Min första grammofonskiva

Det är med förvåning som jag i Wikipedia ser att Radio Nord bara sände i ett drygt år, mellan den 8 mars 1961 och den 30 juni 1962. För i min barndom var Radio Nord en stor sak. Det var den stationen man lyssnade på. Där fanns den aktuella spännande popmusiken.

Radio Nord drevs av den finske affärsmannen Jack Kotschack och sände från ett fartyg, M/S Bon Jour, från internationellt vatten utanför Stockholms skärgård. Man kunde inte höra stationen i hela Sverige, men i Mellansverige, från Kalmar till Gävle, fanns lyssnarna. Stationen hade några duktiga radioröster av vilka jag minns Gert Landin (som senare arbetade för Sveriges Radio) och Larsan Sörenson. Stationen var reklamfinansierad, och på den här tiden var radioreklam inte något som stod lyssnarna upp i halsen, utan snarare ett inslag i underhållningen. Annonsörerna ville förstås nå många lyssnare och fick det också, tack vare populärmusiken.

Varje vecka presenterade man en topplista med de tjugo populäraste inspelningarna. Vad rangordningen grundade sig på är mig obekant, men förmodligen ringde man runt till en del skivaffärer för att fråga vad som såldes. Sveriges Radio kände starkt av konkurrensen från Radio Nord och startade därför Melodiradion och egna topplistor. Tio i topp sändes i många år efter det att Radio Nord till följd av en lagändring lagts ned. Någon ”piratradio” var den alltså inte, men hade blivit det om sändningarna hade fortsatt efter den nya lagens ikraftträdande. Så länge stationen existerade följde jag hängivet topplistan en gång i veckan.

Jag är tillräckligt gammal för att veta att det fanns popmusik före The Beatles, men för ung för att minnas den första, vitala rockgenerationen på 50-talet, den som hade artister som Elvis Presley, Jerry Lee Lewis, Little Richard, Chuck Berry och Eddie Cochran. Därefter upptäckte skivbolagen att det fanns en ny, köpstark publik i tonåringarna, varav hälften var flickor. Och i popmusiken, som dominerades av manliga sångartister, framträdde en rad sångare med fördelaktigt utseende som kunde bli idoler för tonårsflickorna: Fabian, Frankie Avalon, Dion, Bobby Vee och andra.

James Darren.

James (Jimmy) Darren var en av dem. Jag hörde hans Goodbye Cruel World på Radio Nords topplista, blev förtjust och köpte skivan. Det var en singel i röd vinyl som kostade sju kronor, en betydande belopp för en mycket ung man. Naturligtvis köpte jag skivan på Broddmans skivbutik som låg på Storgatan i Stockholm, en av Radio Nords flitigaste annonsörer. Vad som fanns på baksidan har jag inget minne av. Och var skivan tog vägen för flera decennier sedan är en gåta. Här är inspelningen från 1961:

https://www.youtube.com/watch?v=qBvSPrT_LyU

En rolig sak med Youtube är att man där kan höra musik som man inte har hört sedan barndomen. Musik som har varit försvunnen och som plötsligt återuppstår. Goodbye Cruel World tillhör förstås inte mina stora musikminnen, men en habil och slagkraftig rocklåt är den fortfarande. 

Bob Dylan och korpen med bruten vinge

Bob Dylan fick nobelpriset i litteratur i år. Det var överraskande. Mycket har sagts om hans långa tystnad innan han accepterade priset och hans frånvaro under nobelceremonin. Inte mera här. Och många har yttrat sig om Dylans betydelse och särarten i hans verk, kända personer i och utanför kulturvärlden har berättat om sina favoritlåtar. Jag tror att många av dem, också bland dem som haft inflytande över valet av litteraturpristagare, är någorlunda i min ålder. Och Bob Dylan var min ungdoms hjälte.

Ett skyltfönster i Lissabon, oktober 2016.

Vi lyssnade då på Beatles och de andra brittiska grupper som följde i deras kölvatten. De stod för en popmusik (det hette så på den tiden) som uppfattades som fräsch och nyskapande i jämförelse med den ofta jolmigt sentimentala popmusik som kom från USA, åratal efter rockmusikens första vitala svallvåg under 50-talet med artister som Chuck Berry, Little Richard, Elvis Presley och Jerry Lee Lewis. Inte minst, men först efter åtskilliga månaders betänketid, var den amerikanska publiken med på de brittiska noterna. Den bevisade det genom att placera Beatles högt på försäljningslistorna, som mest med de fem första platserna på tidskriften Billboards topplista. För många musikjournalister var detta ett ojämförligt och odiskutabelt bevis på musikalisk storhet.

Beatles sjöng nästan alltid om kärlek. Det krävdes inga djupare kunskaper i engelska för att inse att texterna i tidiga sånger som Love Me Do, She Loves You, From Me to You, I Want to Hold Your Hand och Please, Please Me knappast skulle komma i fråga för ett nobelpris i litteratur. Orden var en substanslös barlast som hängdes på melodin. Ingen skulle komma på idén att översätta texten till svenska. Sedan kom Bob Dylan med Love Minus Zero/ No Limit och sjöng att ”my love, she’s like some raven at my window with a broken wing”.

