15 januari 2016

Nästa stora fadosångerska

Sedan fadomusiken fick ett uppsving i början av 90-talet har en rad nya artister framträtt som i hög grad är beroende av en internationell publik och tillbringar mycket tid med att resa runt mellan utländska konsertscener. Om man som utlänning hör fado endast på detta sätt är det lätt att tro att fado alltid sjungs av kvinnor. Bland sångartisterna har kvinnor en nästan lika dominerande roll som männen bland gitarristerna. Tillflödet av nya sångartister är också klart starkare på den kvinnliga sidan. Några sångerskor, födda på 70-talet, som har en stor internationell publik är Mariza, Cristina Branco, Katia Guerreiro och Ana Moura. Ett par yngre sångerskor, födda på 80-talet, Carminho och Cuca Roseta, har redan nått ungefär samma ryktbarhet, och Gisela João är på god väg. Jag tror också att vi kan förutspå samma genomslag för Nathalie Pires. Hon är nästa stora fadosångerska. Och i rubriken påstår jag detta utan något reserverande frågetecken.


Hon är yngre än de andra nämnda, född 1986, och ännu inte särskilt känd. I Sverige är det inte många fler än jag och bloggens läsare som har mött namnet. I Portugal är hon ett namn, men tills vidare ett mindre sådant. Anledningen är att hon är född, uppvuxen och bosatt i USA. Familjen är portugisiska utvandrare. Och det är ingen som väntar sig att nästa stora fadosångerska ska komma från New Jersey. Så både sångerskan och publiken behöver lite tid för att hitta varandra.

Vad krävs för att någon ska betecknas som en stor fadosångare? Grundläggande är att artisten har saudade, fadons centrala men svåröversatta begrepp för vemod, längtan, smärta. Men vem som förmedlar saudade och vem som inte gör det är en individuell fråga för lyssnaren. Det som den ene uppfattar som en djup och äkta känsla kan för en annan vara kosmetiskt överspel. Så saudade är ingen mätbar storhet.

Sångartister som Alfredo Marceneiro, Argentina Santos och många andra har visat att en bra röst eller förnämlig sångteknik inte är avgörande för förmågan att skapa en angelägen fado. Men fadokulturen uppskattar goda röster och sångteknik, och fadons inspelade historia visar upp många exempel. Nathalie Pires har en fin röst, en slank, smidig sopran med mycket god bärighet, och hon hanterar den med imponerande säkerhet, även i svårsjunga sånger.

Om man frågar fadosångare vad som är det viktigaste för dem, så bli svaret praktiskt taget alltid att det är att förmedla textens innehåll, och att göra det på ett personligt sätt. En individuell utformning av fadon är också viktig eftersom repertoaren är så pass standardiserad: traditionella melodier som många sjunger till olika texter, och en betydande del andra äldre sånger, ofta lanserade av Amália Rodrigues, som ständigt återanvänds. Ska denna repertoar bli intressant, måste den serveras så att ett nytt ljus sprids över välbekant material.

Sångartisten har en rad metoder att skapa något eget. Ornamenteringar av den melodiska linjen använder nästan alla sångartister mer eller mindre. Dynamiska växlingar är betydelsefulla för variationen och uttrycket. Pauser, accenter, stegringar och vilopunkter förvandlar en schablonfras till något överrraskande och kommunikativt och har stor betydelse för förmedlingen av textens valörer. Jag tycker att Nathalie Pires kan allt detta. Hon sjunger inte en falsk ton och rör sig obehindrat med olika uttrycksmedel. Fastän hon växt upp i en omgivning som är främmande för fadon tycks hon ha fått med sig fadons tolkningstradition från den portugisiska emigrantgruppen.

Vi kan höra Nathalie Pires på två album. Båda två, men särskilt det första, är svåra att få tag på men går att beställa från USA. Ett fåtal spår finns på Spotify och Youtube, och Youtube har också några publikupptagningar. Här presenterar jag skivorna.


Nathalie Pires. Corre-me o Fado nas Veias. Disc Makers. ****

Skivan utkom redan 2007 och är en typisk debutskiva i den meningen att den helt domineras av standardrepertoar som publiken förväntas känna igen. Det finns alltså möjligheter att jämföra med andra versioner, inte minst av Amália Rodrigues, som har lanserat nästan alla sångerna. Sådana jämförelser kan bli pinsamma för många nya artister, men jag tycker Pires klarar dem bra. Frågan är om någon annan variant av Madrugada de Alfama kan mäta sig med hennes. I sångens snabba tempo sätts hennes musikalitet och teknik på prov. En intressant sång är Festa Brava à Portuguesa, som från början är gitarrsolot Fado Bolero av gitarrmästaren José Nunes. Både musiken och det lite gammalmodiga tjurfäktningstemat anknyter till Spanien. Här är den:

