Cristina Brancos alter ego

Cristina Branco. Eva. SPA. ****

Cristina Branco blev i slutet av 90-talet uppmärksammad för sin eleganta och lyriska uttolkning av fado. Under många år levererade hon fina exempel på modern fado i en egen och personlig stil, men började också vidga repertoaren. På sina senaste album sjunger hon inte fado alls, även om musiken ibland tematiskt och till uttrycket har vissa likheter med fadomusik. Snarast kan den beskrivas som en sofistikerad och omsorgsfull viskonst till genomarbetade och luftiga arrangemang. Länge har Cristina Branco presenterat album som är samlade kring ett tema.

Temat denna gång är lite udda. Eva är ett slags alter ego för sångerskan, funderingar kring en person som hon hade kunnat vara om hon inte var Cristina Branco. Hon presenterar henne som född 2006 men redan 34 år gammal vid födseln, det vill säga i Brancos ålder. Och hon föddes vid Louisiana, konstmuseet utanför Helsingör varifrån Cristina Branco säkerligen har fina minnen från någon konsert (museet har anordnat fadokonserter flera gånger). Den som nu väntar sig höra Cristina Branco sjunga på danska blir kanske ändå inte så överraskad av att hennes alter ego Eva behärskar portugisiska utmärkt.

Sångerskans tankar bakom skivan är intressanta att ta del av, men det är ändå musiken som får argumentera, inte idéerna bakom den. Här finns tio sånger som tillsammans varar drygt 36 minuter. Alla är nyskrivna. Branco har själv skrivit en text till Bernardo Coutos musik och för två av texterna svarar Pedro da Silva Martins, som tidigare har skrivit en hel del åt gruppen Deolinda (och även åt andra). Övriga upphovsmän är inte särskilt kända, unga musiker som fått och tagit chansen att skriva åt Cristina Branco. Kompet består av musiker som Cristina Branco har samarbetat med i flera år. Bernardo Couto spelar portugisisk gitarr, Bernardo Moreira kontrabas och Luís Figueiredo piano, hammondorgel och i några fall slagverk. Kompmusikerna deltar också som liten kör i ett par korta avsnitt. Alla är utomordentliga, rutinerade musiker och kompet klanderfritt.

Cristina Branco är en artist med stor integritet, och hon tycks inte ha haft några topplistor i synfältet när hon valde material. Det är få av sångerna som fastnar vid första lyssningen; jag uppskattade Delicadeza, den lätt ironiska Inferno do Céu och slutnumret Leva direkt, men flera av sångerna är inte bara obekanta för lyssnaren utan också lite motspänstiga och säkert även knepiga att sjunga. Maria är en sång med så pass obestämd melodik att det är tack vare sångerskans diktion och hennes rösts fina bärighet som en melodisk linje bildas. Jag tycker Cristina Brancos satsning på nytt material och nya upphovsmän och hennes vägran att åka snålskjuts på andra artisters framgång är mycket respektabla. Men, som sagt, de innebär en viss tröskel. 

Brancos tematiskt sammanhållna album med nytt material till samma komp innebär att hennes senare skivor (de närmast föregående är Menina 2016 och Branco 2018) är ganska lika varandra. Eva är ungefär av samma klass som de nämnda. Cristina Branco sjunger som vanligt omsorgsfullt och med kontroll över varje stavelse, musikaliskt och känsligt, och det är roligt att höra hennes lyriska sopranröst vad hon än sjunger. På denna skiva har hon avsevärd hjälp av arrangemangen, som är intelligenta och varierade. Alla musikerna svarar gemensamt för arrangemangen. En välgjord skiva i flera avseenden – men jag misstänker att jag inte kommer att återkomma till den lika ofta som till Cristina Brancos tidigare album Murmúrios (1999), Ulisses (2005), Live (2006) och Não Há Só Tangos em Paris  (2011).

Texterna till sångerna finns med, men i så liten teckenstorlek att även människor med normal syn bör använda förstoringsglas. Uppgifterna om musikerna är skriven med vit text på ljusgrå bakgrund, vilket ger minimal läsbarhet. De som utformar cd-omslag och -bilagor till ny fado visar ofta stor okunnighet om vad som är läsbart och lägger hinder i vägen genom hopplösa färgkombinationer. Det är inte musikernas fel, men om de hade önskat att vi lyssnare skulle titta närmare på texterna, så kunde de ha sett till att de gick att läsa utan förstoring.