Vad var nu detta? En korp med en bruten vinge vid mitt fönster? Ska det vara rock’n’roll? Det räckte med några års skolengelska för att genomskåda banaliteterna i tidiga Beatlessånger, men när Dylan väckte mitt och många andras intresse kom lexikonet till flitig användning. Och det var en spännande upplevelse att ta del av texterna på Dylans tidiga skivor. Orden började plötsligt betyda något. Här fanns en inspirerande värld med personporträtt, situationer, händelser och livfulla bilder, med tiden alltmer stofferad med gåtfullhet och dunkla referenser. En beskrivning av ett mångfacetterat amerikanskt landskap, yttre och inre. Det är en speciell styrka hos en poet att formuleringar nästlar sig in i vardagsspråket hos en allmänhet som nyttjar dem utan att vara medveten om deras ursprung, och Bob Dylans språk har tagit sin plats i modern amerikansk engelska. Dylans genombrott inom populärmusiken innebar ett möte med poesins magi som drabbade en stor del av en generation. I sitt nobeltal till Bob Dylan uttryckte Horace Engdahl det fyndigt (talet finns i DN den 11 december):

”Det var en chock. Där publiken väntade poppiga folksånger stod en ung man med gitarr som fick gatans språk och Bibelns att ingå en förening efter vilken världens undergång skulle ha känts som en överflödig repris. Samtidigt sjöng han om kärlek med en övertalningskraft som alla önskar att de ägde. Med ens tedde sig mycket av en bokliga poesin på jorden egendomligt bleksiktig, och de vanliga sångtexterna, de som kollegerna fortsatte att skriva, liknade på något vis gammalt svartkrut efter uppfinnandet av dynamiten. Snart slutade man att jämföra honom med Woody Guthrie och Hank Williams och fick i stället ta till Blake, Rimbaud, Whitman, Shakespeare.

På den mest osannolika platsen av alla, den kommersiella grammofonskivan, återskänkte han det poetiska språket den höga stilen, som hade vart förlorad sedan romantikerna. Men inte för att sjunga om evigheten, utan för att tala om det som händer runt omkring oss. Det var som om oraklet i Delfi läste upp kvällsnyheterna.”

Bob Dylans ofrivilliga inflytande under den här tiden år svårt att överskatta. Efter hans genombrott började även Beatles skriva vettiga, intressanta texter. Många upphovsmän inom populärmusiken började ta sig an texterna seriöst och med en högre ambitionsnivå. Så jag kan inte helt hålla med Engdahl om att andra textförfattare fortsatte i invanda banor, oberörda av Dylans sånglyrik. Och mötet med Dylans poesi påverkade säkert många ungdomar att över huvud taget utforska det poetiska språket. Det skedde i många länder. Den svenska visvågen under 60-talet hade troligen varit flackare utan Bob Dylan. Han var både bäst och viktigast. Men det är värt att minnas att texternas ökande betydelse också kan ha inspirerats av andra stora sångdiktare som var samtida, som Jacques Brel och Leonard Cohen.

Under de första åren var det lättast att ta till sig Dylans humanistiska hållning, hans medkänsla med de sämre lottade, motvilja mot våld och uttalade antirasism. Men ett genomgående drag i hela hans karriär är det ständiga gäckandet av publikens förväntningar. De som vill placera in konstnärer i bestämda fack har det svårt med Dylan. För de mest inbitna folkmusikvännerna blev han en förrädare redan när han utökade klangerna från gitarr och munspel med ett elektrifierat rockband. Så har det fortsatt. Ingen som upptäckte honom på 60-talet kunde tänka sig att han långt senare skulle sjunga Frank Sinatras nummer, julsånger eller gamla evergreens … Det finns knappast någon annan inom populärmusiken som fått så många av sina beundrare att känna sig övergivna. 

Själv följde jag honom genom hans åtta första album: Bob Dylan, The Freewheelin’ Bob Dylan, The Times They Are A-Changin’, Another Side of Bob Dylan, Bringing It All Back Home, Highway 61 Revisited, Blonde on Blonde och John Wesley Harding. Av kommentarerna kring hans nobelpris har jag förstått att mycket av hans nutida berömmelse vilar på dessa tidiga skivor. Möjligen beror det på att så många som yttrar sig om honom var med på den tiden. Själv gick jag andra vägar i fortsättningen. Det beror säkert mindre på att jag tyckte att hans nionde album Nashville Skyline var svagt än på att jag hade upptäckt musik som fängslade mig mera. 

När folk berättar om sina favoritsånger av Bob Dylan nämner de sällan eller aldrig Love Minus Zero/ No Limit. Vanligare är till exempel A Hard Rain’s Gonna Fall, The Times They Are A-Changin’, Blowing in the Wind, Mr Tambourine Man, Like a Rolling Stone, Chimes of Freedom, Desolation Row, Visions of Johanna, Hurricane eller Don’t Think Twice, It’s Alright. Kanske tillhör inte Love Minus Zero/ No Limit Dylans mästerstycken. Men jag tycker det är en typisk text för 60-talets Dylan. Den är så full av oväntade, åskådliga bilder och träffande formuleringar att jag påminns om slitet med lexikonet. Och jag tar mig friheten att citera den i sin helhet, nästan utan skiljetecken som i källan (https://www.google.se/#q=love+minus+zero+lyrics).

