Sedan fadomusiken
fick ett uppsving i början av 90-talet har en rad nya artister framträtt som i
hög grad är beroende av en internationell publik och tillbringar mycket tid med
att resa runt mellan utländska konsertscener. Om man som utlänning hör fado endast
på detta sätt är det lätt att tro att fado alltid sjungs av kvinnor. Bland
sångartisterna har kvinnor en nästan lika dominerande roll som männen bland
gitarristerna. Tillflödet av nya sångartister är också klart starkare på den kvinnliga
sidan. Några sångerskor, födda på 70-talet, som har en stor internationell
publik är Mariza, Cristina Branco, Katia Guerreiro och Ana
Moura. Ett par yngre sångerskor, födda på 80-talet, Carminho och Cuca Roseta,
har redan nått ungefär samma ryktbarhet, och Gisela João är på god väg. Jag tror också att vi kan förutspå samma
genomslag för Nathalie Pires. Hon är
nästa stora fadosångerska. Och i rubriken påstår jag detta utan något
reserverande frågetecken.
Hon är yngre än de
andra nämnda, född 1986, och ännu inte särskilt känd. I Sverige är det inte
många fler än jag och bloggens läsare som har mött namnet. I Portugal är hon
ett namn, men tills vidare ett mindre sådant. Anledningen är att hon är född,
uppvuxen och bosatt i USA. Familjen är portugisiska utvandrare. Och det är ingen
som väntar sig att nästa stora fadosångerska ska komma från New Jersey. Så både
sångerskan och publiken behöver lite tid för att hitta varandra.
Vad krävs för att
någon ska betecknas som en stor fadosångare? Grundläggande är att artisten har saudade, fadons centrala men
svåröversatta begrepp för vemod, längtan, smärta. Men vem som förmedlar saudade
och vem som inte gör det är en individuell fråga för lyssnaren. Det som den ene
uppfattar som en djup och äkta känsla kan för en annan vara kosmetiskt
överspel. Så saudade är ingen mätbar storhet.
Sångartister som Alfredo Marceneiro, Argentina Santos och många andra har
visat att en bra röst eller förnämlig sångteknik inte är avgörande för förmågan
att skapa en angelägen fado. Men fadokulturen uppskattar goda röster och
sångteknik, och fadons inspelade historia visar upp många exempel. Nathalie
Pires har en fin röst, en slank, smidig sopran med mycket god bärighet, och hon
hanterar den med imponerande säkerhet, även i svårsjunga sånger.
Om man frågar
fadosångare vad som är det viktigaste för dem, så bli svaret praktiskt taget
alltid att det är att förmedla textens innehåll, och att göra det på ett
personligt sätt. En individuell utformning av fadon är också viktig eftersom
repertoaren är så pass standardiserad: traditionella melodier som många sjunger
till olika texter, och en betydande del andra äldre sånger, ofta lanserade av Amália Rodrigues, som ständigt
återanvänds. Ska denna repertoar bli intressant, måste den serveras så att ett
nytt ljus sprids över välbekant material.
Sångartisten har en
rad metoder att skapa något eget. Ornamenteringar av den melodiska linjen
använder nästan alla sångartister mer eller mindre. Dynamiska växlingar är
betydelsefulla för variationen och uttrycket. Pauser, accenter, stegringar och
vilopunkter förvandlar en schablonfras till något överrraskande och kommunikativt
och har stor betydelse för förmedlingen av textens valörer. Jag tycker att
Nathalie Pires kan allt detta. Hon sjunger inte en falsk ton och rör sig
obehindrat med olika uttrycksmedel. Fastän hon växt upp i en omgivning som är
främmande för fadon tycks hon ha fått med sig fadons tolkningstradition från
den portugisiska emigrantgruppen.
Vi kan höra Nathalie
Pires på två album. Båda två, men särskilt det första, är svåra att få tag på
men går att beställa från USA. Ett fåtal spår finns på Spotify och Youtube, och
Youtube har också några publikupptagningar. Här presenterar jag skivorna.
Nathalie Pires. Corre-me o
Fado nas Veias. Disc Makers. ****
Skivan utkom redan
2007 och är en typisk debutskiva i den meningen att den helt domineras av
standardrepertoar som publiken förväntas känna igen. Det finns alltså möjligheter
att jämföra med andra versioner, inte minst av Amália Rodrigues, som har lanserat
nästan alla sångerna. Sådana jämförelser kan bli pinsamma för många nya
artister, men jag tycker Pires klarar dem bra. Frågan är om någon annan variant
av Madrugada de Alfama kan mäta sig
med hennes. I sångens snabba tempo sätts hennes musikalitet och teknik på prov.
