Poeten Michelangelo

Michelanglo Buonarroti (1475–1564) är en av konsthistoriens superstjärnor, den italienska högrännesansens portalfigur inom konsten vid sidan av Leonardo da Vinci (1452–1519), som mer än någon annan blivit en symbol för renässansmänniskans nyfikenhet, kreativitet och mångsidighet. Men inte heller Michelangelo var fast i ett enda fack. Han kallade sig helst skulptör men är lika känd som målare, framförallt genom arbetena i Sixtinska kapellet i Peterskyrkan i Rom. Och så var han poet.

Detalj ur Yttersta domen, Sixtinska kapellet, Peterskyrkan, Rom.

De här två dikterna har jag funnit i Italiensk lyrik i urval av Anders Österling  (Svalans lyrikklubb, Albert Bonniers Förlag 1970). Den första av de två dikterna här är tolkad av Per Daniel Amadeus Atterbom, den andra av Anders Österling.

Konstnärns dödsberedelse

  Min långa levnads vilda fart sig saktar:

på stormigt hav i bräcklig båt jag hunnit

den hamn, där, för var timme, som försvunnit,

jag dömas skall, och mörker porten vaktar.

   Ej mer min konst förgudande betraktar

den fantasi, som, ack, så vådligt brunnit:

jag ser de nät, som bildningsgåvan spunnit;

ty flärd är allt, vad här man skönast aktar.

   Ni, stolta tankar av min tjusnings villa,

vad bliva Ni vid tvenne dödars möte?

En är mig viss, den andra mig förskräcker.

   Så vila, pensel, trogna mejsel! – Stilla

flyt hän, o själ, uti den kärleks sköte,

vars famn på korset dig sin fristad räcker.

Pietà, Sixtinska kapellet, Peterskyrkan, Rom.

Som när ett block av sten –

Som när ett block av sten man hugger ur

och i den hårda marmorn finner

konturen av en levande figur,

som växer fram, i mån som sten försvinner,

så kan det goda i min själ

på djupet spåras, innestängt likväl

av ytans hölje, detta hårda hinder

som är min egen köttsliga natur.

Blott du kan undanskilja

allt det som ännu binder

intelligens och skaparkraft och vilja.