My love, she speaks like silence

Without ideals or violence

She doesn’t have to say she’s faithful

Yet she’s true like ice, like fire

People carry roses

And make promises by the hours

My love she laughs like the flowers

Valentines can’t buy her

In the dime stores and bus stations

People talk of situations

Read books, repeat quotations

Draw conclusions on the wall

Some speak of the future

My love, she speaks softly

She knows there’s no success like failure

And that failure’s no success at all

The cloak and dagger dangles

Madams light the candles

In ceremonies of the horsemen

Even the pawn must hold a grudge

Statues made of matchsticks

Crumble into one another

My love winks she does not bother

She knows too much to argue or to judge

The bridge at midnight trembles

The country doctor rambles

Bankers’ nieces seek perfection

Expecting all the gifts that wise men bring

The wind howls like a hammer

The night blows cold ’n’ rainy

My love, she’s like some raven

At my window with a broken wing

Bob Dylans originalinspelning finns på skivan Bringing It All Back Home. Den har jag inte hittat på nätet, bara olika liveupptagningar. Varför inte lyssna till en av de artister som kunnat göra Bob Dylans sånger rättvisa, sångerskan Joan Baez? Hennes version är vacker och finns här:

https://www.youtube.com/watch?v=MnPlCdMl_D8

I det tal som Bob Dylan skrivit och som under nobelfestligheterna lästes upp av den amerikanska ambassadören Azita Raji anmärker Dylan att hans vardag som musiker och poet är så fylld av praktiska spörsmål att han aldrig hinner tänka på sina sånger som litteratur. Han verkar uppriktigt både lycklig och överraskad av utmärkelsen. Han säger också:

”Well, I’ve been doing what I set out to do for a long time, now. I’ve made dozens of records and played thousands of concerts all around the world. But it’s my songs that are at the vital center of almost everything I do. They seemed to have found a place in the lives of many people throughout many different cultures and I’m grateful for that.”

Tacksamheten över att hans sånger nått andra människor över kulturella barriärer verkar vittna om en tro på poesins och musikens gränsöverskridande kraft. Men själv lever han inte i vilken kultur som helst. Amerikanska kritiker gnällde före offentliggörandet av pristagare över att amerikanska författare, som är lästa och översatta över hela världen, hade svårt komma i fråga för utmärkelsen. Det behöver inte vara ringaktning för andra länders författare; det kan rentav vara sant. Det är å andra sidan lika sant att Bob Dylan hade varit okänd på våra breddgrader och aldrig nämnts i samband med ett nobelpris om han varit en genialisk sångpoet i till exempel Ekvatorialguinea, Vanuatu eller Laos. Den amerikanska populärkulturen behärskar världen.

Det finns mycket i denna amerikanska populärkultur som jag tycker är dåligt eller likgiltigt. Men Bob Dylan tillhör det bästa. Hans musik fångar upp många stilriktningar och uttryck i amerikansk musiktradition, från blues till religiösa sånger, från country till The American Songbook. Hans ständiga omprövning av sin verksamhet betyder utveckling och rörelse, en rastlöst kreativ arbetsmyras sökande genom höjdpunkter, vågdalar och korsvägar. Och texterna och deras belysning av amerikansk samtid, symbolik från religioner som uppstod i Mellanöstern, intryck från stora europeiska poeter genom tiderna, ett egensinnigt bildspråk och ett avundsvärt handlag med rim och meter lyfter hans sånger till ett sällsynt individuellt uttryck. En konst som kommer att uttolkas under lång tid framåt.

Hur länge har Svenska Akademien funderat på ett nobelpris till Bob Dylan? Jag skrev en artikel om honom som publicerades som en helsida i Östersunds-Posten den 21 december 1967. Där nämner jag i slutet att en kulturskribent på en av Sveriges största tidningar föreslagit honom till nobelpriset. Tidningen bör ha varit Dagens Nyheter. Vem skribenten var nämns inte i artikeln och naturligtvis har jag glömt det. Var det Göran Printz-Påhlson, som Sara Danius refererar till i en artikel i samma tidning den 13 december? Kanske var det han som var först. Det var alltså för 50 år sedan. Roligt ändå att Bob Dylan inte kommer att sälla sig till de stora diktare som aldrig fick priset. Hans musik och texter hade i så fall klarat sig bra ändå. Nobelpriset till Bob Dylan är en fjäder i hatten för Svenska Akademien, som med valet visat att man kan se utanför ramarna och upptäcka en diktning som förr inte räknades som riktig litteratur. Stort grattis, Akademien, till nobelpriset!