Nationalmuseum på Jamtli, Östersund (2)

Här är ytterligare några bilder från utställningen Från gryning till skymning som visas på Jamtli i Östersund fram till den 19 april 2020. Utställningen är ett resultat av Jamtlis samarbete med Nationalmuseum. Verk ur Nationalmuseums samlingar kommer att ställas ut på Jamtli varje år. Från gryning till skymning innehåller verk av nordiska konstnärer verksamma decennierna kring 1900.

Skildringar av arbetslivet, av arbetare under en vanlig arbetsdag, tillhör inte de vanligaste motiven under denna tid. Men de finns. Axel Jungstedts (1859–1933) stora målning I stenbrottet. Motiv från Schweiz är från 1886. Jungstedt var stockholmare och levde länge i Frankrike.

Ett annat slags arbete skildras i Oscar Björcks (1860–1929) Middagsfodring i en ladugård från 1890. Många svenska konstnärer vid denna tid reste till Frankrike för att lära och hämta intryck. Det gjorde Björck också, men han vistades även i Skagens konstnärliga miljö, men motivet på denna stora tavla har han troligen hittat i Sverige.

Arbete handlar det om även i Banvakten av danske Laurits Andersen Ring (1854–1933), men arbetet, som det framstår av bilden, verkar inte alltför betungande. Andersen Ring är framförallt känd som en skildrare av livet på den danska landsbygden.

Andersen Ring svarar också för en fin liten målning Sällskap i kvällsbelysning från 1886. På bilden som den avbildas här är det inte bara kvällsbelysningen som kommit med utan även några lätta, ljusa partier som beror på belysningen i utställningslokalen. Återigen: verken är bäst att se i verkligheten där betraktaren kan pröva olika avstånd och vinklar.

Elsa Backlund-Celsing (1880–1974) var född i Ryssland och fick en grundläggande konstnärlig utbildning i St. Petersburg innan hon flyttade till Sverige 1912 i samband med sitt giftermål. Hon är mest bekant som porträttmålare och för interiörer. På Jamtliutställningen finns Kaffebordet dukas, en idyllisk och ”glad” bild, i borgerlig familjemiljö, troligen från 1916. De som ser den kan komma att tänka på senare barnboksillustratörer som Elsa Beskow, Jenny Nyström och Ilon Wikland.

Alfred Bergström (1869–1930) kom från Stockholm och valde gärna motiv från hemstaden och från Mellansverige. Särskilt fängslad var han av snömotiv. Bilden på den aktuella utställningen heter Vintermotiv vid Stockholms ström och visar konstnärens hantering av solljusets spel över snön.

Ernst Josephson (1851–1906) sökte ibland enkla och vardagliga motiv, inspirerad av den franske konstnären Jules Bastien-Lepage. Byskvaller heter målningen, och även om det inte sägs kan man misstänka att de samspråkande kvinnorna finns någonstans i en fransk by.

Karl Nordström (1855–1923) hyrde länge ett hus i den bohusländska skärgården. Kyrkesund som ligger mellan öarna blev ett återkommande motiv. Med starka och klara färger har konstnären här fångat skymningsljuset.

Herman Wedel (1875–1948) var en dansk konstnär som visar ett porträtt av Hjalmar Söderberg. Kanske träffade han på författaren sedan denne flyttat till Köpenhamn. Bilden av den ensamme diktaren vid sina drycker som han hade ett alltför varmt förhållande till ger ett lite vemodigt intryck, en stämning som Hjalmar Söderbergs romaner inte är främmande för.

Ett annat intressant porträtt är målat av norrmannen Erik Werenskiold (1855–1938). Motivet, kompositören Edvard Grieg 1892, har ett drömskt och sökande uttryck.

Carl Gustaf Hellqvist (1851–90) var en karriärslysten konstnär som satsade på historiska motiv, som i den stora målningen Peder Sunnanväders och Mäster Knuts skymfliga intåg i Stockholm 1526. ”Scener som denna, som illustrerat historieböcker och format ett helt folks bild av hur historiska ögonblick såg ut, är ju i själva verket rena påhitt”, skriver museet i sin kommentar. Men nog hade Hellqvist sinne för det dramatiska.

Därmed avslutas bildsvepet från utställningen Från gryning till skymning på Jamtli i Östersund. Vad ska man sedan göra för att smälta intrycken? Varför inte ta en sväng runt Jamtlis friluftsmuseum, titta på de insamlade byggnaderna och föremålen, till exempel den gamla lanthandeln, och beundra utsikten över Storsjön?

