Det finns säkert många vittnesbörd om att ”det glada
20-talet” ibland kunde te sig eländigt och plågsamt. Eller att ”det radikala
60-talet” också rymde de mest stockkonservativt reaktionära idéer. Eller att
det fanns utrymme för empati och generositet under ”det egoistiska 80-talet”.
Ändå kanske generaliseringarna säger något om dominerande strömningar under de
här decennierna. Låt vara långtifrån allt.
Och hur är det med 50-talet? Visst ser vi tillbaka på det
decenniet som optimistiskt och framgångsrikt? 50-talet betydde fred, om än med
kallt krig och känvapenhot i bakgrunden. Det medförde nyheter som ett växande
välstånd, ökad privat konsumtion, charterresor, amerikanisering, en
framvällande ungdomskultur med rockmusiken i täten. Och optimism, känslan av att
möjligheterna var oändliga.
En av dem som bidrog till att skapa bilden av 50-talet var
rocksångaren, gitarristen, låtskrivaren och showmannen Chuck Berry, eller Charles Edward Anderson Berry, som var hans
fullständiga namn. Men, för att vara mer exakt, det är inte åren 1950–59 som är
intressanta i hans fall. Snarare är det tiden från 1955, då Chuck Berry gav ut
sin debutskiva Maybelline, och ett
tiotal år framåt då en rad klassiska rocklåtar lanserades. På dessa inspelningar
sjunger Chuck Berry sångerna om 50-talet – eller kanske snarare om myten om det
lyckliga 50-talet.
Välståndet och prylsamhället
Ta konsumtionssamhället. Det har fått få så konsekventa
hyllningar som You Never Can Tell
från 1964. Här berättas om ett ungt par, Pierre och Marie, som gifter sig som
tonåringar och börjar samla på sig prylar så snart som Pierre får jobb.
They furnished off an apartment with a two
room Roebuck sale.
The Coolerator was crammed with TV dinners and
ginger ale.
But when Pierre found work, the little money
comin’ worked out well.
“C’est la vie” say the old folks,
It goes to show you never can tell.
They had a hi-fi phono – boy, did they let it
blast!
Seven hundred little records, all rock, rhythm
and jazz.
But when the sun went down the rapid tempo of
the music fell.
“C’est la vie” say the old folks,
It goes to show you never can tell.
Av någon anledning utspelas denna sång i en
amerikansk-fransk miljö. Louisiana? Och en underlighet är den fjäderlätta ton
av melankoli som melodin rymmer. Finns den där över huvud taget? Och i så fall,
vad handlar den om? Är det ett vemod inför tidens flykt, eller insikten om att
alla prylarna – som 700 rock-, r&b- och jazzskivor – inte är tillräckliga
för att skapa bestående lycka?
Hela You
Never Can Tell finns här:
Framgångsdrömmen
Den amerikanska drömmen om individuell framgång skildras i Johnny B. Goode (1958), sången om en
liten grabb som sitter på banvallen vid järnvägen och spelar gitarr med sådan frenesi
och finess att alla som passerar blir djupt imponerade. I den sista strofen i
denna den kanske mest klassiska av rockinspelningar förutspås unge Johnny en
lysande framtid:
His mother told him “Someday you will be a
man,
And you will be the leader of a big old band.
Many people coming from miles around
To hear you play your music when the sun go
down.
Maybe someday your name will be in lights,
Saying ‘Johnny B. Goode tonight’.”
Johnny
B. Goode blev en av Chuck Berrys största succéer.
Kanske var det därför han skrev en uppföljare, Bye Bye Johnny (1960), som börjar där modern vinkar farväl till sin
son som vill fullfölja sin framgångsdröm. Hur det egentligen gick för Johnny till
slut får man inget riktigt besked om. Men han for västerut, hamnade i
filmindustrin i Hollywood, planerade att gifta sig och lovade modern att ta
henne dit så snart han byggt ett mansion
för sina intjänade pengar. Bye Bye Johnny
börjar så här:
She drew out all her money out of the Southern Trust
And put her little boy aboard a Greyhound Bus.
Leaving Louisiana for the Golden West,
Down came the tears from her happiness.
Her own little son named Johnny B. Goode
Was gonna make some motion pictures out in Hollywood.