Chuck Berry och sången om 50-talet

Det finns säkert många vittnesbörd om att ”det glada 20-talet” ibland kunde te sig eländigt och plågsamt. Eller att ”det radikala 60-talet” också rymde de mest stockkonservativt reaktionära idéer. Eller att det fanns utrymme för empati och generositet under ”det egoistiska 80-talet”. Ändå kanske generaliseringarna säger något om dominerande strömningar under de här decennierna. Låt vara långtifrån allt. 

Och hur är det med 50-talet? Visst ser vi tillbaka på det decenniet som optimistiskt och framgångsrikt? 50-talet betydde fred, om än med kallt krig och känvapenhot i bakgrunden. Det medförde nyheter som ett växande välstånd, ökad privat konsumtion, charterresor, amerikanisering, en framvällande ungdomskultur med rockmusiken i täten. Och optimism, känslan av att möjligheterna var oändliga.

En av dem som bidrog till att skapa bilden av 50-talet var rocksångaren, gitarristen, låtskrivaren och showmannen Chuck Berry, eller Charles Edward Anderson Berry, som var hans fullständiga namn. Men, för att vara mer exakt, det är inte åren 1950–59 som är intressanta i hans fall. Snarare är det tiden från 1955, då Chuck Berry gav ut sin debutskiva Maybelline, och ett tiotal år framåt då en rad klassiska rocklåtar lanserades. På dessa inspelningar sjunger Chuck Berry sångerna om 50-talet – eller kanske snarare om myten om det lyckliga 50-talet.

Välståndet och prylsamhället

Ta konsumtionssamhället. Det har fått få så konsekventa hyllningar som You Never Can Tell från 1964. Här berättas om ett ungt par, Pierre och Marie, som gifter sig som tonåringar och börjar samla på sig prylar så snart som Pierre får jobb.

They furnished off an apartment with a two room Roebuck sale.

The Coolerator was crammed with TV dinners and ginger ale.

But when Pierre found work, the little money comin’ worked out well.

“C’est la vie” say the old folks,

It goes to show you never can tell.

They had a hi-fi phono ­– boy, did they let it blast!

Seven hundred little records, all rock, rhythm and jazz.

But when the sun went down the rapid tempo of the music fell.

“C’est la vie” say the old folks,

It goes to show you never can tell.

Av någon anledning utspelas denna sång i en amerikansk-fransk miljö. Louisiana? Och en underlighet är den fjäderlätta ton av melankoli som melodin rymmer. Finns den där över huvud taget? Och i så fall, vad handlar den om? Är det ett vemod inför tidens flykt, eller insikten om att alla prylarna – som 700 rock-, r&b- och jazzskivor – inte är tillräckliga för att skapa bestående lycka?

Hela You Never Can Tell finns här:

https://www.youtube.com/watch?v=RoDPPgWbfXY

Framgångsdrömmen

Den amerikanska drömmen om individuell framgång skildras i Johnny B. Goode (1958), sången om en liten grabb som sitter på banvallen vid järnvägen och spelar gitarr med sådan frenesi och finess att alla som passerar blir djupt imponerade. I den sista strofen i denna den kanske mest klassiska av rockinspelningar förutspås unge Johnny en lysande framtid:

His mother told him “Someday you will be a man,

And you will be the leader of a big old band.

Many people coming from miles around

To hear you play your music when the sun go down.

Maybe someday your name will be in lights,

Saying ‘Johnny B. Goode tonight’.”

Johnny B. Goode blev en av Chuck Berrys största succéer. Kanske var det därför han skrev en uppföljare, Bye Bye Johnny (1960), som börjar där modern vinkar farväl till sin son som vill fullfölja sin framgångsdröm. Hur det egentligen gick för Johnny till slut får man inget riktigt besked om. Men han for västerut, hamnade i filmindustrin i Hollywood, planerade att gifta sig och lovade modern att ta henne dit så snart han byggt ett mansion för sina intjänade pengar. Bye Bye Johnny börjar så här:

She drew out all her money out of the Southern Trust

And put her little boy aboard a Greyhound Bus.

Leaving Louisiana for the Golden West,

Down came the tears from her happiness.

Her own little son named Johnny B. Goode

Was gonna make some motion pictures out in Hollywood.

Båda sångerna är intressanta, inte minst för texterna. De är lätta att hitta i helhet på internet. Musiken kan ni finna här:

https://www.youtube.com/watch?v=ZFo8-JqzSCM

respektive

https://www.youtube.com/watch?v=zdNH78oEHpE

Johnny B. Goode kom alltså från Louisiana och ville till Californien. Att det förlovade landet låg västerut framgår med ännu större tydlighet i Promised Land (1964), som skildrar en resa från Norfolk i Virginia till Los Angeles. Syftet med resan, som går i hisnande tempo och med skiftande kommunikationsmedel, är oklart men troligen handlar det om att skaffa jobb, inkomster och livskvalitet i det förlovade landet. Det är säkert fler än jag som fått en elementär lektion i amerikansk geografi genom att följa Chuck Berrys text på kartan. Här är de sista stroferna (efter det första gitarrsolot):

Right away I bought me a through train ticket

Ridin’ ’cross Mississippi clean.