 

Nationalmuseum på Jamtli, Östersund (1)

Jamtli är ett friluftsmuseum i Östersund. Enklast beskrivs det som ett Skansen utan djur, tillkommet med samma strävan att bevara byggnader och föremål från bondesamhället när industrialiseringen med alla moderniteter trängde sig på. En viktig skillnad är att Skansen samlat objekt från hela landet, medan Jamtli är ett museum för Jämtland och Härjedalen. Här finns ändå mycket att se. Gårdar, stugor, förrådsbyggnader, en kyrka med tillhörande klockstapel, loft, härbren med mera är utspridda över ett område med vacker utsikt över Storsjön. 

Det är inte bara landsbygdens byggnader som beretts plats. Här finns också ett äldre stadskvarter, och ett tillskott är en bensinstation som ser ut som bensinstationer brukade se ut när jag var barn.

Intill Jamtli ligger en byggnad som förr hette Jämtlands läns museum, bland annat med en omfattande konstsamling. Sedan länge är Jamtli och museet sammanslagna under namnet Jamtli, och museet heter nu Gamla museet och lokalerna används för administration och förvaring. På Jamtli finns en ny stor konsthall, invigd 2018. Nytt är också samarbetet med Nationalmuseum, som i praktiken gör Jamtli till Nationalmuseums filial. Varje år ska Nationalmuseum här ställa ut konst från sina samlingar. Den utställning som nu visas fram till den 19 april 2020 heter Från gryning till skymning och visar nordisk konst från decennierna kring 1900.

Titeln ger mig omedelbart associationer till naturscenerier i olika ljus, men utställningen rymmer också så mycket annat: porträtt, bilder av människor i olika aktiviteter, bilder för barn, och så vidare. Den torrare undertiteln Nordisk konst kring sekelskiftet 1900 ger tydligare besked. Utställningen är en fin exposé över den tidens konst, med representativa verk av många av tidens mest välkända och stora konstnärer.

Vi börjar i naturen och en målning Utsikt över en sjö vid Ängelsberg i Västmanland av Olof Arborelius (1842­–1915). Ängelsberg är en liten ort i närheten av Fagersta. Arborelius kom från Dalarna och var främst känd som landskapsmålare.

Det var även Carl Trägårdh (1861–99), som kom från Skåne och vistades mycket i Tyskland och Frankrike. Landskap från Grez-sur-Loing är från 1889. Trägårdh var alltså knuten till den svenska konstnärskolonin i byn Grez-sur-Loing söder om Paris. Jag skrev om den i bloggen den 9 och 14 juli i år, i samband med en utställning på Waldemarsudde i Stockholm.

Hanna Pauli (1864–1940) svarar för en fin porträttmålning på utställningen. Studie till Vänner – Olga Björkegren-Fåhreus och Lisen Bonnier är från 1903.

Som alltid när jag avbildar konst från museer och utställningar ska framhållas att verken är bäst i verkligheten. Avbildningarna begränsar på flera sätt. Det är omöjligt att få en uppfattning om objektens verkliga storlek. I många fall är bilderna något beskurna i vissa kanter, bland annat för att undvika skuggor från ramarna. Och ljuset i lokalen kan spela spratt i form av att vissa partier ser ljusare eller mörkare än de är i verkligheten. Besökaren kan påverka intrycken genom att betrakta verken ur olika vinklar och på skiftande avstånd, men den möjligheten ges inte här. 

Bilder bakom glas erbjuder ett speciellt problem för den som vill fotografera dem. Reflexer från olika ljuskällor i glaset är oundvikliga, och i värsta fall kan även amatörfotografen avbildas som en grå skugga i fotot. Jag gjorde ändå ett försök att fotografera den glasade, betagande lilla bilden Dam som skriver brev av finländske Albert Edelfelt (1854–1905).

Ett annat fint porträtt är Elisabeth Keysers (1851–98) Självporträtt, som avbildar konstnären i arbete.

Frits Thaulow (1847–1906) är en av de mest kända norska konstnärerna under 1800-talet. Född i Kristiania (Oslo) tillbringade han mycket tid utomlands, i Frankrike, USA och Nederländerna. Den naturalistiskt orienterade konstnären sökte gärna motiv i hemlandet, som i Vid kusten, Jaeren, Norge, som han målade vid ett besök 1878.

