Ana Laíns: ”Själen behöver musik.”

Ana Laíns är en av de ledande sångerskorna inom modern fado. Hon har varit verksam i många år men hittills bara givit ut två album, Sentidos (2006) och Quatro Caminhos (2010). Hon är en lyrisk sopran med en ganska modern framtoning, och hon arbetar ibland med en breddad instrumentering i sin fado, till exempel accordeon och piano, och framför gärna annan portugisisk folkmusik. Ett besök i Sverige ingår i sångerskans planer. Under min senaste vistelse i Lissabon träffade jag henne, och denna intervju är ett resultat av det mötet.

Jag kommer från Ribatejo, som är ett område inte så långt från Lissabon, och en mycket liten by som heter Montalvo vid staden Tomar. Jag började sjunga där som barn, i sexårsåldern, inte på något medvetet sätt förstås. Men när jag var femton började jag sjunga i ett band, ett garageband, och det var då jag sjöng mina första fados. När jag var arton bestämde jag mig för att försöka bli professionell, och året därpå var jag med i tävlingen Grande Noite de Fado. Och jag vann den, 1999. Då började jag sjunga professionellt. Fadon fanns där alltid, men mest sjöng jag andra saker när jag uppträdde på kasinon och hotell. Det var en ganska vanlig start på en sångkarriär. Det var först 2005 som jag beslöt mig för att göra mitt första album Sentidos, som kom ut året därpå. Och sedan har det bara fortsatt.

Har du en familjebakgrund inom fadon, föräldrar eller släktingar som också har sjungit den?

Nej, inte en enda. Det är vanligt att det finns någon annan inom familjen som sjunger eller spelar gitarr, men jag har ingen alls.

Som exempel nämns sångerskan Joana Amendoeiras bror, gitarristen Pedro Amendoeira, två musiker som också kommer från Ribatejo. Det gör även sångerskan Ana Moura. Kände de varandra när de var nya som sångerskor?

Nej, inte då, men jag har har mött Ana Moura i olika sammanhang, vi har deltagit i samma tävlingar och liknande. Vi är ungefär lika gamla. Hon är verkligen en fantastisk sångerska, vi kan vara stolta över henne.

Nu får du förklara för mig vad fado är. Låtsas att jag inte vet ett dugg om saken.

Jag visste att du skulle fråga om det! Jag kommer aldrig att kunna svara på den frågan fullständigt. Men vi måste ta ställning till den hela tiden, vi som sjunger. Nyss kom jag från en turné i USA med uppträdanden på flera stora universitet, och hade möjlighet att berätta om fado för studenterna i klassrummen. Ändå är det svårt för mig att svara på frågan. Vi vet förstås att fadon uppkom i Lissabons hamnomsråden för uppemot tvåhundra år sedan, att det var en miljö med prostitution, drogmissbruk, bohemisk livsstil och fattigdom. En del säger att den kom från en dans som kallas lundum, men jag tror inte riktigt på det, fast den kan ha påverkat annan portugisisk folkmusik.

Fado kommer från folket, det är inte musik som man måste studera för att utöva, som klassisk musik. Det är ett folkligt uttryckssätt. I vår historia har havet alltid spelat stor roll, och vi har förlorat många människor till havet. Kanske är det en orsak till att vi har en så stark nostalgisk känsla, en känsla av vemod och längtan. Det är svårt att förklara. Men det är musik, inte matematik, vi kan göra den utan att behöva förklara eller tänka.

Hur lär man sig fado? Det finns ju ingen formell utbildning.

Det är mycket vanligt att om man har ett uttryck som anknyter till folks identitet, så hamnar man där som sångartist, även om man inte kan leva på det. Alla sångare jag känner, även rock- och jazzsångare, kan sjunga lite fado. Det finns alltid någon eller några fados som de kan sjunga. Det är vanligt att besöka den musiken, och sedan handlar det om ifall man känner för den, och det gjorde jag. Jag minns den första fado jag sjöng, Zanguei-me Com Meu Amor, som jag mötte genom Dulce Pontes, som var en formidabel lärare för min generation. Hon är egentligen inte fadosångerska, men då jag hörde henne sjunga sina bearbetningar började jag upptäcka originalen i form av Amália Rodrigues, Maria Teresa de Noronha, Fernanda Maria … Om man sjunger och har starka känslor, som jag tror att jag har, så kan man inte gå i någon annan riktning. Kanske är det ödet.

