Ny fado på cd

Armandinho. Memórias do Fado (Tradisom) *****

Tja, ny och ny … det handlar denna gång om två nya cd, men med gammal, riktigt gammal, fado. Skivbolaget Tradisom, som bemödar sig om att sprida äldre fado på skiva och genom mp3-filer, har sammanställt två nya album som ger ett påkostat, flott intryck och säljs till fullpris. Här kan man ana en fortsättning med mera väsentlig äldre fado. Armandinho-skivan rymmer inspelningar som förut varit utgivna av samma bolag, och att de utgångna inspelningarna med Armandinho nu åter är tillgängliga är förstås bara bra.

 Armando Augusto Freire (1891–1946), kallad Armandinho, är fadons viktigaste och mest stilbildande gitarrist. I dag finns det förvisso några musiker som spelar portugisisk gitarr som tekniskt kan mäta sig med honom, och de framhåller gärna sin beundran för Armandinho som en ojämförlig nyskapare. Han var inte först, men utan Armandinhos insats skulle förmodligen gitarrspelet ha utvecklats åt andra håll. Före honom gällde mest ett enklare ackordspel, och Armandinhos insats var att utveckla gitarrspelet i solistisk riktning. Ensam var han inte, och Armandinho själv framhöll betydelsen av den mentor och äldre kollega som kallades Petrolino (1859–1933).

Armandinho var även kompositör till många gitarrstycken, och han har komponerat det mesta på denna skiva. Han var en oerhört driven gitarrist och nådde stor berömmelse under sin livstid. Bland annat gjorde han många framträdaden utomlands. Hans samarbete med den skicklige Georgino da Sousa på spansk gitarr har egentligen inte överträffats i lyhördhet och samförstånd. Sousa medverkar på 18 av skivans 23 inspelningar.

Armandinho kom från Alfama i Lissabon. Han spelade gärna variationsstycken och instrumentala versioner av sånger, folkmelodier och så kallade marchas, populära stycken förknippade med Lissabons folkfester. Han spelade ledigt och flytande i snabbt tempo, med många utsmyckande ornamenteringar, och med en lätt, spröd klangbild. Men även mera eftersinnande, vemodiga melodislingor passade honom bra. Han gjorde inte särskilt många skivinspelningar, och det som finns med här är några av de viktigaste, en omistlig del av fadomusikens historia. De flesta inspelningarna är gjorda 1928 och 1929, men några uppges vara från 1944 och 1946. På skivan hör vi honom enbart som solist, men Armandinho var också en skicklig ackompanjatör till sångartister som Ercília Costa och Madalena de Melo.

Här finns ett par frågetecken. Ciganita och Fado do Ciúme är omkastade på skivan. Det är de också på den äldre utgåvan Fado de Lisboa 1928–1936 (Tradisom), som även innehåller musik av en rad andra artister. Enligt uppgift på den skivan är inspelningen av Ciganita gjord 1930, medan den här påstås vara gjord 1944. Det rör sig definitivt om samma inspelning, Tradisom uppger samma 78:a som referens i båda fallen. Båda uppgifterna kan inte vara rätt. En struntsak kan tyckas, men nog borde man vara noga med detaljerna är det gäller en artist av Armandinhos kaliber. Dock finns det värre exemel på slarv. Se nedan.

Fernando Farinha. Memórias do Fado (Tradisom) ***

Medan Armandinhos inspelningar tidigare funnits på cd från samma bolag, är materialet med Fernando Farinha (1928–88) på denna skiva mera svårtillgängligt. Denne store fadosångare som ännu har många beundrare gjorde sina mest kända inspelningar på 60- och 70-talen, och de har, med den ståtliga Belos Tempos som mest kända exempel, återutgivits flera gånger och är vanliga i antologier med äldre fado. Här rör det sig om tidigare inspelningar. Här finns de fyra spår som Farinha spelade in redan 1940, några av de mycket få inspelningar med fado som gjordes under krigsåren. Det är naturligtvis roligt att höra Farinha som ung pojke, men inspelningarna med den ljusa rösten väger lätt jämförda med resten av materialet, som är från 50-talet.

Farinha kom från Barreiro, som ligger på andra sidan floden Tejo, som rinner genom Lissabon, men familjen flyttade snart in till Bica i staden. Hans karakteristiska sångsätt, hans vokala klang, vitalitet och starka engagemang finns under 50-talet redan på plats, och han var en lika skicklig sångare då som han blev lite senare. Skillnaden är snarare att Farinha uppnådde en större stjärnstatus på 60-talet och därmed kunde välja en repertoar som var mer anpassad till hans person. Där ingick texter som han själv skrev och musik som han komponerade. På 50-talet sjöng han mera traditionell fado och sånger av andra upphovsmän. Det finns få 50-talsinspelningar som kan mäta sig med Farinhas enligt min mening. Han var en lysande uttolkare av fado och den här skivan borde vara en självklarhet för alla som intresserar sig för äldre fado.

Borde vara alltså. För här finns problem. Åtta av de bästa spåren kan man också hitta på skivan Voz do Povo (Estoril), utgiven under sångerskan Maria Albertinas namn 1993 och troligen mycket svår att få ta på i dag. Det underliga är att Estoril-skivan serverar de här inspelningarna med betydligt bättre ljudkvalitet än nyutgåvan från Tradisom. Varför? Naturligtvis är gammal fado inte mera njutbar med bristfällig ljudkvalitet. Varför kan inte Tradisom nå samma ljuskvalitet som Estoril för 23 år sedan?

Enligt Estoril-skivan är inspelningarna gjorda 1954 och 1955. På Tradisoms utgåva saknas tidsuppgifter. De borde inte ha varit helt hopplösa att ta fram. Självfallet är inspelningstiderna viktiga för den som vill följa Farinhas tidiga utveckling.

I den artikel, skriven av Vitor Marceneiro Duarte, som medföljer ingår tre sångtexter som Farinha gjorde senare. De texter som är verkligt intressanta i sammanhanget, till de sånger som faktiskt finns med, saknas däremot. Eftersom ljudkvaliteten är långtifrån fullkomlig hade texterna varit bra att ha till hands för dem som vill veta vad Farinha sjunger om.

På omslaget uppges att 20 sånger ingår, men bara 18 finns med. Därför stämmer inte heller listan över inspelningar; den fina Antigamente är inte nummer 18, som anges, utan nummer 16. Med mera liknande trassel. Den som vill veta vilka sånger Farinha sjunger och som nämnts inte har tillgång till texterna eller en korrekt inspelningslista har det inte så enkelt.

Slarv på flera sätt. Som lyssnare blir man tveksam till om de uppgifter som Tradisom ändå lämnar är korrekta. Det är naturligtvis inte Fernando Farinhas fel. Han hade förtjänat en omsorgsfullare hantering än denna, som avsevärt devalverar skivans värde.