Båda sångerna är intressanta, inte minst för texterna. De är
lätta att hitta i helhet på internet. Musiken kan ni finna här:
respektive
Johnny B. Goode kom alltså från Louisiana och ville till
Californien. Att det förlovade landet låg västerut framgår med ännu större
tydlighet i Promised Land (1964), som
skildrar en resa från Norfolk i Virginia till Los Angeles. Syftet med resan,
som går i hisnande tempo och med skiftande kommunikationsmedel, är oklart men
troligen handlar det om att skaffa jobb, inkomster och livskvalitet i det
förlovade landet. Det är säkert fler än jag som fått en elementär lektion i
amerikansk geografi genom att följa Chuck Berrys text på kartan. Här är de
sista stroferna (efter det första gitarrsolot):
Right away I bought me a through train ticket
Ridin’ ’cross Mississippi clean.
And I was on that midnight flier out of
Birmingham
Smoking into New Orleans.
Somebody, help me get out of Louisiana,
Just help me get to Houston Town.
There’s people there who care a little ’bout
me
And they won’t let the poor boy down.
Sure as you’re born, they bought me a silk
suit,
Put luggage in my hands.
And I woke up high over Albuquerque
On a jet to the promised land.
Workin’ on a T-bone steak à la carte,
Flying over to the golden state,
Oh, when the pilot told me us in thirteen
minutes
He was headin’ at the terminal gate.
Swing low chariot, come down easy,
Taxi to the terminal zone.
Cut your engines and cool your wings,
And let me make it to the telephone.
“Los Angeles, give me Norfolk, Virginia,
Tidewater four ten o nine.
Tell the folks back home this is the promised
land callin’
And the poor boy’s on the line.”
Promised
Land finner ni här:
Engelska grupper upptäckte Chuck Berry
Själv är jag lite för ung för att ha minnen av den första
vitala vågen av rockmusik som anföll världen från amerikansk horisont med
artister som Elvis Presley, Chuck
Berry, Little Richard, Fats Domino, Eddie Cochran och Jerry Lee Lewis. Då jag blev intresserad av musik i början av
mellanstadiet var det en mera utslätad och andefattig pop som belägrade
topplistorna. Det är roligt med Youtube och Spotify som gör ungdomens
favoritmusik anträffbar på nytt, efter en frånvaro som förr verkade definitiv.
Så jag har lyssnat på några gamla inspelningar som jag minns. Och fortfarande
tycker jag Damita Jo sjunger
svängigt och musikaliskt i Dance with a
Dolly, Neil Sedaka kunde göra
fyndiga arrangemang när han lade sordin på sin sentimentalitet, och det finns
en ostyrig energi kring rocksångaren Dion
som ännu har sin charm. Vad resten är, är väl inte ett kompakt mörker, men i
alla fall en övervägande anemisk uttunning av det som Elvis och de andra nämnda
gjorde på 50-talet. (Den groteskt överskattade Buddy Holly nämner jag bara för att visa att jag känner till
honom.)
 |
| Damita Jo. |
Sedan kom The Beatles
och strax senare Bob Dylan. Fastän
jag numera aldrig lyssnar på dem anser jag fortfarande att de är respektabla
och mycket skickliga musiker som har lämnat tunga bidrag till populärmusikens
utveckling under främst 60-talet. I Beatles fotspår trädde en hord av andra
engelska grupper av varierande kompetens. Så gott som alla sjöng låtar av Chuck
Berry. Rolling Stones spelade in Around and Around, Come On!, Carol och flera
andra, Beatles gjorde Rock’n’Roll Music
och Roll over Beethoven. Dessutom
alltså alla andra covers på Chuck Berrys sånger. Troligen hundratals enbart i
Storbritannien.