Karl Nordström (1855–1923) var i Ovädersmoln från 1893 påverkad av fransmannen Paul Gaugain. Det stiliserade motivet är från Tjörn. Ovädersmolnen ser inte alltför hotfulla ut, och kanske är det den oroliga fågelsvärmen som lika mycket förebådar ovädret.

Typisk Zorn, kan man tänka vid åsynen av denna lilla målning Efter badet från 1895. Och visst är den av Anders Zorn (1860–1920). En av många nakna damer som tycks fångade i ögonblicket i hans måleri.

Carl Fredrik Hill (1949–1911) valde ett motiv, Blommande äppelträd, som var populärt bland svenska konstnärer som studerade och var verksamma i Frankrike. Målningen är från 1877.

Hugo Birger (1854–87) var stockholmare som i likhet med så många andra konstnärer begav sig till Paris, där han var framgångsrik och uppskattad. Målningen heter Konstnärens hustru och hans svägerska.

Dansken Michael Ancher (1849–1927) var en av Skagenmålarna. Det var även hans fru Anna Ancher, som här avbildas i Anna Ancher målar efter modell.

Den som funderar på hur många miljoner som hänger på Jamtlis väggar i Nationalmuseums utställning kan komma fram till ett svindlande belopp. August Strindberg (1849–1912) har en anslående, ganska stor målning Staden från 1902. Bara denna målning torde motsvara värdet av en lyxvilla i en Stockholmsförort – om den var till salu, vilket den inte är.

Strindbergs bild får avsluta detta bildsvep från utställningen Från gryning till skymning. Ytterligare några bilder därifrån i ett kommande inlägg.

Bostadslyx i Stockholm

Staden förnyas. Nya byggnader, skapade utifrån vår tids arkitektoniska tänkande, eller brist på sådant, sällar sig till det invanda. Olika tidsåldrar lämnar sina avtryck i stadens bebyggelse, och så ska det vara. Ibland kan det hända att byggnadsplaner väcker allmänhetens motstånd, som i fallet med det omdiskuterade, guldskimrande Nobelhuset som planeras för Blasieholmen. Men oftare kommer byggnaderna på plats utan att diskuteras på förhand, åtminstone inte bland allmänheten. De bara finns där helt plötsligt. Under senare år har Stockholm försetts med anslående byggnader som Stockholm Waterfront och den nya musikhögskolan. Och nu är två ovanliga bostadshus på plats.

Av de två planerade Norra Tornen på båda sidorna om Torsgatan är det första, som kallas Innovationen, nu färdigbyggt. En del av lägenheterna har redan boende. Det andra huset, Helix, får vi vänta på ett par år till. Husen byggs för ett företag som heter Oscar Properties. Det beskriver projektet så här:

"Ett samtida arkitektoniskt verk och ett unikt bostadshus beläget i Vasastans mest visionära och expansiva kvarter. Ett landmärke som innebär att en ny era nu inleds för hur Stockholmarna har möjlighet att bo och leva. Norra Tornen kommer att bli innerstadens högsta bostadshus. Höjden är en del av byggnadernas karaktär och personlighet, men framförallt så ger den nya perspektiv – bokstavligen. Två bostadshus med 360 graders panoramautsikt över Stockholm talar för sig själv.

Sett utifrån står Norra Tornen stolt upprätta som en välkomnande port – en ny knutpunkt mellan bekanta Vasastan och den nya växande stadsdelen Hagastaden. Norra Tornen bjuder på en visuell upplevelse för alla Stockholmare och förbipasserande, men det är inifrån som byggnadens unika egenskaper verkligen blir tydliga. Från den generösa och levande lobbyn upp till de ljusa och rymliga bostäderna som svävar högt över staden. Här vaknar du till en vy som ger ordet utsikt en helt ny innebörd."

Tornen ska bli 125 respektive 104 meter höga och ha 36 och 32 våningar. De ligger vid Torsplan nära gränsen till Solna. Arkitekt är Reinier de Graaf vid nederländska Office for Metroplitan Architecture. Tornen planerades ursprungligen att bli 140 meter höga. Vägen fram till beslut om byggande har inte varit särskilt rak, och det är nog bäst så. Det ursprungliga förslaget till de två tornen kunde föra tankarna till, åtminstone för min del, kompakta och trista skrytbyggen i någon gammal kommunistisk diktatur. Det hus som nu står färdigt kan visserligen uppfattas som ett skrytbygge det också, men det ser betydligt intressantare ut. När båda tornen finns på plats kan de bli ett besöksmål, särskilt som butiker och restauranger ska komplettera lägenheterna.

