Kvinnligt måleri på Waldemarsudde

I fredags kväll öppnade Prins Eugens Waldemarsudde utställningen Ljusets magi med friluftsmåleri från senare hälften av 1800-talet. Friluftsmåleri är när konstnären sitter med staffli, färg, penslar och annan utrustning ute i naturen och målar. Poängen med friluftsmåleriet är att fånga det ljus, de dagrar och den atmosfär som man bara kan uppleva i det direkta mötet med naturen. I Sverige tog det fart under 1860-talet och då efter inspiration från franska konstnärer som Camille Corot, Jean-François Millet och Charles-François Daubigny. Många svenska målare begav sig till Paris för att lära och söka motiv i och omkring staden. Det är snarare regel än undantag att svenska målare som ville vara med sin tid sökte sig till Paris.

Gerda Roosval-Kallstenius. Tvätterskor, Strandvägen. 1890.

Den konst som visas på Waldemarsudde fram till den 28 augusti bottnar i en realistisk avbildning, den är föreställande, dock med speciell uppmärksamhet mot ljusets verkan i bilden. Motiven växlar: här finns ängar, skogar, våtmarker och bergsområden men också mera urbana miljöer liksom porträtt – fastän rena personporträtt bara till nöds kan fösas in under begreppet friluftsmåleri. 

Eva Bonnier. Vid ateljédörren. 1885.

Vad de medverkande 1800-talskonstmärerna gjorde var att medvetet vända sig bort från de motivkretsar från historien, myter och religion som tidigare hade haft högst status. Under den tid som friluftsmåleriet utvecklades blev också fotograferingen en konstart. En del konstnärer använde sig av det nya hjälpmedlet parallellt, tog bilder som underlag för detaljarbete och justeringar i ateljé.

Ida Spärck-Gisiko. I väntan på stranden, Blidö.

När man ser utställningen kan man påminna sig om att detta är konst före impressionismen ­– den epok som med ännu större känslighet och precision kunde fånga ljusets och färgernas spel. Men här och var i utställningen kan man ana vart konsten var på väg. Den skildrar en brytningstid vars konsekvenser i form av impressionism och modernismens alla ismer inte var avlägsen.

Hanna Pauli. Frukostsdags. 1887.

Många av de svenska konstnärer som for till Paris var kvinnor. Åtskilliga av dem lyckades bra: de sålde sina verk till museer och offentliga institutioner, de fick utmärkelser och goda omdömen. Men de hade svårare att vinna acceptans när de återvände till Sverige, där inflytelserika kritiker och manliga konstnärer var skeptiska till kvinnors förutsättningar inom konsten. Carl Larsson ansåg att de inte hade i branschen att göra, de kunde i kreativitet inte mäta sig med männen och var för osjälvständiga. 

Maria Carlson-Bredberg. Självporträtt. 1889.

Några kampanjer eller protestaktioner mot denna uppfattning förekom inte. Kvinnorna kom från borgerskapet och hade sina bestämda roller som mödrar, husmödrar, värdinnor eller hjälpredor åt männen (flera av dem var gifta med konstnärer). De invände inte, åtminstone inte öppet, mot det. Därför har många kvinnliga konstnärskap fallit i glömska. Att upptäcka dem har i stor utsträckning varit en angelägenhet för eftervärlden, och utställningen på Waldemarsudde är ett försök att lyfta fram förbisedda kvinnor inom konsten. Den besökare som inte är expert på den här epoken kommer att möta många okända namn.

Lotten Rönquist. Insjölandskap med näckrosor. 1890.

I utställningen finns också verk av manliga konstnärer. Förgrundsgestalter som Anders Zorn och Carl Fredrik Hill, friluftsmåleriets pionjär i Sverige Alfred Wahlberg och mera bortglömda konstnärer som Johan Ericson och William Joseph Féron. Av de kvinnliga konstnärerna tillhör Julia Beck och Hanna Pauli de mera kända, och jag har också mött några andra namn som exempelvis Eva Bonnier, Charlotte Wahlström och Ester Kjerner. Men vilka är Lotten Rönquist, Ida Spärck-Gisiko, Emma Löwstedt-Chadwick? Det är roligt att Waldemarsudde nu lyfter fram ett stort antal ”okända” konstnärer, och att de är okända för de flesta innebär inte att de är ointressanta.

Fanny Brate. I stillhet på terrassen. 1890.

Ligger det något i Carl Larssons uppfattning om att kvinnor inte passar för konst? Det kan varje besökare själv kontrollera genom att se på namnskylten invid tavlan först efter att ha betraktat verket. Själv har jag ingen möjlighet att bedöma vilka tavlor som är gjorda av en kvinnor och vilka som män står bakom. Det gäller förmodligen också andra betraktare. Jag tycker utställningen är givande, liksom den ”utställningskatalog” i form av en stor vacker bok med massvis med illustrationer och intressanta texter om friluftsmåleri och kvinnornas ställning i konstlivet.

Gerda Roosval-Kallstenius. En blå hyacinth i Paris. Självporträtt. 1892.

Om det är någon av konstnärerna vars verk jag fäster mig särskilt vid, så är det Julia Beck, soms finns representerad med flera arbeten. Hennes motiv fanns i Frankrike, och hennes specialitet är att få fram den fuktiga, ångande stämningen vid sjöar, dammar, kärr och rinnande vattendrag.

Julia Beck. Montcourt. 1885.

Julia Beck. Flodlandskap. Grez sur Loing. 1882.

Kanske kan bilderna i denna bloggpost ge en liten aning om vad som visas i denna utställning. Men de är tagna i all hast med min mobiltelefon och något beskurna för att undvika skuggor och besvärliga vinklar. I verkligheten är de bättre.

Emma Löwstedt-Chadwick. Strandparasollen, Bretagne. 1880.