En intressant sång är Festa Brava à
Portuguesa, som från början är gitarrsolot Fado Bolero av gitarrmästaren José
Nunes. Både musiken och det lite gammalmodiga tjurfäktningstemat anknyter
till Spanien. Här är den:
Skivan domineras av
några mycket välkända nummer av lika berömda kompositörer som Alain Oulman, Alberto Janes, Alfredo Marceneiro och Joaquim Campos. Det är långsamma,
intensiva och melodiskt tunga sånger som Oulmans Fado Português, Com Que Voz och
Gaivota, Janes Foi Deus, Marceneiros Estranha
Forma de Vida eller Campos Povo Que
Lavas no Rio. Här har Pires en viss nackdel av sin ungdomliga röst, och hon
når inte samma kraft, fyllighet och underliggande dramatik som Amália Rodrigues. Men det gör ingen annan heller.
Nathalie Pires versioner är vackra, fulla av stämning och koncentration och –
faktiskt – vad jag uppfattar som äkta saudade. Bäst lyckas hon i Com Que Voz och den mäktiga Povo Que Lavas no Rio. Exemplet här är
emellertid Fado Português:
Nathalie Pires kompas
av José Silva, arrangör, portugisisk
gitarr och basgitarr, samt Viriato Ferreira, spansk gitarr. Dessa har jag
aldrig hört talas om förut. Vilket inte hindrar att de svarar för ett
förstklassigt komp. Här finns även med två instrumentala nummer där man kan ta
del av gitarristernas skicklighet som solister.
Obs – det sista
instrumentala spåret uppges vara över åtta minuter men varar bara drygt tre.
Efter någon minuts tystnad kommer emellertid en a capella-version av Gaivota (”fiskmås”) där sångerskan
”kompas” enbart av måsars skrik. En originell slutpunkt!
Nathalie Pires. Fado Além.
SPA. *****
De flesta artister
blir mindre beroende av standardnummer redan på det andra albumet. Det gäller
även Nathalie Pires och hennes andra album, utgivet 2015. Här finns fyra
traditionella fados varav en är en ny version av Estranha Forma de Vida samt två äldre sånger av kompositörerna Nóbrega e Sousa och Carlos Gonçalves. Den senares Ai, Maria lanserades av Amália Rodrigues
sent i hennes karriär. I övrigt handlar det om nya sånger som till stor del är
komponerade just för Pires. Jag är inte säker på att så många av dessa sånger
kommer att överleva på sikt, men det intressanta är inte sångerna i första hand
utan Nathalie Pires sätt att hantera dem.
Nathalie Pires kompas
här av Bernardo Couto, portugisisk
gitarr, Ricardo J. Dias, piano, Bernardo Moreira, basgitarr, och på ett
av spåren Carlos Manuel Proença,
spansk gitarr. Dias svarar även för arrangemangen. Både han och Bernardo Couto
brukar spela med Cristina Branco vars arrangemang också har Ricardo J. Dias
signum. Det finns mycket stora likheter mellan arrangemangen hos Pires och
Branco. Fadon berövas här det enkla och direkta som en del önskar av den och
blir i stället mer kammarmusikalisk, lucker, lätt och sofistikerad. Det finns
för övrigt vissa likheter mellan de båda lyriska sopranerna, men Nathalie Pires
sjunger med starkare markering av de dynamiska kontrasterna och större energi.
(För den som vill jämföra sångerskorna finns inspelningar av Cristina Branco av
två av melodierna på Pires skiva, Fado
Súplica och Ai, Maria, båda i
arrangemang av Ricrado J. Dias.)
Pires sjunger oerhört
fint på denna skiva. Rösten är utomordentlig både i anspända och mera nedtonade
lägen. Den är temat i den inledande A Voz
Que Eu Tenho – ”rösten som jag har”. Framförallt kombineras rösten med en
fenomenal nyanskänsla. Sången Diário låter
så här:
På Youtube finns
ytterligare ett inslag från skivan, Chapéu
Escuro:
Detta är fina
inspelningar men jag föredrar ändå några av de andra numren på skivan. Armando Machados vackra melodi Fado
Súplica heter här Amor Incuravel
och får en härlig utolkning. Ai, Maria
är full av rörelse och framåtdrivande kraft, och Fado em Amor Perfeito och Vem
Não Te Atrases fångar in Nathalie
Pires mera återhållna och eftertänksamma
sidor. Noite Cerrada rymmer starka
kontraster mellan starkt och svagt och byggs upp till en flott finish; denna
melodi finns även i en äldre inspelning som tidigare utgvits i en antologi med
ny fado.
Som sagt är det här
en skiva med omsorgsfull fado, genomarbetat och inspirerat finlir, men också
energi och uttryck. Sångerna är lite svårare att ta till sig än debutskivans
något publikfriande urval av stadardnummer. Men den är en bekantskap som snart
vinner och öppnar sig mot nya utsikter i fadons landskap. Här kan man skönja början av ett mästerskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar