Tankars flykt en vinterdag

Vintern är seg, och även om de bistraste djupen av kyla kanske är förbi, hänger den sig kvar och cirklar kring nollstrecket. Ibland i sällskap med solsken, ibland med hårda vindar eller snöregn. En mild vinterdag förvandlade den italienske poeten Carlo Betocchi (1899–1986) sina tankar till fjärilar på väg mot behagligare nejder. Dikten är hämtad ur Italiensk lyrik (Svalans lyrikklubb, Albert Bonniers förlag 1970) och för den svenska tolkningen – med pluralböjda verb – svarar Anders Österling.

En mild vintereftermiddag

                                      ”Människans eviga kropp är inbillningen.”

                                                                                       William Blake

En eftermiddag, då allt vinterns klara

och milda ljus stod stilla i sin båge,

ej gryning och ej solnedgång, det hände

att mina tankars flykt, en fjärilsskara,

drogs till den lustgård, där en ständig råge

av rosor blommar bortom världens ände.

Likt arma fjärilar, som länge sovo,

de enkla vanliga, de talrikt mötta,

i vitt och gult på alla vårens gärden,

lätt och naturligt de sig dit begåvo,

allt högre svävande och aldrig trötta,

och mina ögon följde dem på färden.

Till fjärilar blev allt jag såg och tänkte,

och intet hårt i själen hörde hemma,

ett ljus från annan värld och högre dagar

i plötslig bävan hela dalen dränkte,

där nu jag flydde, och med helig stämma

den ängel sjöng, som mig till Dig ledsagar.