En bra bok om fado

För den som inte kan läsa portugisiska men tycker om fadomusik och vill läsa någon bok om fado ligger det nära till hands att söka efter böcker på engelska. Det lär ha skrivits över femtusen böcker på engelska enbart om Ingmar Bergman, och då borde det väl finnas rätt många om fado? Men Bergman vinner klart över fadon; visst finns det en del titlar, men även med vissa ansträngningar är det svårt att samla ihop mer än ett dussintal. Den mest värdefulla tycker jag är Rui Vieira Nerys A History of Portuguese Fado (Imprensa Nacional-Casa da Moeda 2012)
, som är en översättning av hans Para uma História do Fado (Público, 2004) 
och utgiven i Portugal. Amerikanen Paul Vernons tunnare men mycket dyrare A History of the Portuguese Fado (Ashgate 1998) är intressant genom sin information om fadons tidiga inspelningshistoria, men den är på andra sätt tämligen bristfällig; men då den kom ut var den ensam på marknaden och ingen annan fanns att jämföra med. Jag tycker att Lila Ellen Gray med Fado Resounding (Duke University Press 2013) har givit ett väsentligt bidrag till den engelskspråkiga litteraturen om fado.

Egentligen rör det sig om en doktorsavhandling. Det akademiska märks genom en omfattande notapparat och innehållsrik litteraturförteckning, båda i bokens slut, samt många referenser i den löpande texten. De finns inte bara vid direkta citat ur andra skrifter utan också då hon refererar en åsikt eller teori. Så ska det förstås vara i akademiska arbeten, men för den läsare som bara vill veta mer om fado är referenserna lite störande, mest i början av boken. När författaren kommer fram till egna slutsatser och kommer upp i varv blir de färre och läsningen underlättas.

Lila Ellen Gray bodde i Lissabon 2001–2003 och hörde då en massa fado samt gjorde många intervjuer med sångartister, gitarrister, upphovsmän, lyssnare och andra i fadons miljöer. Hon sjöng själv och uppträdde många gånger på baren A Tasca do Jaime i stadsdelen Graça (ett ställe som jag själv har besökt och skrev om i bloggen den 1 januari 2014). Rösterna från fadons miljöer redovisas i boken inte som några enkla, definitiva, tvärsäkra sanningar utan som en mångfald av uppfattningar, upplevelser och synsätt som delvis är motstridiga men ändå leder långt. Genom sitt resonerande och nyanserade skrivsätt går Gray på djupet, och den verkliga styrkan i boken är att hon lyckas beskriva så mycket av fadokulturens erfarenheter, värderingar och myter.

För nog finns i det myter i fadons värld. Ett kapitel handlar om hur hon själv lär sig fadons praxis, delvis genom studier för sångaren António Rocha, och först får hon höra att hon är ganska värdelös som fadista. Den allmänna uppfattningen bland folk omkring henne är att man inte kan lära sig fado, utan man är född fadista. Men hon lär sig ändå och får ett mera erkännsamt mottagande med tiden. Tanken att begåvningen för fado är medfödd är egentligen inte helt galen om man erinrar sig Amália Rodrigues som helt saknade musikutbildning och blev en sångerska av för fadon genomgripande betydelse. Hennes utveckling av fadons sångteknik, texttolkning, dynamik och nyansrikedom hade snarare beskurits än gynnats av en konventionell musikutbildning på konservatorium.

Ingen annan musikform är så dominerad av en enda artist som just fadon, och olika aspekter på Amália Rodrigues behandlas i ett mycket intressant kapitel. Där berättar några av hennes hängivnaste beundrare hur de mött och reagerat på hennes musik. Gray ger också bilder på hur Amália som sångare och personlighet påverkar de sångare som uppträder i amatörsammanhang, och skiljaktiga åsikter om hennes ställning under diktaturen kommer också fram, liksom sångerskans egen, passiva inställning till politiken. För att Portugal var en diktatur under den tid som fadon var som mest populär går inte att förneka, men i vilken mån musiken hade med regimen att göra eller fungerade som ett motstånd eller helt stod utanför skeendet finns det olika synpunkter på. Frågan om fadons förhållande till diktaturen är oundviklig, även om fadon naturligtvis inte kan klandras för diktaturens illgärningar och lever lika gott under demokratiska förhållanden. För mig behandlar Lila Ellen Gray ämnet med stor kompetens.

Flera andra ämnen behandlas skickligt med samma resonerande, mångskiftande sätt: fadon som nationell musik, som bärare av det genuint portugisiska trots att ursprunget delvis förklaras av inflytande från främmande länder, fadons sammanhang med olika sociala klasser och geografiska miljöer i Lissabon, fadons speciella tolkningstradition med alla dess ornament, rubaton, accenter och andra fraseringsdetaljer, sångarnas fysiska framträdanden med kroppshållningar, gester och mimik. Fastän man inte kan använda Fado Resounding som ett uppslagsverk för fakta finns här också intressanta resonemang om musikens ursprung. Gray meddelar till exempel att hon mycket oftare hör om musikens arabiska (eller moriska) ursprung, som ifrågasätts av flera viktiga kännare av musiken och inte kan beläggas, än om det brasiliansk-afrikanska ursprung som är desto lättare att belägga med dokumentation. Rui Vieira Nery kommer till tals i boken med yttrandet att han är för religionsfrihet, folk får tro vad de vill, samtidigt som han avvisar både det arabiska inflytandet och påverkan från medeltidens höviska diktning och musik.

Fakta, myt och idealbilder möts alltså i den populära uppfattningen om fadon. Sedan finns förstås frågan om hur pass ursprunglig och genuin den moderna konsertfadon med världsartister som Mariza, Carminho, Camané och Cristina Branco är. Detta berörs förstås också, men det ska understrykas att Gray framförallt undersökt fadon som socialt och konstnärligt fenomen i amatörmiljön. Och här är fadon främst en arbetarklassens musik, fjärran från den aristokratiska fadon och ännu längre från Coimbras akademiska fado (som inte behandlas). Ofta rör hon sig i kretsen kring O Tasca do Jaime och liknande enkla fadobarer, ibland även bland amatörer i stadsdelen Marvila.

Gitarristerna Paulo Silva och Duarte Nunes med
en av amatörsångarna på A Tasca do Jaime.

Boken är inte lätt att beskriva. Enklast är att säga vad den inte är: den är inte en ren faktabok eller handbok, heller inte en demonstration av författarens egen smak och uppfattningar. Den är respektfullt lyssnade och ställer författarens egna, djupgående erfarenheter av fadomiljön mot en fond av andras beskrivningar. ”Affective politics and urban life” är undertiteln. Det förefaller mig som om Lila Allen Gray har begripit mer av det urbana liv som fadomusiken är en väsentlig del av än någon annan utländsk författare.