Fado på bioduken: Fado, História de uma Cantadeira (1947)

Då filmen Fado, História de uma Cantadeira med Amália Rodrigues i huvudrollen hade premiär såg publiken den med nyhetens behag. Amália hade visserligen uppträtt på fadohus och teatrar i Lissabon i flera år, men hon hade ännu inte spelat in en enda skiva i Portugal, bara de första 16 inspelningarna som gjordes i Rio de Janeiro 1945. Genom filmen, som blev en stor framgång, mötte hon en större publik än tidigare. När filmen spelades in var hon 27 år.

Hon spelar den unga sångerskan Ana Maria, dotter till den kända och bortgångna fadosångerskan Maria do Rosário. Hon ackompanjeras av sin fästman Júlio (som spelas av Virgilio Teixeira) som både är hennes gitarrist och hennes vägvisare i fadomusikens mysterier. De lever i den fattiga, mycket gamla stadsdelen Alfama i Lissabon. Hennes talang blir uppenbar för alla då hon för första gången framträder inför en trollbunden publik. Hon får snabbt kontakt med den lokale agenten Chico Fadista, som vill ta hand om hennes karriär och själv tjäna en slant på hennes framgångar. Både Ana Maria och Júlio är avvaktande inför möjligheten, men sångerskan övertalas ganska snart och den mer motvillige fästmannen ger också med sig. Det bestäms att han ska förbli hennes gitarrist när karriären går vidare. Och Ana Maria börjar uppträda på teatern, för en till stora delar ny publik än kretsen i Alfama.

När sångerskan alltmer förlorar kontakten med den urspungliga miljön börjar sprickan mellan de två huvudpersonerna bli synlig. Júlio märker att hon sjunger fado sämre i en ny miljö eftersom man, enligt hans uppfattning, måste leva nära de ”enkla tingen” för att kunna sjunga fado på rätt sätt. Sångerskan kontrar med att han bara är avundsjuk över hennes framgångar. Och så vidgas konflikten tills Júlio plötsligt inte infinner sig till ett framträdande och alltså överger sångerskan. Som skaffat sig en ny agent, Sousa Morais, med bättre kontakter i de högre kretsarna. Ana Maria flyttar till en finare stadsdel, skaffar sig bil och en betjänt, reser på turné i Brasilien, sjunger för arstokrati och ambassadörer, tackar halvhjärtat ja till ett bröllop med Sousa Morais ... Brytningen med den ursprungliga miljön och levnadssättet där är fullbordad.

En viktig roll har den lilla grannflickan Luísa, som tidigt i filmen råkar ut för en olycka som medför att hon blir förlamad i benen. Ana Maria står henne nära som om Luísa varit en lillasyster. Grannarna skramlar ihop till en rullstol. Senare blir hon allvarligt sjuk och vill att sångerskan ska komma till hennes sjukbädd innan hon går bort. Men hon kommer fram för sent, upptagen den aktuella kvällen med en konsert för den spanske ambassadören och annat fint folk. Förseningen beror på ett missförstånd, men Ana Maria döms hårt av människorna i hennes gamla kvarter. De som förut varit stolta över henne vill inte längre veta av henne. På sitt håll har Júlio det bedrövligt; ledsen och irriterad har han börjat dricka och förbereder en flyttning till Afrika. Filmen slutar med ett slags försoning – mer en ljusning än ett verkligt happy end.

Luísa hemma från sjukhuset i sin rullstol. Ana Maria i förgrunden.

Fado, História de uma Cantadeira var den andra långfilmen som Amália Rodrigues medverkade i. Tidigare under 1947 lanserades Capas Negras där melodin Coimbra först kunde höras. Den utspelas i akademiska miljöer i Coimbra och Amália Rodrigues roll är inte lika framträdande som i Fado, História de uma Cantadeira. Båda finns på dvd. Och båda finns tillgängliga i sin helhet på Youtube. Den som ifrågasätter min åsikt att man gärna kan hoppa över Capas Negras kan alltså kontrollera saken själv.

Men Fado, História de uma Cantadeira är bra. Mest beror det på Amália Rodrigues. Hon blev aldrig bättre som sångerska än under mitten och slutet av 40-talet, bara annorlunda, och hennes omedelbara och naturliga musikalitet är uppenbar i filmens musiknummer, som är åtskilliga. Hon var också en utmärkt skådespelerska. Frederico de Freitas står för filmmusiken, det vill säga orkestermusiken som stöder storyn, medan några av de ingående sångerna är komponerade även av Frederico Valério och Jaime Santos.

Ana Maria med sina två agenter, Sousa Morais till vänster,
Chico Fadista till höger.

Handlingen må vara aningen melodramatisk, men miljöer och personer känns autentiska och levande. Jag tycker också att historien är effektivt berättad, den flyter på utan longörer och ovidkommande bihandlingar. Att filmen gjordes under en tid då Portugal var en diktatur märks bara genom en liten detalj (den skulle ha blivit förbjuden om det hade sagts tydligt) – att sångerskan redan har fått sitt artisttillstånd. Det vill säga ett slags legitimation som artister måste ha för att uppträda offentligt efter att ha godkänts av myndigheterna.

Filmen understryker den betydelse ursprungsmiljön anses ha för en övertygande fado. Flera andra vanliga frågor behandlas också, till exempel om artisternas ansvar för att bibehålla kontakten och kontrasten mellan en ”äkta” folkmusikalisk fado och kommersiell musik. De här ämnena är minst av allt förlegade; tvärtom diskuteras de lika mycket som någonsin nuförtiden, och ofta polemiskt. Det är ett skäl till att filmen ännu kan ses med behållning, och här finns mycket annat kring fado som är värt att ta del av, som Lissabons gamla teatermiljöer, uppfattningen om fadon som ett öde man inte kan undfly, eller Júlios tillrättavisningar av Ana Marias frasering när de övar tillsammans. Det kan vara frestande att se filmen som en berättelse om Amália Rodrigues själv. Också hon kom från en fattig stadsdel i Lissabon (Pena) och fick ett snabbt genombrott med åtföljande teaterframträdanden och brasilienturné. Men naturligtvis handlar den inte om Amália Rodrigues. Den handlar om en fiktiv sångerska, Ana Maria, och hennes svårigheter att hantera de problem som hennes talang för med sig. Och Amália Rodrigues är mycket, mycket bra i rollen.

Den som ser filmen som dvd har tillgång till engelska och franska översättningar. Men det kan vara lite knepigt att hitta dvd:n. Ljudkvaliteten är dessvärre inte förstklassig.