De unga brittiska grupperna som var så förtjusta i Chuck
Berrys repertoar påstod ibland att de framförde blues. Under min tonårstid blev
det alltså dags att undersöka hur ”riktig” blues lät, liksom att höra på Chuck
Berrys egna versioner av de välbekanta sångerna. Snart framstod likheten mellan
Chuck Berrys rockmusik och storstadsblues från 50-talets Chicago som betydligt
större än mellan Chicagobluesen och de fjuniga brittiska musikernas låtar. De
kan, sina begränsningar till trots, inte frånkännas meriten att de riktat
uppmärksamheten mot bluesmusiker som Muddy
Waters, Sonny Boy Williamson, Elmore James, Howlin’ Wolf och John Lee
Hooker. Det var Muddy Waters som förmedlade kontakten mellan Chuck Berry
och skivbolaget Chess, som redan hade många bluesmusiker i sitt stall.
 |
| Muddy Waters. |
Med bluesen i bagaget
Att Chuck Berry anknyter till bluesen, och då särskilt den
urbaniserade bluesen i Chicago, framgår tydligt i hans gitarrspel som starkt
påminner om flera bluesgitarristers. Han var en utomordentlig gitarrist. Liksom
många bluesgitarrister var han mera intresserad av att upprepa det som han redan
var bra på än att utveckla sitt gitarrspel i nya riktningar. Därför hör vi hela
tiden återkommande gitarrfigurer, riff och fraser. Många av hans inspelningar
börjar på samma sätt.
Anknytningen till bluesen finns också i kompet. I
monoinspelningarna från 50-talet finns en stökighet och ruffighet som påminner
om Chicagobluesens, och det energiska pianospelet betyder en hel del för den
speciella stämningen i denna musik. Pianisten Johnnie Johnson var en betydelsefull person för den unge Chuck
Berry och introducerade honom i blueskretsar. Han medverkar på en del av hans
inspelningar med ett Otis Spann-liknande
pianospel, och står också för en del av arrangemangen. Pianisten Lafayette Leake, som kan höras på Johnny B. Goode och flera andra nummer,
bör också nämnas.
 |
| Johnnie Johnson. |
 |
| Lafayette Leake. |
Chuck Berrys bluesintresse väcktes redan när han växte upp i
St. Louis i Missouri, numera en halvstor stad med övervägande vit befolkning.
St. Louis folkmängd har mer än halverats sedan Berry föddes där 1926. Staden är
känd för ett av de första moderna olympiska spelen, 1904, och har i dag ett
stabilt rykte som en av USA:s farligaste städer på grund av stor brottslighet. Den
ligger inte särskilt långt ifrån Chicago.
Sedan Chuck Berry hade inlett sin karriär sjöng han även renodlade
bluesnummer, där han kunde tillåta sig att vara ledsen, ensam, övergiven som
bluesmän plägar. Ibland händer det också att deppiga bluesteman smyger sig in i
hans rocklåtar. Som i Come on!
(1961).
Everything is wrong since I been without you.
Every night I lay awake thinkin’ about you.
Every time the phone rings sounds like
thunder,
Some stupid jerk tryin’ to reach another
number.
Come on, since I been without you, come on.
Steady thinkin’ ’bout you, come on.
Phone sounds like thunder,
Some stupid jerk tryin’ to reach another
number.
Hela Come
On! finns här:
Men ändå: den stora skillnaden mellan rocksångaren Chuck
Berry och hans kolleger inom bluesbranschen är den att Chuck Berry som
genomsnitt och sammanfattning är glad, positiv, livsbejakande. Och bluesmännen
dystra, grubblande och resignerade.
Ungdomen kontra vuxenlivet
Bilar, rock’n’roll, fester, flickor, dans, prylar – detta är
livets mening. Sådant är Chuck Berrys enkla budskap till mänskligheten om man
ser till det centrala i hans musik under hans bästa år. Och det budskapet
appellerar inte så starkt till en publik som är van att ta ansvar och tänka på
plikter, regler och rutiner. Den tilltänkta publiken blev i stället ungdomarna,
den första generationen köpstarka amerikanska tonåringar som längtade efter
frihet, inte minst från föräldraauktoriteten. I flera av Chuck Berrys mest
kända låtar finns en uttalad motsättning mellan det tonåriga festandet och
rockandet och vuxenvärldens striktare, mera hämmade beteende, och han ställer
sig reservationslöst på tonåringarnas sida.
Ungdomar går i skola. I School
Day (1957), en av hans största framgångar och ett fint exempel på Berrys
effektiva gitarrspel, ställer han tvånget, jäktet och pressen i skolmiljön mot
den hägrande fritid som kan ägnas åt umgänge med flickvännen, dans och jukeboxar.
Ring,
ring goes the bell.
The
cook in the lunch room’s ready to sell.
