Det har hänt en hel del med Nationalmuseum under den fleråriga renoveringen. Förr var de stora salarna ödsliga med målningar på väggarna och en öppen yta mitt i, ofta med en liten bänk där betraktarna kunde slå sig ned för att betrakta konsten i bekvämare ställning. Nu har rummens yta förtätats, mellanväggar har satts in så att mera konst kan exponeras. Besökarna har inte samma överblick men mer att se på i rummet, särskilt som måleriet har kompletterats med samtida föremål som keramik, möbler, statyer, lampor etc. Kombinationen av måleri och andra föremål ger omväxling, och kanske kan man som besökare lära lite mer om den aktuella tiden (och minnas att det som visas mest kommer ur mycket välbärgade hemmiljöer).
Varje sal har dessutom fått sin distinkta, mättade färg. Talar man redan nu om ”det blå rummet”, ” det gula rummet”? Färgerna har inte bara blivit intensivare på väggarna. Utan att veta det säkert får jag intrycket att många av konstverken omsorgsfullt har rengjorts. Färgerna lyser med en oväntad fräschör även på äldre konstverk.
Bilden av drottning Kristina är målad av holländaren David Beck (1621–56) vid tiden för hennes kröning 1650. Då hade hon redan styrt Sverige i praktiken under några år. Och fyra år senare lämnade hon hemlandet och begav sig till Rom.
Av 1600-talsmålarna på Nationalmuseum är förstås Rembrandt van Rijn (1606–69) den stora fixstjärnan. Utöver den berömda, stora Batavernas sammansvärjning, som inte är med i detta urval, finns flera verk av Rembrandt att beskåda. Simeon och Jesusbarnet är ett sent verk av målaren.
Rembrandt gjorde massvis med självporträtt. Därför finns klara besked om hur han såg ut vid olika åldrar. På en liten målning från 1930 kan vi se hur han såg ut som ung. Målningen är, liksom många andra som visas på Nationalmuseum, glasad, vilket ofelbart leder till att reflexer lätt uppstår. Som vanligt när det gäller avbildad konst från museum rekommenderas att konstverken beskådas på plats. Då kan betraktaren inte bara välja en fördelaktig vinkel utan också få en riktig uppfattning om verkens storlek.
Kökspigan eller Flicka i ett fönster väcker ett igenkännande bland många av museets besökare. Rembrandt målade henne 1651.
Både stadslandskap och natur finns med i holländske Gerrit Adriaensz Berckheydes (1638–98) Zijlpoort, Haarlem från omkring 1670. Stadsporten finns inte längre kvar.
Målningen Lutspelerska från omkring 1610 tillskrivs flamländaren Hendrik van Steenwyck den yngre (cirka 1580–1640).
Musikinstrument finns också med i Amor triumferande bland symboler för konst, vetenskap, krig från mitten av 1600-talet. Två konstnärer har utformat målningen. Flamländaren Thomas Willeboirts Bosschaert (1614–54) svarar för huvudkompositionen och Amorfiguren, medan symboldetaljerna tillskrivs Paul de Vos (1595–1678), också han flamländare.
En intressant interiör från ett förmöget flamländskt hem är målad av Frans Francken den yngre (1584–1651) och Cornelis de Vos (1584–1651). Det är kända målningar av Rubens som hänger på väggarna, varför målningen kallas Rubens salong.
Thomas Blanchet (1614/17–89) var en fransk konstnär som i målningen Cleobis och Biton från cirka 1650 sökte sig till antikens myter i sitt motivval.
Sist i detta urval med 1600-talskonst på Nationalmuseums väggar är spanjoren Francisco Zurbarans (1598–1664) Veronikas svetteduk. Ansiktet som avbildas ska tillhöra Jesus. En kvinna som hette Veronika ska under Jesus väg till Golgata ha torkat hans ansikte från svett och blod, och enligt legenden uppstod då den bild som Zurbaran målade.
1700-talet väntar i nästa avsnitt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar