögnaktiga i sammanhanget. Man tackar och bugar för en uppvisning av utsökt modern fado! Jag återkommer till Nathalie Pires i bloggen inom kort.