You’re
lucky if you can find a seat,
You’re
fortunate if you have time to eat.
Back
in the classroom, open your books,
Keep
up, the teacher don’t know how mean she looks.
Soon
as three o’clock rolls around
You
finally lay your burden down.
Close
up your books, get out of your seat,
Down
the halls and into the street.
Up
to the corner and ’round the bend
Right
to the juke joint, you go in.
Drop
the coin right into the slot,
You're
gotta hear somethin’ that’s really hot.
With
the one you love, you’re makin’ romance,
All
day long you been wantin’ to dance,
Feeling
the music from head to toe,
’Round
and ’round and ’round you go.
School
Day finns här:
Här ställs två synsätt mot varandra, och
kanske kan man säga att Chuck Berry tonsätter ett ungdomligt revolterande
sinne. Men han gör det, till skillnad från 60-talets protestmusiker,
utan något politiskt program eller ens en politisk hållning.
Vuxentvång kontra ungdomlig frihet – här finns
flera, för att inte säga många, exempel. En av hans roligaste låtar är Roll over Beethoven (1956) där följande
rader återfinns:
Well, gonna write a little letter,
Gonna mail it to my local DJ.
It's a rockin’ little record
I want my jockey to play,
Roll over Beethoven, I gotta hear it again
today.
You know, my temperature’s risin’
And the jukebox blows a fuse.
My heart’s beatin’ rhythm
And my soul keeps a-singin’ the blues,
Roll over Beethoven and tell Tchaikovsky the
news.
Man kan undra om Chuck Berrys unga publik hade
några som helst begrepp om Ludwig van Beethoven
eller Pjotr Tjajkovskij eller hur deras musik låter. Kanske gick denna referens
helt över deras huvuden. Det kan rentav vara så att publiken blev medveten om
Beethoven och Tjajkovskij just tack vare sången. Att alltså Berry här gjorde en
högst ofrivillig insats i folkbildningens tjänst. Inspelningen finns här:
Fängelse och följder
År 1962 började Chuck Berry avtjäna ett fängelsestraff på ett och ett halvt år, egentligen dömd till tre års fängelse samt böter för sexuellt umgänge med en minderårig flicka som han
anlitat på en klubb han drev. Domen var först på fem år men ändrades vid en
andra rättegång efter invändningar mot eventuella rasistiska motiv bakom den
första domen. Berrys fängelsedom var skälet till att drottning Silvia och kronprinsessan Victoria inte ville närvara vid den
ceremoni där Chuck Berry skulle tilldelas Polarpriset 2014; de höga
kungligheterna delade uppenbarligen inte den spridda uppfattningen att ett
brott är sonat när straffet är avtjänat, inte ens om det begicks för över ett
halvsekel sedan. (Att Chuck Berry inte heller var närvarande berodde på
hälsoproblem.)
För den som känner till händelserna kan en misstanke smyga
sig in. Med vilka ögon såg egentligen rockmusikern och den före detta
sexbrottslingen på de tonårstjejer som så ivrigt dansar rock’n’roll i sånger
som Carol (1958), Sweet Little Sixteen (1958) eller Little Queenie (1959)? Men det har inte
så mycket med själva musiken att göra. Det handlar om enkel, funktionell
rockmusik. Och det är svårt att motstå den dråpliga inledningen till Sweet Little Rock And Roller (1958):
She’d nine years old and sweet as she can be,
All dressed up like a downtown Christmas tree,
Dancin’ and hummin’ a rock-roll melody.
She’s the daughter of a well respected man
Who taught her how to judge and understand
Since she became a rock-roll music fan.
Sweet little rock and roller, sweet little
rock and roller,
Her daddy don’t have to scold her, her mother
can’t hardly hold her,
She never gets any older, sweet little rock
and roller.
Här är Sweet
Little Rock And Roller:
Träffsäkra sångtexter
Som textförfattare är Chuck Berry slagfärdig, drastisk, träffande, ofta humoristisk. Det är inget litterärt språk formulerat efter litterära överväganden, utan vardagsengelska, talspråkspräglat, med en begränsad tillit till rigorösa grammatiska normer. Som textförfattare är han skyhögt överlägsen nästan alla andra som skrev populärsångtexter under hans bästa år, och det är ett av skälen till att han blev en så träffsäker skildrare av sin samtids ungdomskultur. Och att denna tid är avlägsen märks både i de ämnen som Chuck Berry behandlar och i avsaknaden av teman och attityder som tillhör en senare tid – sådant som miljöaspekter, jämställdhet, internationalisering. Men humorn är ofta på plats, och här finns skäl att påminna om No Particular Place to Go (1964), till samma melodi som den tidigare School Day.