And I was on that midnight flier out of Birmingham

Smoking into New Orleans.

Somebody, help me get out of Louisiana,

Just help me get to Houston Town.

There’s people there who care a little ’bout me

And they won’t let the poor boy down.

Sure as you’re born, they bought me a silk suit,

Put luggage in my hands.

And I woke up high over Albuquerque

On a jet to the promised land.

Workin’ on a T-bone steak à la carte,

Flying over to the golden state,

Oh, when the pilot told me us in thirteen minutes

He was headin’ at the terminal gate.

Swing low chariot, come down easy,

Taxi to the terminal zone.

Cut your engines and cool your wings,

And let me make it to the telephone.

“Los Angeles, give me Norfolk, Virginia,

Tidewater four ten o nine.

Tell the folks back home this is the promised land callin’

And the poor boy’s on the line.”

Promised Land finner ni här:

https://www.youtube.com/watch?v=dkLzQiy6FvM

Engelska grupper upptäckte Chuck Berry

Själv är jag lite för ung för att ha minnen av den första vitala vågen av rockmusik som anföll världen från amerikansk horisont med artister som Elvis Presley, Chuck Berry, Little Richard, Fats Domino, Eddie Cochran och Jerry Lee Lewis. Då jag blev intresserad av musik i början av mellanstadiet var det en mera utslätad och andefattig pop som belägrade topplistorna. Det är roligt med Youtube och Spotify som gör ungdomens favoritmusik anträffbar på nytt, efter en frånvaro som förr verkade definitiv. Så jag har lyssnat på några gamla inspelningar som jag minns. Och fortfarande tycker jag Damita Jo sjunger svängigt och musikaliskt i Dance with a Dolly, Neil Sedaka kunde göra fyndiga arrangemang när han lade sordin på sin sentimentalitet, och det finns en ostyrig energi kring rocksångaren Dion som ännu har sin charm. Vad resten är, är väl inte ett kompakt mörker, men i alla fall en övervägande anemisk uttunning av det som Elvis och de andra nämnda gjorde på 50-talet. (Den groteskt överskattade Buddy Holly nämner jag bara för att visa att jag känner till honom.)

Damita Jo.

Sedan kom The Beatles och strax senare Bob Dylan. Fastän jag numera aldrig lyssnar på dem anser jag fortfarande att de är respektabla och mycket skickliga musiker som har lämnat tunga bidrag till populärmusikens utveckling under främst 60-talet. I Beatles fotspår trädde en hord av andra engelska grupper av varierande kompetens. Så gott som alla sjöng låtar av Chuck Berry. Rolling Stones spelade in Around and Around, Come On!, Carol och flera andra, Beatles gjorde Rock’n’Roll Music och Roll over Beethoven. Dessutom alltså alla andra covers på Chuck Berrys sånger. Troligen hundratals enbart i Storbritannien.

De unga brittiska grupperna som var så förtjusta i Chuck Berrys repertoar påstod ibland att de framförde blues. Under min tonårstid blev det alltså dags att undersöka hur ”riktig” blues lät, liksom att höra på Chuck Berrys egna versioner av de välbekanta sångerna. Snart framstod likheten mellan Chuck Berrys rockmusik och storstadsblues från 50-talets Chicago som betydligt större än mellan Chicagobluesen och de fjuniga brittiska musikernas låtar. De kan, sina begränsningar till trots, inte frånkännas meriten att de riktat uppmärksamheten mot bluesmusiker som Muddy Waters, Sonny Boy Williamson, Elmore James, Howlin’ Wolf och John Lee Hooker. Det var Muddy Waters som förmedlade kontakten mellan Chuck Berry och skivbolaget Chess, som redan hade många bluesmusiker i sitt stall.

Muddy Waters.

Med bluesen i bagaget 

Att Chuck Berry anknyter till bluesen, och då särskilt den urbaniserade bluesen i Chicago, framgår tydligt i hans gitarrspel som starkt påminner om flera bluesgitarristers. Han var en utomordentlig gitarrist. Liksom många bluesgitarrister var han mera intresserad av att upprepa det som han redan var bra på än att utveckla sitt gitarrspel i nya riktningar. Därför hör vi hela tiden återkommande gitarrfigurer, riff och fraser. Många av hans inspelningar börjar på samma sätt.

Anknytningen till bluesen finns också i kompet. I monoinspelningarna från 50-talet finns en stökighet och ruffighet som påminner om Chicagobluesens, och det energiska pianospelet betyder en hel del för den speciella stämningen i denna musik. Pianisten Johnnie Johnson var en betydelsefull person för den unge Chuck Berry och introducerade honom i blueskretsar. Han medverkar på en del av hans inspelningar med ett Otis Spann-liknande pianospel, och står också för en del av arrangemangen. Pianisten Lafayette Leake, som kan höras på Johnny B. Goode och flera andra nummer, bör också nämnas.

Johnnie Johnson.

Lafayette Leake.