Oscar Properties reklamtext ska man förstås ta med en nya salt. Man borde ha anlitat en språkgranskare – stockholmare stavas inte med versal i början. Det finns också andra besynnerligheter som att ordet utsikt får en ny innebörd … knappast ett relevant påstående för den som varit uppe i Kaknästornet eller Eiffeltornet. Eller för den som bor på någon av de lägre våningarna. Och att stockholmarna har möjlighet att bo och leva här är en sanning bara för den rikaste bråkdelen. För det handlar om lyxlägenheter. Men husen kan förstås vara intressanta att se även för de vanliga stockholmare och besökare som är utestängda av ekonomiska skäl. 

I en annan del av staden, intill den stora ödsliga gräsplan som kallas Gärdet och i anslutning till Frihamnen, ett av Stockholms tråkigaste områden med alla jättelika magasin och utbredda parkeringsplatser, ligger ett nytt hus som kallas 79&Park (det ligger på Sandhamnsgatan 79). Även lägenheterna i det huset säljs av Oscar Properties. Så här beskrivs det projektet i reklamtexten.

"Gärdesfälten breder ut sig från Sandhamnsgatan ner mot Valhallavägen och Östermalm. Precis här, på soligt sydvästläge, växer 79&Park upp. Ett bostadshus som ger nytt syre till Stockholms och Sveriges moderna arkitektur och erbjuder en boendemiljö som är urbant dynamisk och samtidigt naturnära stilla. Att bo här är att leva i samtidsarkitekturens allra främsta gestaltning. Ett hus som är helt sitt eget med unika lösningar och detaljer som utmanar bilden av ett modernt storstadsboende.

Ambitionen i alla Oscar Properties projekt är att addera värde – till de boende förstås, men också till staden och miljön runtomkring. 79&Park är en förlängning av parken – står du uppe på någon av takterrasserna blir upplevelsen att du bor mitt i grönskan. I stället för att låta taket vara en gömd och bortglömd yta har vi gjort det till en aktiv och central del av boendet. Möjligheten att ge alla boende tillgång till takterrass, dessutom med fri utsikt, gör huset extra sympatiskt. Det kommer att finnas balkonger och takterrasser som både är privata och gemensamma, men även utomhusytor som är öppna för allmänheten. Något som ger energi och skapar en känsla av samhörighet. 79&Park har alla förutsättningar för att bli ett nytt grönskande landmärke i Stockholms innerstad."

Ännu ett landmärke alltså, men betydligt diskretare än Norra Tornen. Byggnaden, som ritats av arkitektbyrån BIG (Bjarke Ingels Group) i Köpenhamn, är lika oregelbunden i konturerna som tornet vid Torsplan, men den fängslar mig mer med sin konstruktion i cederträ och glas. På taken växer träd, och grönskan är närvarande både i byggnaden och ”naturen” omkring. Jag fick syn på den under en tur med buss 76, en linje jag åker bara ett par tre gånger om året i denna del av staden, och jag minns den inte från någon tidigare resa med linjen. Det har alltså gått snabbt med byggnationen.

Nu har några boende flyttat in, men att det rör sig om en byggarbetsplats är fortfarande tydligt. När byggbråte, stängsel och plank städats undan och huset blivit fyllt med folk tror jag det kommer att te sig riktigt vackert. Träfasaden, grönskan och de oregelbundna formerna betyder mycket.

Inte heller denna byggnad har kommit till för att lösa Stockholms problem med lägenheter som vanligt folk har råd att bo i. En trerummare på första våningen kostar nästan nio miljoner. Större eller högre belägna lägenheter kostar mer än så. Försäljningen har gått trögt. Kanske blir 79&Park, när alla de 168 lägenheterna väl blivit sålda, inte bara ett hus att betrakta för dem som vill betrakta en vacker byggnad utan också för alla som vill se hur stadens miljonärer har det.

Klaus Rifbjerg i Köpenhamn och Stockholm

Klaus Rifbjerg (1931–2015) var en oerhört produktiv dansk författare som skrev ungefär 150 böcker inom flera genrer. Över tjugo av dem har översatts till svenska, så Rifbjerg blev ett bekant namn även här. Han anses vara en av de mest inflytelserika och viktigaste författarna inom modern dansk litteratur. Av hans många böcker har jag bara läst två. Först var det Amagerdigte från 1968 som jag tvingades läsa på danska i något utbildningssyfte. Några överväldigande minnen av detta litterära möte har jag inte. Sedan en samling med ett urval dikter ur olika samlingar som på svenska serverades under namnet Och andra dikter (Bonniers 1978). Tolkningarna är gjorda av Per Svenson. Den boken har jag ofta återvänt till.

