Ny fado på cd

Telmo Pires. Ser Fado. Traumton Records. **1/2

Telmo Pires är en ung sångare som presenterar sig med denna skiva. Han har sällskap av Fernando Silva eller Sandro Costa, portugisisk gitarr, Cajé Garcia, spansk gitarr, Frederico Gato, basgitarr, eller Jorge Carreiro, kontrabas. Kompmusikerna är helt kompetenta. Pires har sin förankring i traditionell fado och standardrepertoar. Här finns till exempel Marujo Português, som Amália Rodrigues lanserade för över ett halvsekel sedan, Jorge Fernandos och Custódio Castelos Ausente, känd främst genom Cristina Branco, och en version av Alfredo Marcenenrios Fado Bailado.

I Lissabon sträcker sig fadoscenen från enkla barer där oavlönade amatörer står för musik av mycket varierande halt till stora konsertscener där fadons världsstjärnor uppträder när de inte är på turné mellan utländska scener. Telmo Pires befinner sig någonstans mittemellan. Han skulle utan vidare platsa på amatörställen och troligen även på de mer etablerade fadokogar som anlitar professionella musiker men också enstaka amatörer. Men till toppen är avståndet betydande. Pires har en fyllig röst och sjunger gärna långa linjer där han trycker till snart sagt varenda stavelse. Resultatet blir att han ofta låter anspänd och att melodilinjerna blir en aning monotona, massiva. Om man gillar hans röstklang är en smakfråga, och för min del finns det åtskilliga andra som jag föredrar. Telmo Pires har en bra bit kvar, men om han lyssnar till andra sångare och hämtar intryck från dem, så kanske han kan bli intressant med tiden.

Marco Oliveira. Amor É Água Que Corre. HM Música. ***

Marco Oliveira är en annan ung sångare som debuterade med skivan Retrato (HM Música) år 2008. Sedan dess har han medverkat på andra artisters skivor på spansk gitarr, som han hanterar även på sin egen skiva. Portugisisk gitarr spelas av Paulo Parreira, kontrabas av João Penedo; sedan medverkar den rad andra musiker, främst med stråkinstrument, på enstaka spår.

På sin debutskiva framträdde Oliveira som en ljus, vek tenor med en fallenhet för drömska, lite inåtvända stämningar. Sådan är han också på sin nya, där han sjunger några traditionella fados men själv är upphovsman till text eller musik eller båda delarna till de flesta sångerna. Mest går de i långsamt tempo. Som mest meditativ är musiken i ett par melodier av António dos Santos. Musiken är ofta nedtonad, lyssnande, återhållen. Vissa av sångena är riktigt vackra, men musiken blir lite enahanda i större doser. Marco Oliveira är en hyfsad, känslig sångare som rör sig kring vemodiga intryck, minnen, saknad, ensamhet och längtan. Intressantast är en duett, Disfarce, som Oliveira gör med veteranen António Rocha, som var verksam redan på 60-talet. Som helhet tycker jag bättre om den här skivan än Telmo Pires, men Marco Oliveira tillhör inte de allra bästa manliga sångartisterna i dagens fado. Men han har ett personligt uttryck, och hans nya album är seriöst och engagerat.

Pedro Moutinho. O Fado em Nós. Uguru/Pedro Moutinho. *****

I långsamma nummer på skivorna Um Copo de Sol (iPlay 2009) och O Amor Não Pode Esperar (Parlophone 2013) har vi kunnat höra Pedro Moutinho sjunga lågmält och förtroligt, mycket nära mikrofonen. Detta återhållna sätt att sjunga fungerar inte när han uppträder inför publik, då behövs en kraftfullare attack, och Pedro Moutinho behärskar det tveklöst. Att han inte är intresserad av att sjunga starkt utan av röstens klang, vilket han berättade då jag intervjuade honom på hösten 2012, hindrar honom inte från att lägga kraft bakom orden om det behövs. Den nya skivan, som möjligen är hans bästa hittills, kombinerar hans intima och mera energiska sångsätt. Skivan är inspelad i den lokal på Fadomuseet i Lissabon som används för konserter, men utan publik. Kompet är detsamma som på de nämnda albumen: José Manuel Neto, portugisisk gitarr, Carlos Manuel Proença, spansk gitarr, och Daniel Pinto, basgitarr. Ett skickligare och mer följsamt komp är knappast tänkbart.

Pedro Moutinho tycker om traditionell fado, som dominerar denna skiva. Flera av melodierna känner de flesta fadolyssnare igen, men Moutinho gör sina egna, starkt personliga uttolkningar. Han har en behaglig mjuk röst med en liten strävhet i botten och kan som sagt höja den till mer styrka. Han sjunger dynamiskt varierade linjer med korta fraser och markerade pauser. Den tilltalande röstklangen, Moutinhos uppenbara musikalitet och det förstklassiga kompet till trots övertygar denna musik mest genom att sångaren sjunker in i och ger sin uppmärksamhet åt varje ord han för fram. Det är innerlighet, kompetens och smak i sällsynt förening. O Fado em Nós är så jämn att jag med glädje lyssnar igenom den från början till slut, gång på gång, och min enda reservation är att speltiden kunde ha varit mer generös.

Pedro Moutinho är yngre bror till sångarna Camané och Helder Moutinho. Alla tre tillhör de bästa i dag.