När jag började sjunga medvetet så hade jag redan kunskap om portugisisk folkmusik som inte var fado. Jag ser mig inte i första hand som fadosångerska utan som en som sjunger portugisisk folkmusik, och där är fadon en del.

Jag nämner att en av Ana Laíns kolleger, Maria Ana Bonone, har berättat för mig att hon som hade en musikutbildning i botten var tvungen att lära sig fadons speciella uttryck av olika instrumentalister.

Fado är en del i en muntlig tradition, och jag hade en person som heter João Chora, som är fadosångare, och han var den förste som jag sjöng tillsammans med. Han bjöd in mig till olika sammankomster där man sjöng fado. Det är mycket vanligt att man träffas kring fadon i Portugal, även på landsbygden. Han uppmuntrade mig att vara med och efter João Chora var det andra som gjorde samma sak. Allt börjar där. Man börjar lära sig, praktisera och lyssna, och man lär sig på så sätt. Naturligtvis tog jag också sånglektioner, men då var det inte fado.

Så du lyssnar på en massa fado. Är du intresserad av äldre fado också? Du nämnde Fernanda Maria …

Ja, naturligtvis. Tack och lov fick jag en gång chansen att sjunga för henne, och det var verkligen nervöst … Fortfarande tycker jag att man måste höra de äldre sångarna om man vill lära känna riktig fado, nästan alla sångartister från början av 1900-talet och framåt. Om femtio år kanske andra sångare kommer att lyssna till mig och andra från samma generation.

Hur vill du beskiva din fado, hur är den relaterad till traditionen? Är du traditionalist eller modernist?

Jag tror inte att jag är modernist. Det var väldigt svårt för mig som kom utifrån till Lissabon och inte visste något om fadons stilar eller historia. Jag har alltid känt det som om jag inte var önskad. I början, för tio tolv år sedan, blev jag sårad av det. Jag var van vid att musicera med musiker som var hjälpsamma och vänliga och så var det inte här till en början. Och ännu känner jag mig inte som en utpräglad fadosångerska, jag vill utforska all musik som har påverkat mig. Jag är gift med en musiker som spelar piano, och det är naturligt för mig att sjunga fado till piano. Det tycker jag om. Så jag säger inte att jag är en traditionell fadosångerska. Jag är sångerska helt enkelt.

Vilka andra sångare har du lärt mest av?

Amália förstås, hon är den främsta och den bästa sångerskan som tog fadon till en ny nivå. Hon hade en fantastisk karriär men det är inte det viktiga. Jag tror hon är ansvarig för de flesta klassiska fadosånger som används i dag, utom den traditionella fadon. Jag tror att om vi inte hade haft Amália, så skulle de flesta sångerskor som finns nu inte sjunga alls.

Jag tycker att det i dag inte finns så många nya fadosånger som det borde finnas. Folk i dag håller sig fortfarande till Amálias och Alfredo Marceneiros repertoar. Jag tycker Gisela João är en fantastisk sångerska, men hon utgår också från Amália. Och Mariza gör det. Nästan alla som kommer fram gör det med material från Amália Rodrigues. I dag finns det många som skriver texter och som komponerar nya sånger, men inte fados.

I fadon har sångerna utvecklats ur de ursprungliga Fado Menor och Fado Corrido, och de har utvecklats till nya sånger så att det liknar en släkt med massvis med ättlingar, eller ett träd med många grenar. Det fungerar genom att fadosånger bearbetas vidare så att nya uppstår, men det sker väldigt lite nu. Artister som Mariza, Cuca Roseta, Ana Moura eller jag själv lanserar nya sånger hela tiden, men folk vill se oss som traditionella fadosångerskor. Och det är mycket svårt att hantera balansen mellan nytt och traditionellt.

Du har nyligen varit i USA på turné och sjungit tillsammans med Pedro Galveias. Hur var det?

De var härligt, vi uppträdde på universitet och hade oftast fullsatt. Det är en annorlunda marknad, om man kan säga så. Vår sista konsert var organiserad av en portugisisk förening och då var publiken enbart portugisisk. Men på våra andra tre konserter var det mest amerikaner i publiken, studenter och andra.

Vi talar om kulturella skillnader mellan Portugal och Nordeuropa. Jag är skeptisk till Ana Laíns åsikt att nordeuropeisk publik är mera kulturellt medveten och utbildad, men vi är desto mer eniga om hur mycket skräp som sänds på kommersiella tv-kanaler i båda områdena. Sångerskan är ingen vän av såpoperor och Big Brother och beklagar bristen på ett seriöst kulturutbud i medierna. Hon tror att en ny publik kan uppskatta obekant kultur med lite hjälp.

Inför framträdanden i Sverige skulle jag vilja ha workshops där vi kan träffa folk personligen och tala med dem och förklara vilken sorts musik det här är. De flesta människor, även här i Portugal, känner inte till så mycket om hur fado skapas. Om du frågar vanliga portugiser på gatan ”vad är traditionell fado?”, så vet de inte. De tror att traditionell fado är något tråkigt och sorgligt, och det är allt. De vet inget om var fado kommer ifrån. Om vi förklarar ordentligt i en workshop och ger exempel på olika sorts fado så kommer folk att förstå och bli intresserade. I USA försökte vi få studenter att sjunga med i olika sorters strofer och även om de inte kunde orden utan bara sjöng la-la-la, så tyckte de det var roligt och intressant.

Du jobbar som professionell sångerska. Har du tidigare haft något annat jobb?

Jag studerade modedesign, det kanske inte syns på mig men jag gjorde faktiskt det. Medan jag fortfarande studerade inledde jag min sångkarriär och när studierna var över bestämde jag mig för att bli sångerska enbart. Jag sköter själv mitt management och producerar mina konserter, så jag är inte bara sångerska utan också min egen manager. Och jag älskar att arbeta så.

Det finns många bra sångartister i dag, särskilt bland kvinnorna. Är det bra eller dåligt? Blir det inte en för hård konkurrens?

Jag vet att det finns konkurrens, men jag vill inte se det på det sättet. Om du frågar mig i dag vem som är den bästa sångerskan bland mina kolleger, så kan jag inte svara på det för att jag föredrar att se det bästa hos alla. Jag kommer alltid att vilja lyssna till fadosångerskor, eller vilka sångerskor som helst, och det jag hör kommer att inspirera mig att själv bli ännu bättre. Jag tror det finns utrymme för alla, och till slut är det ändå publiken som avgör, och det är så det ska vara.

Sjunger du regelbundet på något ställe här i Lissabon?

Nej, jag försöker att inte vara på samma ställe. Men nu ska jag sjunga på Mascote da Ataleia, en mycket litet lokal. Det är nästan som ett ställe för fado vadio (= amatörfado), men jag gillar att sjunga där och jag försöker komma dit minst en gång i månaden. Jag sjunger också på Café Luso, men jag gör det inte regelbundet.

När vi talar om fadohus nämner Ana att det skulle bli tråkigt att sjunga varje kväll på samma ställe och att många av de dyra fadohusen är mycket beroende av turister.

De behöver turisterna, men vi kan inte sjunga Maria Lisboa och Uma Casa Portuguesa varje gång bara för att publiken vill höra dem, vi måste också ge dem den riktiga fadon. Det är ett av huvudskälen till att jag inte sjunger på fadohus särskilt ofta.

Fado har varit populär nu sedan början av 90-talet. Kommer det att fortsätta?

Jag tror det är mode. Över hela världen är folk nyfikna på etniska saker. Förr fanns det inte festivaler för världsmusik som det finns nu, hela tiden, överallt. Jag tror att fado är en sorts musik som passar på den marknaden. Som alla andra moden så går det i vågor. Nu är det modernt men det kommer snart en vågdal och sedan kommer det tillbaka igen.

Jag sjunger ju annan portugisisk folkmusik än fado också. Om jag kommer till Sverige så ska jag sjunga fado men jag vill också bjuda på annan portugisisk musik. Om folk får en chans att höra annan musik, så kommer de att bli intresserade av den också. Och det är min huvudsakliga uppgift som musiker, att sprida portugisisk musik, och jag tror verkligen på vår kultur.

Vilken annan musik tycker du om?

Allt! Alla möjliga genrer. Min man är musiklärare också med en bakgrund i klassisk musik. Han spelar piano och klarinett. Och han brukar säga till sina studenter att det finns bara två sorts musik – bra och dålig musik. Och jag tror det är så. Ena stunden kan jag lyssna till hiphop och nästa till opera. Jag älskar musik. Den passar ens själ. Man äter och dricker för att kroppen behöver det. Och själen behöver musik.