Chuck Berrys bluesintresse väcktes redan när han växte upp i St. Louis i Missouri, numera en halvstor stad med övervägande vit befolkning. St. Louis folkmängd har mer än halverats sedan Berry föddes där 1926. Staden är känd för ett av de första moderna olympiska spelen, 1904, och har i dag ett stabilt rykte som en av USA:s farligaste städer på grund av stor brottslighet. Den ligger inte särskilt långt ifrån Chicago.

Sedan Chuck Berry hade inlett sin karriär sjöng han även renodlade bluesnummer, där han kunde tillåta sig att vara ledsen, ensam, övergiven som bluesmän plägar. Ibland händer det också att deppiga bluesteman smyger sig in i hans rocklåtar. Som i Come on! (1961).

Everything is wrong since I been without you.

Every night I lay awake thinkin’ about you.

Every time the phone rings sounds like thunder,

Some stupid jerk tryin’ to reach another number.

Come on, since I been without you, come on.

Steady thinkin’ ’bout you, come on.

Phone sounds like thunder,

Some stupid jerk tryin’ to reach another number.

Hela Come On! finns  här:

https://www.youtube.com/watch?v=s_sQcYNHTcY

Men ändå: den stora skillnaden mellan rocksångaren Chuck Berry och hans kolleger inom bluesbranschen är den att Chuck Berry som genomsnitt och sammanfattning är glad, positiv, livsbejakande. Och bluesmännen dystra, grubblande och resignerade.

Ungdomen kontra vuxenlivet 

Bilar, rock’n’roll, fester, flickor, dans, prylar – detta är livets mening. Sådant är Chuck Berrys enkla budskap till mänskligheten om man ser till det centrala i hans musik under hans bästa år. Och det budskapet appellerar inte så starkt till en publik som är van att ta ansvar och tänka på plikter, regler och rutiner. Den tilltänkta publiken blev i stället ungdomarna, den första generationen köpstarka amerikanska tonåringar som längtade efter frihet, inte minst från föräldraauktoriteten. I flera av Chuck Berrys mest kända låtar finns en uttalad motsättning mellan det tonåriga festandet och rockandet och vuxenvärldens striktare, mera hämmade beteende, och han ställer sig reservationslöst på tonåringarnas sida.

Ungdomar går i skola. I School Day (1957), en av hans största framgångar och ett fint exempel på Berrys effektiva gitarrspel, ställer han tvånget, jäktet och pressen i skolmiljön mot den hägrande fritid som kan ägnas åt umgänge med flickvännen, dans och jukeboxar.

Ring, ring goes the bell.

The cook in the lunch room’s ready to sell.

You’re lucky if you can find a seat,

You’re fortunate if you have time to eat.

Back in the classroom, open your books,

Keep up, the teacher don’t know how mean she looks.

Soon as three o’clock rolls around

You finally lay your burden down.

Close up your books, get out of your seat,

Down the halls and into the street.

Up to the corner and ’round the bend

Right to the juke joint, you go in.

Drop the coin right into the slot,

You're gotta hear somethin’ that’s really hot.

With the one you love, you’re makin’ romance,

All day long you been wantin’ to dance,

Feeling the music from head to toe,

’Round and ’round and ’round you go.

School Day finns här:

https://www.youtube.com/watch?v=9ECqL51SRUk

Här ställs två synsätt mot varandra, och kanske kan man säga att Chuck Berry tonsätter ett ungdomligt revolterande sinne. Men han gör det, till skillnad från 60-talets protestmusiker, utan något politiskt program eller ens en politisk hållning.

Vuxentvång kontra ungdomlig frihet – här finns flera, för att inte säga många, exempel. En av hans roligaste låtar är Roll over Beethoven (1956) där följande rader återfinns:

Well, gonna write a little letter,

Gonna mail it to my local DJ.

It's a rockin’ little record

I want my jockey to play,

Roll over Beethoven, I gotta hear it again today.

You know, my temperature’s risin’

And the jukebox blows a fuse.

My heart’s beatin’ rhythm

And my soul keeps a-singin’ the blues,

Roll over Beethoven and tell Tchaikovsky the news.

Man kan undra om Chuck Berrys unga publik hade några som helst begrepp om Ludwig van Beethoven eller Pjotr Tjajkovskij eller hur deras musik låter. Kanske gick denna referens helt över deras huvuden. Det kan rentav vara så att publiken blev medveten om Beethoven och Tjajkovskij just tack vare sången. Att alltså Berry här gjorde en högst ofrivillig insats i folkbildningens tjänst. Inspelningen finns här:

https://www.youtube.com/watch?v=EOrMg3pY7hw

Fängelse och följder

År 1962 började Chuck Berry avtjäna ett fängelsestraff på ett och ett halvt år, egentligen dömd till tre års fängelse samt böter för sexuellt umgänge med en minderårig flicka som han anlitat på en klubb han drev. Domen var först på fem år men ändrades vid en andra rättegång efter invändningar mot eventuella rasistiska motiv bakom den första domen. Berrys fängelsedom var skälet till att drottning Silvia och kronprinsessan Victoria inte ville närvara vid den ceremoni där Chuck Berry skulle tilldelas Polarpriset 2014; de höga kungligheterna delade uppenbarligen inte den spridda uppfattningen att ett brott är sonat när straffet är avtjänat, inte ens om det begicks för över ett halvsekel sedan. (Att Chuck Berry inte heller var närvarande berodde på hälsoproblem.)

