Fadon finner sin publik (2)

Fado på teatern

Luísa – gestalten i Eça de Queirós roman Kusin Basílio, som nämndes i förra delen – gick gärna på teatern. Lissabons teatrar i centrum blev snart en scen för fadons musiker. Det hände för första gången år 1869 då komedin Fado Ditoso uppfördes på Teatro da Trindade. I början skedde det i blygsam omfattning, men teatern blev med tiden en viktig, och förmodligen underskattad, utvecklingsmiljö för musiken. Dels kunde teatern ge musiker en försörjning, oftast i kombination med andra inkomstkällor, dels bidrog nyskrivna sånger för teaterscenen till att berika repertoaren.

Föreställningarna kallades revistas, en ganska ny teaterform som hade lanserats i mitten av seklet. Ordet revista har samma dubbelmening som det svenska revy; både tidskrift och en teaterföreställning med lättsmält innehåll som musik- och dansnummer och korta dramatiska avsnitt. Före radions, tevens och filmens tid blev sådana revistas en populär underhållning som det var billigt att ta del av och som vände sig till en bred publik ur medelklassen. Föreställningarna tog gärna upp lokala teman som publiken kunde identifiera sig med. Via teatern kom en ny publik till fadon, och den kom för att stanna. Lissabons teatrar erbjöd en tryggare miljö än de gamla stadsdelarna, som länge hade dåligt rykte för brottslighet, missbruk och prostitution.

Adelina Fernandes, fadosångerska på teatern under
 20- och 30-talen.

Av de musiker som befolkar fadons historia är det en del som är så starkt knutna till en lokal kafékultur att man svårligen kan tänka sig dem på en teaterscen. För andra blev teatern snabbt ett komplement till framträdanden på fadoställen och konserter. För en del – som sångerskorna Hermínia Silva, Fernanda Baptista och Anita Guerreiro – blev teatern den huvudsakliga arbetsmiljön under många år. En av de tidigast inspelade stjärnorna med en bred populartitet, Adelina Fernandes, var också en utpräglad teaterfadista. En teaterföreställning som bidrog till att sprida musiken var operetten História do Fado med text av Avelino de Sousa (1880– 1946) som uppfördes i Lissabon år 1931. Många kända musiker medverkade, däribland sångerskorna Maria Alice och Maria do Carmo. Även senare uppfördes flera operetter och revyer med fadon som huvudtema. Och teatern förblev en mycket viktig scen för fadon under lång tid.

På scenen ackompanjerades sångarna av den vanliga gitarrkonstellationen eller orkestrar i lokaler som var för stora för att gitarrklangerna skulle nå fram till publiken. Piano kunde komplettera. Många inspelningar av teaterfado har orkesterackompanjemang. Men det är egentligen omöjligt att säga om en fado har skrivits för scenen eller inte; allt hänger på arrangemang och framförande. Standardlåtar som Rosa Enjeitada, Que Deus Me Perdoe, O Meu Primeiro Amor, Lisboa Antiga och Fado da Sina komponerades ursprungligen för teaterscenen men har sedan dess använts i skiftande sammanhang.

Hermínia Silva.

I dag har teaterns betydelse för fadon avtagit, fastän själva teatrarna gärna nyttjas som konsertlokaler. Men också under senare år har en del artister presenterat fado i teatersammanhang och därvid uppträtt som både musiker och skådespelare, som i Filipe la Férias musikaler Amália och Fado, História de um Povo.

Det var teatermusiker som uppträdde under den första renodlade konserten med fado, vilken ägde rum år 1873.

Nästa del handlar om fado i radio och på film.