Fadon finner sin publik (5)

Fado spelas in

År 2004 firade förlaget och tidskriften Público hundraårsjubileum av fado på skiva med utgivningen av en bok och en cd-serie och just år 1904 är flera källor eniga om. Och det är tidigt. Jämför exempelvis med jazzen, där den första inspelningen inte gjordes förrän år 1917.

Utsikt över Mouraria, en av de stadsdelar i Lissabon där fadon föddes.

Den musik som först spelades in var inte den folkliga fado som framfördes på krogar, kaféer och bordeller i de gamla stadsdelarna. I stället var det den musik som utgivits i noter och sjungits under påverkan från romanser, operett och annan teatermusik. Musiken är ofta lättsam och schlagerliknande, ackompanjemanget kan vara de vanliga gitarrklangerna, men lika gärna orkester, piano eller blåsinstrument. Musikerna hade ofta en teaterbakgrund. Mest inspelad under denna tidiga epok var sångaren och gitarristen Reinaldo Varela, men inte en enda av hans cirka 150 inspelningar finns hittills återutgiven på cd. Så lite av denna tidigt inspelade fado finns tillgänglig i moderna utgåvor att en nutida lyssnare har svårt att få en uppfattning om hur den lät. Den som ändå har möjlighet att lyssna till andra sångartister från samma tid, som Luís Maceira eller Alfredo Marques, kan konstatera att de ofta är skickliga och sjunger så att man kan misstänka att de hade en musikalisk skolning i botten. Det gäller även sångerskan Delfina Victor, som gjorde ett par inspelningar kring 1910.

Arbetare, hantverkare eller sjömän hade inte råd att gå på teatern. Att köpa skivor eller en grammofon var inte ens en gripbar önskedröm. Att musiken fick en begränsad spridning har att göra med den tekniska utvecklingen som ännu inte hunnit så långt att man kunde producera skivor och avspelningsapparatur billigt. Det blev en angelägenhet för de grupper i samhället som hade råd, vilket nog ofta var desamma som kunde skaffa piano till hemmen. En del av facklitteraturen tar upp namnen på många av de tidigast inspelade artisterna. De kan i vissa fall ha haft en avsevärd popularitet bland dem som kunde ta del av deras musik på skiva eller höra dem på teaterscenen, men verkligt folkliga artister blev de inte.

Ermelinda Vitória.

Under senare hälften av 20-talet började den ”äkta”, folkliga fadon med hemvist på krogar och kaféer att lanseras på skiva. Den blev snabbt mycket efterfrågad. En förutsättning var att tekniken under 20-talet hade gått fram så mycket att skivorna hade fått ett överkomligt pris, och grammofoner kunde nu skaffas till medelklasshem och till lokaler där folk ur fattigare grupper samlades. Avgörande i den utvecklingen var uppfinningen av den elektriska mikrofonen år 1925. Vid slutet av 20-talet kommer fadons första verkliga stjärnor vars skivor sålde bra och lanserades med vissa reklaminsatser. De första namnen med en bestående ryktbarhet uppträdde i detta skede. De var tveklöst värda sin berömmelse och hävdar sig väl jämförda med senare tiders fadomusiker.

Skivbolagen satsade främst på att lansera kvinnliga sångartister. Här finns namn som Adelina Fernandes, Berta Cardoso, Ercília Costa, Ermelinda Vitória, Hermínia Silva, Madalena de Melo, Maria Alice, Maria do Carmo, Maria do Carmo Torres, Maria Emília Ferreira och Maria Silva. (Dina Teresa, som medverkade i Severa-filmen som hade premiär år 1931 spelades in, men hon anlitades troligen minst lika mycket på grund av sitt utseende som för sin musikalitet och försvann tämligen omgående från strålkastarljuset.) 

José Porfírio.

På den manliga sidan är det glesare, men musiker som Alberto Costa, Alfredo Marceneiro, João do Carmo de Noronha, Joaquim Campos och José Porfírio framträdde tidigt på skiva. Liksom gitarristen Armandinho. Stilmässigt visar denna tidiga folkliga fado en påfallande variation, från den kraftfullt expressiva stilen hos Maria Silva och Maria Emília Ferreira till den mer avspänt eleganta hos Madalena de Melo och Ermelinda Vitória. En del av musikerna hade långa karriärer och var också verksamma inom efterkrigsfadon – Alfredo Marceneiro, Berta Cardoso och Hermínia Silva – medan andra är helt förknippade med denna tidiga musik. Det spelades in mycket fado från mitten av 20-talet och något decennium framåt. Bara en mindre del är i dag tillgänglig i återutgivningar.

Den först inspelade folkliga fadon anses ha så stora likheter med fadon under 1800-talet att det praktiskt taget handlar om samma musik. Det begränsade formatet på cirka tre minuter tillät dock inte alltför många strofer eller vidlyftiga instrumentala mellanspel. Musiken hade bevarats i slutna miljöer och i muntlig tradition. En påverkan från andra musikformer kommer först under en tid då fadon och dess utövare hade nått en större offentlighet.

Maria do Carmo Torres.

Återutgivningen av äldre fadoinspelningar bygger på att skivbolagen har kunnat ta del av bevarade exemplar av skivorna, bland annat från samlare. Något centralt arkiv med allt inspelat material har inte funnits. Bilden av den tidigt inspelade fadon kommer att förändras i framtiden. För några år sedan köpte portugisiska staten den största privatsamlingen av gamla inspelningar för cirka en miljon euro av engelsmannen och blueskännaren Bruce Bastin. Det är meningen att en stor del av materialet – flera tusen inspelningar – i redigerad form ska ges ut på skiva framöver. Där finns mera material av musiker som redan är välkända, men också inspelningar med musiker som tidigare inte funnits i moderna utgåvor. En av dem är Armandinhos förebild och läromästare på gitarr, Petrolino. 

Ett avgörande decennium

Knappast någon tid i fadons historia har varit så omvälvande som det decennium som inleds i mitten av 20-talet. Under dessa år lanserades den folkliga fadon i stor omfattning på skiva. Flera tidskrifter som behandlade musiken fanns att köpa. Fadons ställning på teatern befästes med många nya revistas och några operetter på fadotemat. Repertoarens tillväxt var anmärkningsvärd. Radion spred musiken, ljudfilmen slog igenom. Omfattande turnéer gjorde fadon känd även på landsbygden. Allt detta medförde att antalet musiker som kunde försörja sig på sin musik ökade starkt. När fadohusen öppnades, eller äldre krogar omvandlades till fadohus där man kunde höra musiken varje kväll, tilltog arbetstillfällena liksom publiken. Det fanns en växande skara professionella musiker som förvandlade fadomusiken från en kultur i slutna gemenskaper till en offentlig angelägenhet, samtidigt som den lokalt förankrade fadon levde vidare i skuggan av berömdheterna i pressen och radion.

En förändring som i hög grad påverkade villkoren för fadons utövare var det fascistiska maktövertagandet år 1926 som gjorde slut på den republikanska eran.