Karikatyrerna vid Lissabons flygplats

Lissabons flygplats ligger bara sju kilometer från stadens centrum. För många tillfälliga besökare som väljer att stanna på ett av de många hotellen i stadsdelen Saldanha är flygplatsen ännu närmare, bara drygt fyra kilometer. Man kan ta sig till stan med taxi, flygbuss, stadsbuss eller tunnelbana. Enklast är att välja taxi eller flygbuss som finns just utanför ingången till ankomsthallen. Innan man beslutar sig för något av de alternativen bör man titta på klockan; mitt i rusningstid är köerna in mot centrum kompakta, och restiden kan mer än fördubblas då.

Lissabons tunnelbana är nyare och mycket mindre än Stockholms. Stadens kommersiella centrum är rätt välförsett med tunnelbanestationer, men flera tätbefolkade stadsdelar uppe på stadens kullar har ingen tunnelbana alls, och i de trånga gränderna med många tvära krökar kan inte heller vanliga bussar ta sig fram. För några år sedan byggdes en av tunnelbanans linjer ut ända till flygplatsen, Aeroporto. Det är det billigaste valet för den som snabbt vill in till centrum och påverkas förstås inte av biltrafiken.

Många av tunnelbanans stationer, särskilt de nyare, är konstnärligt utsmyckade. Om Lissabons styrande fått denna idé från Stockholms tunnelbana vill jag låta vara osagt. Ute vid Aeroporto smyckas tunnelbanestationen av karikatyrer som jag först, under en snabb passage, trodde föreställde filmskådespelare eftersom ett par figurer är slående lika Helan och Halvan ­– men vid närmare påseende visar det sig att det är portugisiska kulturpersonligheter, främst författare, som är motiv. Bilderna är gjorda av konstnären António Antunes, ej att förväxla med författaren António Lobo Antunes.

För de flesta utländska besökare, inklusive jag själv, är merparten av de avbildade okända. Men för den som är intresserad av fadomusik finns några välkända namn. Fadodrottningen Amália Rodrigues (1920–99) är en dem som välkomnar vid flygplatsens tunnelbana. Se bilden ovan.

Flera diktare vars alster ofta används som fadotexter finns också med. Här har vi till exempel David Mourão-Ferreira (1927–96), som länge samarbetade med Amália Rodrigues och svarade för många av hennes texter. Poeten Alexandre O’Neill (1924–86) förekommer också i fadosammanhang; det är han som skrivit texten till Alain Oulmans (1928–90) berömda komposition Gaivota. Sophia de Mello Breyner Andresen (1919–2004) är en annan av fadons poeter, liksom den modernistiske pionjären Fernando Pessoa (1888–1935).

Den enda gitarrist som fått plats på stationens väggar är ”mannen med tusen fingrar”, Carlos Paredes (1925–2004), en musiker med förankring i Coimbras fadotradition.

Kulturpersonlighet eller inte, få fotbollsspelare har nått samma legendariska status som Eusébio (1942–2014), eller Eusébio da Silva Ferreira som han egentligen hette. Eusébios fotbollskarriär utspelades i Portugal och klubblaget Benfica, men han kom från början från Moçambique.

Många fler bilder än de här finns att beskåda vid stationen Aeroporto. Det kan vara värt att bromsa stegen och betrakta väggarna en stund.