För den som känner till händelserna kan en misstanke smyga sig in. Med vilka ögon såg egentligen rockmusikern och den före detta sexbrottslingen på de tonårstjejer som så ivrigt dansar rock’n’roll i sånger som Carol (1958), Sweet Little Sixteen (1958) eller Little Queenie (1959)? Men det har inte så mycket med själva musiken att göra. Det handlar om enkel, funktionell rockmusik. Och det är svårt att motstå den dråpliga inledningen till Sweet Little Rock And Roller (1958):

She’d nine years old and sweet as she can be,

All dressed up like a downtown Christmas tree,

Dancin’ and hummin’ a rock-roll melody.

She’s the daughter of a well respected man

Who taught her how to judge and understand

Since she became a rock-roll music fan.

Sweet little rock and roller, sweet little rock and roller,

Her daddy don’t have to scold her, her mother can’t hardly hold her,

She never gets any older, sweet little rock and roller.

Här är Sweet Little Rock And Roller:

https://www.youtube.com/watch?v=SYKiFlF75RM

Träffsäkra sångtexter

Som textförfattare är Chuck Berry slagfärdig, drastisk, träffande, ofta humoristisk. Det är inget litterärt språk formulerat efter litterära överväganden, utan vardagsengelska, talspråkspräglat, med en begränsad tillit till rigorösa grammatiska normer. Som textförfattare är han skyhögt överlägsen nästan alla andra som skrev populärsångtexter under hans bästa år, och det är ett av skälen till att han blev en så träffsäker skildrare av sin samtids ungdomskultur. Och att denna tid är avlägsen märks både i de ämnen som Chuck Berry behandlar och i avsaknaden av teman och attityder som tillhör en senare tid – sådant som miljöaspekter, jämställdhet, internationalisering. Men humorn är ofta på plats, och här finns skäl att påminna om No Particular Place to Go (1964), till samma melodi som den tidigare School Day.

En ung man och hans flickvän kör omkring på måfå. Att kvällen inte bara ska innebära en biltur utan också leda till mera romantiska konsekvenser ligger i luften, och sägs tydligt i texten. Dock slutar kvällen i en antiklimax.

Riding along in my automobile,

I was anxious to tell her the way I feel.

So I told her softly and sincere

And she leaned and whispered in my ear.

Cuddlin’ more and drivin’ slow

With no particular place to go.

No particular place to go.

So we parked way out on the Kokomo.

The night was young and the moon was gold

So we both decided to take a stroll.

Can you image the way I felt –

I couldn’t unfasten her safety belt!

Av detta kan vi alltså lära att amerikanska bilar redan 1964 var försedda med säkerhetsbälten. Om flickan, nu i betydligt mognare ålder, fortfarande sitter fast i bilen förtäljer inte historien. No Particular Place to Go kan höras här:

https://www.youtube.com/watch?v=t6OS_ItMGpc&list=RDt6OS_ItMGpc

Den helhjärtade entusiasm som Chuck Berry visare den amerikanska ungdomskulturen besvarades betydligt svalare. Visst, han blev berömd, sålde skivor och åkte på turnéer. Jag har förstått att det vanliga måttet på en populärartists storhet i USA är hur framgångsrik vederbörande är på tidskiften Billboards topplista. Elvis Presley hade dussintals förstaplatser på listan under sin karriär. Chuck Berry hade en enda, med en sen, spekulativ och enligt min mening tämligen svag My Ding-A-Ling (1972). Av tidiga rocklåtar klarade sig Sweet Little Sixteen med en andraplats och School Day med en tredje bäst. Maybelline kom som bäst femma, Johnny B. Goode åtta. Välkända nummer som Roll Over Beethoven, Sweet Little Rock And Roller eller Let It Rock fick nöja sig med blygsammare placeringar (29, 47 respektive 64). På den vägen var det. Chuck Berry var inte Billboardlistans man.

Fel hudfärg? Fel ålder?

Jag tror det avvaktande mottagandet av hans musik har två huvudsakliga förklaringar. Chuck Berry vände sig till en blandad publik, både vita och svarta, men vid den här tiden sökte sig den mer köpstarka vita delen av publiken mot förebilder med samma hudfärg. Tonårsflickor med behov av idolporträtt att sätta på sovrumsväggen föredrog i allmänhet fagra ynglingar som Fabian, Frankie Avalon, Bobby Vee, Jimmy Darren eller Pat Boone.

Jimmy Darren.

Chuck Berrys andra svårighet när det gällde att vinna den tonåriga publikens gunst var hans ålder. Han var nästan trettio år när han slog igenom och började närma sig de fyrtio när han gjorde flera av sina viktigaste inspelningar. Han var alltså dubbelt så gammal som den publik han vände sig till. En och annan kan ha tyckt att det var något besynnerligt med det.