 

Och andra dikter handlar om allt möjligt. Men mest är det platser och människor, företrädelsevis i Danmark. Det är modern, orimmad lyrik som är lätt att ta till sig: träffande formuleringar, överraskande innehåll, glimtar av humor och bottnar som först är knappt skönjbara. Boken är också försedd med en läsvärd baksidestext. Här skriver Klaus Rifbjerg:

Läsare frågar emellanåt vad man som författare tycker bäst om att skriva, och svaret är för mitt vidkommande varje gång: Poesi! Den är det tätaste uttrycket för vad hjärta och hjärna flödar över av och samtidigt kommer den från de djupaste och dunklaste källorna. Genom dikten meddelar man sig så direkt och koncentrerat som möjligt med sin läsare, och varje god dikt är lika rik och omfattande och har lika oändligt perspektiv som en roman eller ett stort drama. Men dikten är också exklusiv, just därför att den är så koncentrerad och inte ger ifrån sig alla sina hemligheter meddetsamma – eller någonsin.

Klaus Rifbjerg utgår gärna från det vardagliga och invanda. Som i den lilla dikten Nørreport, som är en stor underjordisk järnvägsstation i Köpenhamn.

Vid rusningstid strömmar människor

ner på Nørreport station

men där trappan slutar

är det tomt.

Ett underligt mörker

har ersatt perrongen

spåren, kaklet och reklamen.

Några försöker ropa en varning

bakåt

men trycket är för stort

alla har bråttom

alla vill hem genast

budskapet når inte fram.

Sett från Nørrevold

är allting normalt.

Folk strömmar till

springer nerför trapporna.

Först framemot sex

ebbar det ut i mängden.

Stationen ligger där i stillhet.

Från underjorden kommer ett ljud

som det är svårt att beskriva.

Som det är svårt att beskriva? Är det inte just det som poeter förväntas göra? Kanske inte med konkreta detaljer, färger eller mått, men med träffande och sinnrika bilder. Rifbjergs kapitulation inför språkets begränsningar är lika gåtfull som den förvandlade järnvägsstationen.

Resten av baksidestexten lyder så här:

Jag tycker det är en ära för en poet att bli översatt. Det händer så sällan, för processen är svår och kräver så mycket. Lyckas den, uppstår dikten på nytt och en röst meddelar sig klart och förståeligt. Här är det min, men jag talar inte bara om mig och mitt utan också om landet Danmark och hur vi har det där. Att med sin poesi tala till svenska läsare tycker jag är en särskild utmärkelse, för Sverige är de stora poeternas land, och vi har lärt så mycket.

De sista raderna tror jag svenska läsare tar del av med välbehag. Och en av de stora svenska poeterna är förstås Carl Michael Bellman, vars vardag Klaus Rifbjerg skildrar i På Bellmans tid. Om dikten säger något om Bellman är svårt att veta. Kanske säger den mer om Rifbjerg själv.

Carl Michael Bellman

hade det ofta rysligt

på förmiddagen.

Carl Michael Bellman ville

så gärna ta sig en liten en

men han visste att det inte gick.

Carl Michael Bellmans förmiddagar

var prosaiska

när han skrev poesi.

Med sjudande mage och levern

som en sten satt

Carl Michael Bellman

i sitt kalla rum och skulle ha

givit nästan vad som helst

för ett glas rhenskt

eller för att se stopet fullt av öl

men han höll sig.

Carl Michael Bellmans fingrar

var ömma och det gjorde ont

att spela på lutan.

Han spelade och såg ut över

skorstenstaken och den våta snön.

Han sa till sig själv:

Nu ger du upp, Carl Michael Bellman,

nu kastar du pennan

och ger upp,

nu säljer du lutan och värmer

ett glas rödvin med kryddnejlikor i

nu ger du fan i alltihop.

Han hade det gräsligt på förmiddagen

Carl Michael Bellman.

Dra åt helvete, Ulla & Movitz

sa det i huvudet

på pappret stod det en annan musik

(Gutår, käre bröder, gutår, kära syster!)

och om aftonen gick det lite bättre.