Vikingars visdom

Det finns få diktstrofer i nordisk litteratur som blivit så spridda som denna:

Fänaden dör,

fränder dö,

själv dör du likaledes;

ett vet jag

som aldrig dör:

domen som fälls om den döde.

Så låter den i översättning från isländskan av Erik Brate. Åke Ohlmarks översatte samma avsnitt så här:

Fä dör,

fränder dör,

en dag dör ock du;

ett vet jag

som aldrig dör –

dom över död man.

Dikten ingår i Hávamál (Den höges sång, det vill säga Odens sång) som i sin tur ingår i Eddan, som också kallas Den poetiska Eddan eller Den äldre Eddan för att inte förväxlas med Snorre Sturlassons Edda, som är skriven senare och på prosa med enstaka poetiska inslag. Eddan finns bevarad i Codex Regius, en skrift från 1270, som är den enda källan. Om den innehåller ”originaltexter” eller även bearbetningar av ett textmaterial som troligen skrevs i Norge på 900-talet är inte lätt att säga. 

Ur Codex Regius.

Dateringen av Eddans dikter är gåtfull, likaså hur eddadikterna hänger samman med äldre kontinental, och då särskilt gotisk, diktning. Hávamál är bara ett av de vikingakväden som ingår i Eddan. En komplett översättning av Eddan, gjord av Erik Brate, finns på Projekt Runeberg:

http://runeberg.org/eddan/

Hávamál kan beskrivas som en samling levnadregler, råd och exempel på hur man ska uppträda och hantera olika situationer. Dikterna, ursprungligen skrivna på isländska versmått som fornyrđislag och ljóđaháttr, har en ordspråksliknande koncentration och kärvhet. När de skrevs var de säkert tänkta som välmenta råd och formulerad livserfarenhet som man hade nytta av att ta till sig.

Men ordspråk är inte alltid sanningar – det är svårt att se båda talesätten ”ensam är stark” och ”enighet ger styrka” som odiskutabla vishetsord – och inte heller strofen som citeras ovan bör man sluka kritiklöst. Domen över en död man är inte alltid absolut. Tvärtom är det mycket vanligt med omvärderingar av döda män (och kvinnor). En hjälte kan förvandlas till en skurk; ett förbisett geni kan upptäckas generationer efter sin bortgång.

När jag efter många år läser igenom Hávamál på nytt gör jag det med nöje. Visst finns det många avsnitt i verket som forfarande har giltighet:

Bättre börda

man bär ej på vägen

än mycket mannavett.

Sämre vägkost

man ej släpar över fältet

än övermått utav öl.

Och inställningen till främlingar som dyker upp objudna verkar så välvillig och generös att den nästan framstår som exotisk.

Eld behöver,

den in har kommit,

och kall har blivit om knäna.

Mat och kläder

den man tarvar,

som har över fjällen farit.

Vatten tarvar

vandrarn, som kommer till måltid,

handduk och vänlig välkomst;

välvilligt sinne,

om han sådant kan vinna,

samspråk och bjudning tillbaka.

Eddadikterna kom till i en tid som var helt annorlunda än vår. Ett banalt påstående. Mycket som vi tar för självklart existerade inte i denna värld. Inga större samhällen, kommunikationsmedel, moderna transportmedel. Nästan allt som vi kan handla i en livsmedelsbutik. Kläder, fritidsintressen, yrken. De flesta orden i språket. Medier, reklam, skolämnen, vetenskap, idrott, maträtter, banker och börser, sjukvård. Idéer som att jorden är rund och cirklar runt solen skulle vikingarna säkert ha uppfattat som absurda, även om många av dem var synnerligen beresta. Ideologier som socialism, liberalism, konservatism. Uppfattningar om mänskliga rättigheter och demokrati. Och mycket annat. Vad fanns det då att ta fasta på när man funderade över vad som är det viktiga i livet?

Vänskap och dess motsats fiendskap är påfallande framträdande ämnen i Hávamál. Det gäller att vårda vänskapen och passa sig för illvilja. Dikterna lämnat ett starkt intryck av misstänksamhet och skepsis.

Alla dörrar,

innan in man går,

skarpt skådas skola,

skarpt granskas skola,

ty ovisst är att veta,

var ovänner sitta

borta på salens bänkar.

* * *

Den varsamme gästen,

som till gille kommer

tiger under lyssnande tystnad;

med öronen hör efter,

med ögonen skådar,

så spanar var klok och spejar.

* * *

Ovis man

tror alla vara

vänner, som vänligt le;

han förstår icke,

fast de stämpla mot honom,

om han bland sluga sitter.

* * *

Tre exempel av många som vittnar om att världen inte är trygg; överallt, även på de sammankomster kring mat och dryck som så ofta är miljön för dikterna i Hávamál, finns det sluga och illasinnade personer som vill skada en. Och de bär vapen.

Till sist tre korta utdrag med levnadsvisdom som väl ännu inte blivit förlegad. Hávamál innehåller så mycket mer, och det finns få så gamla texter som ännu är givande att läsa.

Gå skall man,

ej är gott, att gäst

är ständigt på samma ställe.

Ljuv bliver led,

om länge kvar

på en annans bänk han bliver.

*  *  *

Medelmåttigt klok

var man skall vara,

aldrig vara alltför klok.

Sitt öde vete

ingen på förhand;

då är honom sorglösast sinnet.

*  * *

Frågor den göre

och give svar,

som klok vill kallas!

En må få veta,

en andre icke;

veta det tre, så vet världen.

Hávamál innehåller 164 strofer som de citerade. En inblick i en annan värld ­­– men med många klokheter som levt vidare genom seklerna. Jag har här använt textavsnitt och bilder ur Projekt Runebergs nätutgåva.