Höjdpunkter inom fadon (3). Carlos do Carmo, Rosa da Noite (1977)

Lissabon är ett kärt ämne för fadons poeter. Ingen stad har skildrats i så många sånger som Lissabon: dess stadsdelar, fönster, trädgårdar, gränder och gator, folkfester, invånare … och ofta är lissabonbilden idyllisk, trivsam och familjär. Det är en stad man älskar och finner en självklar samhörighet med. Det moderna Lissabon är poeterna fåordiga om i fadons standardrepertoar: det är Lissabons gamla stadsdelar som står i centrum, och i många sånger finns en nostalgisk ton. Det handlar om fadon förr och diktare och musiker som rör sig i miljöer som varit sig lika i generationer. I dag håller bilden på att förändras – artister som Mariza, Pedro Moutinho och Carminho är bara tre av dem som tecknar en samida bild av Lissabon i dag.

Den idylliska skildringen är lika vanlig i sånger om de flesta städer. Också vistexter om Stockholm, Göteborg eller London lyfter fram skönheten, trivseln, hemkänslan. Men för fadons del bör vi minnas att Portugal var en diktatur med mycket begränsad yttrandefrihet under den tid då fadon var som mest populär. Regimen var visserligen ingen vän av musiken, men kunde inte göra något åt dess folkliga popularitet och vinnlade sig allt mer om att utnyttja den för att sprida en positiv bild av landet och huvudstaden. Därför skulle en sång som Rosa da Noite inte ha kunnat skrivas under diktaturens år, 1926–74. Eller rättare: den skulle inte ha kunnat framföras eller spridas utan drastiska åtgärder mot upphovsmännen. Censur, yrkesförbud och även fängelse drabbade fadomusisker som öppet uttryckte kritik. Det missnöje med regimen som förekom i fadons kretsar fick komma till uttryck i slutna grupper långt ifrån offentligheten eller svepas in i symboler och ”mellan raderna”-formuleringar som är svåra att begripa för utomstående och/eller nutida lyssnare.

Rosa da Noite ingår i en skiva som blivit en klassiker, Um Homem na Cidade (”en man i staden”) som Carlos do Carmo gav ut 1977. Här skildras förhållandet mellan en man och hans hemstad: idylliskt, nostalgiskt, välvilligt, eftertänksamt eller, som i denna sång, med en förening av bitterhet och ofrånkomlig samhörighet.  Texten är skriven av José Carlos Ary dos Santos (1937–84), som inte bara är upphovsman till många bra fadotexter, utan också var en enveten motståndsman, med i det förbjudna kommunistpartiet, och som bidrog med kampsånger och motståndsdikter. Carlos do Carmo var ingen partikamrat, men även han hade en opinionsbildande roll på vänsterkanten i samband med revolutionen 1974.

Ary dos Santos.

Här är Carlos do Carmos inspelning från Um Homem na Cidade. Musiken är komponerad av Joaquim Luís Gomes. Carlos do Carmo kompas av Raúl Nery och António Chainho, portugisiska gitarrer, Martinho d’Assunção, spansk gitarr, och José Maria Nóbrega, basgitarr.

https://www.youtube.com/watch?v=lFNLTEu0pIA

Vou pelas ruas da noite                

Com basalto de tristeza.

Sem passeio que me acoite,

Rosa negra à portuguesa.

 
É por dentro do meu peito triste

Que o silêncio se insinua agreste.
Noite, noite que despiste

A ternura que me deste.

Um cão abandonado,
Uma mulher sozinha

Num caixote entornado,
A mágoa que é só minha.

Levo aos ombros as esquinas,

Trago varandas no peito,

E as pedras pequeninas               

São a cama onde me deito.

És azul claro de dia,

E azul escuro de noite,

Lisboa sem alegria

Cada estrela é um açoite.

A queixa duma gata,
O grito duma porta,
No Tejo uma fragata

Que me parece morta.

Morro aos bocados por ti,

Cidade do meu tormento.
Nasci e cresci aqui,

Sou amigo do teu vento.

Por isso digo Lisboa, amiga,

Cada rua é uma veia tensa

Por onde corre a cantiga

Da minha voz que é imensa.

Carlos do Carmo 1978.

Här är en amatörmässig översättning: 

Jag går genom nattliga gator

med sorgen som en sten inombords,
utan någon trottoar till skydd,

svarta portugisiska ros.

Och i mitt sorgsna hjärta

nästlar sig tystnaden bistert in.
Natt, natt som vilseleder

den ömhet som du gav mig.

En övergiven hund,
en ensam kvinna
i en omkullvält soptunna,
smärtan som bara är min.

Jag bär gathörnen på axlarna,

och balkonger i bröstet,
och små små stenar

är sängen där jag lägger mig.

Du är dagens klara blå,

och nattens mörka blå,
Lissabon utan glädje,

varje stjärna är en piska.

En katts klagan,
skriket från en dörr,
På Tejo en fregatt
som ser död ut.

Jag dör bit för bit av dig,

mina plågors stad.
Jag föddes och växte upp här,

jag är vän till din vind.

Därför säger jag Lissabon, väninna,

varje gata är en spänd åder
där sången löper från min röst

som är oändlig.