Och man kan anse att det finns något barnsligt i hans musik. Den är energisk, fantasifull, entusiastisk, direkt, lekfull, livlig, spontan och utåtriktad. Det finns en stor musikantisk glädje även i studioinspelningarna. Men Chuck Berry var ingen tonåring. I en del av hans sånger finns också något vuxet, erfarenheter som fjärmar honom från den okuvliga ungdomliga entusiasmen.

Vuxna erfarenheter

I Bye Bye Johnny tar Johnnys mamma ut sina sista sparpengar för att sonen ska kunna förverkliga sin Hollywooddröm. Han stiger på en Greyhoundbuss, fattigmansalternativet. Det fanns alltså inte obegränsat med pengar i hemmet. Detta är absolut inget huvudtema i Chuck Berrys texter, men då och då skymtar det fram att folk levde under förhållanden där de måste vända på slantarna. Och skulle det finnas några slantar att vända på, så måste man arbeta. Detta faktum, att man måste arbeta för att kunna unna sig livets goda, och kanske inte ens det, negligerades fullständigt av de flesta som skrev sångtexter i 50- och 60-talets amerikanska populärmusik. Men i Chuck Berrys texter finns arbetet med, om än på undanskymd plats.

Bilturism i Sverige under 50-talet.

Pierre i You Never Can Tell kunde köpa sina prylar först sedan han fått jobb. Johnny B. Goode trodde nog aldrig något annat än att han måste jobba hårt när han kommit till Hollywood. Och något annat än jakten på ett tryggt arbete som förklaring till den stressade resenärens förflyttning genom USA i Promised Land är inte särskilt sannolikt. Berättaren i Too Much Monkey Business (1956) jobbar på en bensinmack. Och så vidare. Ett udda exempel på arbetsskildring i Chuck Berrys produktion är ändå Let It Rock (1960). Låten är så kort att den knappt hinner börja innan den är över, och texten i sin konkretion så briljant att jag citerar den i sin helhet.

In the heat of the day down in Mobile, Alabama,

Working on the railroad with the steel driving hammer,

I gotta get some money to buy some brand new shoes

Tryin’ to find somebody to take away these blues.

“She don’t love me”, hear them singing in the sun,

Payday’s coming and my work is all done.

Well, in the evening when the sun is sinking low,

All day I been waiting for the whistle to blow,

Sitting in a tee pee built right on the tracks,

Rolling them bones until the foreman comes back.

“Pick up you belongings boys and scatter about,

We’ve got an off-schedule train comin’ two miles out.”

Everybody’s scrambling, jumping around,

Picking up their money, tearing the tee pee down.

Foreman wants to panic, ’bout to go insane,

Trying to get the workers out the way of the train.

Engineer blows the whistle loud and long

Can’t stop the train, have to let it roll on …

Och inspelningen, definitivt en av Chuch Berrys bästa, finns är höra här:

https://www.youtube.com/watch?v=lKyAMy3_VGE

I denna dramatiska arbetsmiljö är vi förstås fjärran från de evinnerliga dansgolven, jukeboxarna och bilturerna, inne i en vuxenvärld. Jag vill slutligen också lyfta fram en av hans mera välbekanta sånger, även den främmande för den lyckliga och optimistiska tonårsvärlden. Mannen som berättar befinner sig på resa, eller i alla fall på en annan ort än sin sexåriga dotter Marie, och försöker få kontakt med henne på telefon. Storyn är enkel, antydande till en melankolisk melodi, och om vad som egentligen förorsakar avståndet mellan pappan och dottern sägs inte med mera än att hennes mamma ”did not agree/and tore apart our happy home” – det vill säga en uppslitande skilsmässa eller separation som man anar i bakgrunden.

Help me, information, get in touch with my Marie

She’s the only one who’d phone me here from Memphis, Tennessee.

Her home is on the south side, high up on a ridge

Just a half a mile from the Mississippi Bridge.

Help me, information, more than that I cannot add,

Only that I miss her and all the fun we had.

But we were pulled apart because her mom did not agree

And tore apart our happy home in Memphis, Tennessee.

Memphis, Tennesse (1959) kompletterar, liksom Let It Rock, bilden av Chuck Berry och gör den mindre schablonartad än den kan te sig om man bara hör hans glada låtar om dans, rock, bilar och flickor. Det finns säkerligen flera nyanser att upptäcka; jag har här bara utgått från ett knippe av hans mest populära och kända sånger och han gjorde många inspelningar som jag inte har tagit del av.

Alla inspelningar som jag har länkat till i denna text har text och musik av Chuck Berry. Samtliga är äldre än ett halvsekel. Senare i år ska Chuck Berry fylla 90 år. Så tiden går. Och medan tiden har gått har Johnny B. Goode och Chuck Berry själv sällat sig till de odödligas skara.

Chuck Berrys tio bästa inspelningar

1. Johnny B. Goode

2. Let It Rock

3. Memphis, Tennessee

4. Roll Over Beethoven

5. Promised Land

6. You never Can Tell

7. Sweet Little Sixteen

8. I Wasn’t Me (1965)

9. Too Much Monkey Business 

10. School Day