En ung man och hans flickvän kör omkring på måfå. Att
kvällen inte bara ska innebära en biltur utan också leda till mera romantiska konsekvenser
ligger i luften, och sägs tydligt i texten. Dock slutar kvällen i en
antiklimax.
Riding along in my automobile,
I was anxious to tell her the way I feel.
So I told her softly and sincere
And she leaned and whispered in my ear.
Cuddlin’ more and drivin’ slow
With no particular place to go.
No particular place to go.
So we parked way out on the Kokomo.
The night was young and the moon was gold
So we both decided to take a stroll.
Can you image the way I felt –
I couldn’t unfasten her safety belt!
Av detta kan vi alltså lära att amerikanska
bilar redan 1964 var försedda med säkerhetsbälten. Om flickan, nu i betydligt
mognare ålder, fortfarande sitter fast i bilen förtäljer inte historien. No Particular Place to Go kan höras här:
Den helhjärtade entusiasm som Chuck Berry visare den
amerikanska ungdomskulturen besvarades betydligt svalare. Visst, han blev
berömd, sålde skivor och åkte på turnéer. Jag har förstått att det vanliga
måttet på en populärartists storhet i USA är hur framgångsrik vederbörande är
på tidskiften Billboards topplista.
Elvis Presley hade dussintals förstaplatser på listan under sin karriär. Chuck
Berry hade en enda, med en sen, spekulativ och enligt min mening tämligen svag My Ding-A-Ling (1972). Av tidiga
rocklåtar klarade sig Sweet Little
Sixteen med en andraplats och School
Day med en tredje bäst. Maybelline
kom som bäst femma, Johnny B. Goode
åtta. Välkända nummer som Roll Over
Beethoven, Sweet Little Rock And
Roller eller Let It Rock fick
nöja sig med blygsammare placeringar (29, 47 respektive 64). På den vägen var
det. Chuck Berry var inte Billboardlistans man.
Fel hudfärg? Fel ålder?
Jag tror det avvaktande mottagandet av hans musik har två
huvudsakliga förklaringar. Chuck Berry vände sig till en blandad publik, både
vita och svarta, men vid den här tiden sökte sig den mer köpstarka vita delen
av publiken mot förebilder med samma hudfärg. Tonårsflickor med behov av
idolporträtt att sätta på sovrumsväggen föredrog i allmänhet fagra ynglingar
som Fabian, Frankie Avalon, Bobby Vee,
Jimmy Darren eller Pat Boone.
 |
| Jimmy Darren. |
Chuck Berrys andra svårighet när det gällde att vinna den
tonåriga publikens gunst var hans ålder. Han var nästan trettio år när han slog
igenom och började närma sig de fyrtio när han gjorde flera av sina viktigaste
inspelningar. Han var alltså dubbelt så gammal som den publik han vände sig
till. En och annan kan ha tyckt att det var något besynnerligt med det.
Och man kan anse att det finns något barnsligt i hans musik.
Den är energisk, fantasifull, entusiastisk, direkt, lekfull, livlig, spontan
och utåtriktad. Det finns en stor musikantisk glädje även i
studioinspelningarna. Men Chuck Berry var ingen tonåring. I en del av hans
sånger finns också något vuxet, erfarenheter som fjärmar honom från den
okuvliga ungdomliga entusiasmen.