Skivan domineras av några mycket välkända nummer av lika berömda kompositörer som Alain Oulman, Alberto Janes, Alfredo Marceneiro och Joaquim Campos. Det är långsamma, intensiva och melodiskt tunga sånger som Oulmans Fado Português, Com Que Voz och Gaivota, Janes Foi Deus, Marceneiros Estranha Forma de Vida eller Campos Povo Que Lavas no Rio. Här har Pires en viss nackdel av sin ungdomliga röst, och hon når inte samma kraft, fyllighet och underliggande dramatik som Amália  Rodrigues. Men det gör ingen annan heller. Nathalie Pires versioner är vackra, fulla av stämning och koncentration och – faktiskt – vad jag uppfattar som äkta saudade. Bäst lyckas hon i Com Que Voz och den mäktiga Povo Que Lavas no Rio. Exemplet här är emellertid Fado Português:

Nathalie Pires kompas av José Silva, arrangör, portugisisk gitarr och basgitarr, samt Viriato Ferreira, spansk gitarr. Dessa har jag aldrig hört talas om förut. Vilket inte hindrar att de svarar för ett förstklassigt komp. Här finns även med två instrumentala nummer där man kan ta del av gitarristernas skicklighet som solister.

Obs – det sista instrumentala spåret uppges vara över åtta minuter men varar bara drygt tre. Efter någon minuts tystnad kommer emellertid en a capella-version av Gaivota (”fiskmås”) där sångerskan ”kompas” enbart av måsars skrik. En originell slutpunkt!



Nathalie Pires. Fado Além. SPA. *****

De flesta artister blir mindre beroende av standardnummer redan på det andra albumet. Det gäller även Nathalie Pires och hennes andra album, utgivet 2015. Här finns fyra traditionella fados varav en är en ny version av Estranha Forma de Vida samt två äldre sånger av kompositörerna Nóbrega e Sousa och Carlos Gonçalves. Den senares Ai, Maria lanserades av Amália Rodrigues sent i hennes karriär. I övrigt handlar det om nya sånger som till stor del är komponerade just för Pires. Jag är inte säker på att så många av dessa sånger kommer att överleva på sikt, men det intressanta är inte sångerna i första hand utan Nathalie Pires sätt att hantera dem.

Nathalie Pires kompas här av Bernardo Couto, portugisisk gitarr, Ricardo J. Dias, piano, Bernardo Moreira, basgitarr, och på ett av spåren Carlos Manuel Proença, spansk gitarr. Dias svarar även för arrangemangen. Både han och Bernardo Couto brukar spela med Cristina Branco vars arrangemang också har Ricardo J. Dias signum. Det finns mycket stora likheter mellan arrangemangen hos Pires och Branco. Fadon berövas här det enkla och direkta som en del önskar av den och blir i stället mer kammarmusikalisk, lucker, lätt och sofistikerad. Det finns för övrigt vissa likheter mellan de båda lyriska sopranerna, men Nathalie Pires sjunger med starkare markering av de dynamiska kontrasterna och större energi. (För den som vill jämföra sångerskorna finns inspelningar av Cristina Branco av två av melodierna på Pires skiva, Fado Súplica och Ai, Maria, båda i arrangemang av Ricrado J. Dias.)

Pires sjunger oerhört fint på denna skiva. Rösten är utomordentlig både i anspända och mera nedtonade lägen. Den är temat i den inledande A Voz Que Eu Tenho – ”rösten som jag har”. Framförallt kombineras rösten med en fenomenal nyanskänsla. Sången Diário låter så här:

På Youtube finns ytterligare ett inslag från skivan, Chapéu Escuro:

Detta är fina inspelningar men jag föredrar ändå några av de andra numren på skivan. Armando Machados vackra melodi Fado Súplica heter här Amor Incuravel och får en härlig utolkning. Ai, Maria är full av rörelse och framåtdrivande kraft, och Fado em Amor Perfeito och Vem Não Te Atrases fångar in Nathalie Pires mera återhållna och eftertänksamma sidor. Noite Cerrada rymmer starka kontraster mellan starkt och svagt och byggs upp till en flott finish; denna melodi finns även i en äldre inspelning som tidigare utgvits i en antologi med ny fado.

Som sagt är det här en skiva med omsorgsfull fado, genomarbetat och inspirerat finlir, men också energi och uttryck. Sångerna är lite svårare att ta till sig än debutskivans något publikfriande urval av stadardnummer. Men den är en bekantskap som snart vinner och öppnar sig mot nya utsikter i fadons landskap. Här kan man skönja början av ett mästerskap.








Inga kommentarer:

Skicka en kommentar