Vuxna erfarenheter
I Bye Bye Johnny
tar Johnnys mamma ut sina sista sparpengar för att sonen ska kunna förverkliga
sin Hollywooddröm. Han stiger på en Greyhoundbuss, fattigmansalternativet. Det
fanns alltså inte obegränsat med pengar i hemmet. Detta är absolut inget
huvudtema i Chuck Berrys texter, men då och då skymtar det fram att folk levde
under förhållanden där de måste vända på slantarna. Och skulle det finnas några
slantar att vända på, så måste man arbeta. Detta faktum, att man måste arbeta
för att kunna unna sig livets goda, och kanske inte ens det, negligerades
fullständigt av de flesta som skrev sångtexter i 50- och 60-talets amerikanska
populärmusik. Men i Chuck Berrys texter finns arbetet med, om än på undanskymd
plats.
 |
| Bilturism i Sverige under 50-talet. |
Pierre i You Never Can
Tell kunde köpa sina prylar först sedan han fått jobb. Johnny B. Goode
trodde nog aldrig något annat än att han måste jobba hårt när han kommit till
Hollywood. Och något annat än jakten på ett tryggt arbete som förklaring
till den stressade resenärens förflyttning genom USA i Promised Land är inte särskilt sannolikt. Berättaren i Too Much Monkey Business (1956) jobbar på en bensinmack. Och så vidare. Ett udda exempel på
arbetsskildring i Chuck Berrys produktion är ändå Let It Rock (1960). Låten är så kort att den knappt hinner börja
innan den är över, och texten i sin konkretion så briljant att jag citerar den
i sin helhet.
In the heat of the day down in Mobile,
Alabama,
Working on the railroad with the steel driving
hammer,
I gotta get some money to buy some brand new
shoes
Tryin’ to find somebody to take away these
blues.
“She don’t love me”, hear them singing in the
sun,
Payday’s coming and my work is all done.
Well, in the evening when the sun is sinking
low,
All day I been waiting for the whistle to
blow,
Sitting in a tee pee built right on the
tracks,
Rolling them bones until the foreman comes
back.
“Pick up you belongings boys and scatter
about,
We’ve got an off-schedule train comin’ two
miles out.”
Everybody’s scrambling, jumping around,
Picking up their money, tearing the tee pee
down.
Foreman wants to panic, ’bout to go insane,
Trying to get the workers out the way of the
train.
Engineer blows the whistle loud and long
Can’t stop the train, have to let it roll on …
Och inspelningen, definitivt en av Chuch Berrys bästa, finns
är höra här:
I denna dramatiska arbetsmiljö är vi förstås fjärran från de
evinnerliga dansgolven, jukeboxarna och bilturerna, inne i en vuxenvärld. Jag
vill slutligen också lyfta fram en av hans mera välbekanta sånger, även den
främmande för den lyckliga och optimistiska tonårsvärlden. Mannen som berättar
befinner sig på resa, eller i alla fall på en annan ort än sin sexåriga dotter
Marie, och försöker få kontakt med henne på telefon. Storyn är enkel, antydande
till en melankolisk melodi, och om vad som egentligen förorsakar avståndet mellan
pappan och dottern sägs inte med mera än att hennes mamma ”did not agree/and
tore apart our happy home” – det vill säga en uppslitande skilsmässa eller
separation som man anar i bakgrunden.
Help me, information, get in touch with my Marie
She’s the only one who’d phone me here from Memphis,
Tennessee.
Her home is on the south side, high up on a ridge
Just a half a mile from the Mississippi Bridge.
Help me, information, more than that I cannot add,
Only that I miss her and all the fun we had.
But we were pulled apart because her mom did not agree
And tore apart our happy home in Memphis, Tennessee.
Memphis,
Tennesse (1959) kompletterar, liksom Let It Rock, bilden av Chuck Berry och gör den mindre schablonartad
än den kan te sig om man bara hör hans glada låtar om dans, rock, bilar och
flickor. Det finns säkerligen flera nyanser att upptäcka; jag har här bara
utgått från ett knippe av hans mest populära och kända sånger och han gjorde
många inspelningar som jag inte har tagit del av.
Alla inspelningar som jag har länkat till i denna text har
text och musik av Chuck Berry. Samtliga är äldre än ett halvsekel. Senare i år
ska Chuck Berry fylla 90 år. Så tiden går. Och medan tiden har gått har Johnny
B. Goode och Chuck Berry själv sällat sig till de odödligas skara.
Chuck Berrys tio bästa inspelningar
1. Johnny B. Goode
2. Let It Rock
3. Memphis, Tennessee
4. Roll Over Beethoven
5. Promised Land
6. You never Can Tell
7. Sweet Little Sixteen
8. I Wasn’t Me (1965)
9. Too Much Monkey Business
10. School Day
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar