Den eviga Jazz på svenska

 

Musiktidskriften Lira har publicerat en lista med de hundra bästa svenska jazzskivorna. Listan är inte resultat av någon läsaromröstning, utan summan av förslag från en ganska stor skara jazzlyssnare och -kännare. På första plats hamnar Jan Johanssons och Georg Riedels Jazz på svenska, följd av Lars Gullins Danny’s Dream och Monica Zetterlunds och Bill Evans Waltz for Debbie. Viktiga namn inom svensk jazzhistoria som Esbjörn Svensson, Bernt Rosengren, Bobo Stenson, Börje Fredriksson, Nannie Porres, Eje Thelin, Bengt Hallberg, Lina Nyberg med flera hamnar på framträdande placeringar. Så ”juryn” verkar kunna sin sak.

I sin kommentar till förstaplatsen skriver Patrik Lindgren: ”Ja, vad mer finns att säga? Samtidigt: jag lyssnar och lyssnar och hör och känner nytt varje gång. Jazz på svenska är den magiskt skimrande punkten där svensk jazz och svensk folkmusik sammanstrålade. Men ingen slutpunkt, utan en startpunkt. En blick bakåt och framåt på samma gång. Vi förlorade Jan Johansson alldeles för tidigt, men musiken kommer att klinga för evigt, skänker jordad trygghet och pekar vidare framåt.”

 

Tidskriften har frågat några aktuella jazzpianister hur de ser på Jazz på svenska. Troligen var ingen av dem född då skivan spelades in i början av 60-talet. Jan Lundgren säger: ”Det är en fantastisk platta som jag njutit av många gånger! Den har definitivt varit en inspiration. Hög kvalitet rakt igenom.”  Och Lisa Ullén kompletterar: ”Jazz på svenska är för mig en platta som känns som om den alltid har funnits med. Som ett slags referens och inspiration till mitt eget pianospel. Helt klart en skiva som jag lyssnat mycket till under vissa perioder.”

 

Elise Einarsdotter: ”Jazz på svenska slungade in mig i en helt ny klangvärld och också ett helt annorlunda uttryck. Det var jazz baserat på något som var mina egna rötter, och som jag hade tillhörighet i! /…/ Den identiteten är omedelbart igenkännbar, och kan i en enda ton förmedla berättelsen om ett helt liv. Många, många år senare har Jazz på svenska samma starka effekt på mig!” Och Joel Lyssarides tillägger: ”Jag tycker att skivan är ett bra exempel på att det går att göra något som är extremt lyssningsbart och vackert utan att tumma det minsta på ens egen konstnärliga integritet. Jan Johansson har även en unik förmåga att spela vackert utan att det blir sentimentalt./…/ Urvalet av låtarna återspeglar något väldigt svenskt i sitt psalmiga, korala anslag. Det finns även något väldigt retoriskt i det sätt Jan Johansson presenterar melodierna och improviserar över dem på. Han har en förmåga att på ett övertygande sätt få mig att verkligen stanna upp för ett ögonblick och glömma allt och bara lyssna. Hur han sen gör det är fortfarande ett mysterium för mig …”

Jazz på svenska är den mest sålda svenska jazzskivan någonsin och egentligen så välkänd att den inte behöver en närmare presentation. Skivan spelades in på tre dagar och utkom 1964. Den innehåller tolv spår med svenska folkmelodier och Jan Johanssons och basisten Georg Riedels improvisationer över dem. Improvisationerna är inte särskilt vidlyftiga. Kombinationen av hänförande vackra folkmelodier och måttfull jazzimprovisation skapar variation och dynamik. Jan Johansson spelar klart och distinkt, Riedels bas är varm och fyllig. Närvaron av bara två instrument ger en avskalad musik med rum för tystnad och andning. Alla som hör skivan uppfattar en ton av vemod, och ett mycket nordiskt vemod, lika begripligt i grannländerna som i Sverige.

 

Pianiströsterna i Liras höstnummer vittnar om att Jazz på svenska var något man hörde för mycket länge sedan och sedan återkommer till då och då, genom decennierna, utan att musiken har förlorat ett uns av sin fräschör. Liras Patrik Lindgren säger att den ska klinga för evigt, och onekligen finns det något evigt kring dessa inspelningar. Jag hörde dem först i början av 70-talet (men var bekant med den inledande Visa från Utanmyra, som spelades mycket på radio). Sedan har musiken alltid återkommit och samsats med nya medieformat; nu har jag den tillgänglig som cd, i en gammal mp3-spelare och i mobiltelefonen. Många gånger har Jazz på svenska gjort mig sällskap under resor, och även när jag hör den på främmande platser berättar den om stora skogar, mörka sjöar och det nordiska vemodet. Det som är en del av det svenska och nordiska. En Dan Andersson-stämning.

 

När jag först bekantade mig med skivan arbetade jag i en stor skivbutik i centrala Stockholm. Jazz på svenska sålde alltid stadigt och särskilt inför jularna beställde vi hem massvis av den. Fortfarande går det att köpa skivan lite varstans – vilken dröm för en artist, att alltid finnas tillgänglig efter nästan sextio år! Jag har varit en trogen konsument av Jazz på svenska och köpt åtminstone tolv exemplar som presenter åt utländska vänner – och flera har vittnat om hur starkt de upplevt musiken.

 

Naturligtvis finns Jazz på svenska att lyssna på via Internet. Alla inspelningarna finns på Youtube, till exempel. Och där kan man om man vill kommentera musiken. Till sist några av många fler röster om Visa från Utanmyra. Jag har här tagit bort användarnamnen och tidsangivelsen.

 

Swedish melancholy with an old beautiful varnish of hope in solitude.

 

To me, this song perfectly encapsulates the Swede. It's a lonely, melancholic melody with a bass line that somehow offers promises of hope and brighter days. But the piano itself seems hesitant to offer such dreams and just stays the course with its solitude.

 

Detta är något av det bästa jag vet. R.I.P. Jan J.

 

Når jeg lytter til Jan Johansson Jazz på svenska, breder der sig en salig ro i mig, sådan har det været i 57 år, nu er jeg 60.

 

Jag älskar den här skivan så jävla mycket. Hälsningar från Finland!

 

Musikken til mit liv og eftermæle. Jazz på svenska, er uden sammenligning den bedste nordiske jazz udgivelse igennem tiden og man kan ikke lade være med at tænke over hvad han (Jan Johansson) kunne have bedrevet af genialiteter såfremt han ikke var blevet taget fra verden i så ung en alder.

 

A true masterpiece of an album. One of musics biggest milestones. Thanks Jan Johansson.

 

Denna (musik)skatt är den enda skatt jag gillar! Fantastisk musik, enkel som går direkt till hjärtat.

 

Svenskt vemod. Det nordiska mörkret sveper över oss ...

 

 

Klassiska nedslag (30). Vad är det för speciellt med Mozart?

En kväll lyssnar jag gång på gång igenom Mozarts Ave verum corpus K. 618, komponerat några månader före tonsättarens död. Ett litet mirakel till körverk som tar mellan tre och fyra minuter i inspelningar och ett bevis för att ett storslaget verk inte behöver vara omfångsrikt. Återhållet, allvarligt och långsamt, med – inbillar jag mig – en varmt empatisk underström. Och en dynamisk struktur som ger musiken en levande puls, en andning. Hade jag i någon musikgissningstävling ombetts uppge tonsättarens namn så funnes bara ett möjligt.

Mozart hade en omfattande produktion, och det är klart att inte allt kan hålla samma höga halt. Barnmozart och tonårsmozart hade en del att lära, och lärde sig förbluffande snabbt. Och många Mozartverk, kanske ett hundratal, är liksom Ave verum corpus, så att säga utanför andra mästares kompetensområde. Vissa kunde förvisso i lyckliga stunder komponera lika vacker musik, men inte i Mozarts idiom. Inte med den typiska föreningen av klarhet, lätthet, sammansatthet – de svarta stråken under den avspända ytan, ovissheten om det är livsglädjen som hyllas eller mörkret som besvärjs. Pröva med pianokonserterna 20, 23 och 24, stråkkvintetterna i C-dur och g-moll, klarinettkonserten, Requiem, klarinettrion och klarinettkvintetten, Sinfonia concertante i Ess-dur för violin och viola, operorna Figaros bröllop och Don Juan, symfonierna 39, 40 och 41, serenaden för tretton blåsare ”Gran partita” … Allt detta, och mer, är musik som man umgås med i decennier utan att den mattas i lyster, inspiration eller gåtfullhet.

Hur uppfattar andra Mozart? På en sajt har författaren David Gordon sammanställt en rad citat om Mozart, utan att kunna verifiera deras autenticitet, vilket ju knappast låter sig göras. Musiker, konstnärer, författare, kritiker med flera uttalar sig. Det är synd att han inte ägnat större intresse åt kvinnors synpunkter i ärendet, men det är som det är, och i detta urval är åtminstone Wanda Landowska med.

Vid ett tillfälle i musikhistorien förenades alla motsatser och löstes alla spänningar. Det lysande tillfället var Mozart.

     Phil Goulding, 1921–98, amerikansk reporter

Ett fenomen som Mozart förblir något oförklarligt.

     Johann Wolfgang von Goethe, 1749–1832, tysk poet

Mozart är lycka innan den definieras.

     Arthur Miller, 1915–2005, amerikansk dramatiker

Det må vara så att när änglarna fullgör sin uppgift att prisa Gud, så spelar de bara Bach. Jag är emellertid säker på att när de umgås som vänner, så spelar de Mozart.

     Karl Barth, 1886–1968, schweizisk teolog

Mozart får en att tro på Gud för att det inte av en tillfällighet kan uppstå ett sådant fenomen som lämnar ifrån sig ett oerhört antal av ojämförliga mästerverk.

     Georg Solti, 1912–97, ungersk-brittisk dirigent

När vi lyssnar till Mozart kan vi inte tänka oss någon möjlig förbättring.

     Georg Szell, 1897–1970, ungersk dirigent

Inför Mozart förvandlas all ambition till hopplöshet.

     Charles Gounod, 1818–93, fransk tonsättare

Charles Gounod.

Mozart är den mest oåtkomliga av de stora mästarna.

     Arthur Schnabel, 1882–1951, österrikisk-amerikansk pianist

Det mest enastående geni höjde Mozart över alla mästare, i alla sekel och i all konst.

     Richard Wagner, 1813–83, tysk tonsättare

Om vi inte kan skriva med Mozarts sinne för skönhet, låt oss åtminstone försöka skriva med hans renhet.

     Johannes Brahms, 1833–97, tysk tonsättare

Johannes Brahms.

Mozart omfamnar hela fältet av musikaliskt skapande, men jag har bara klaviaturen i mitt stackars huvud.

     Frédéric Chopin, 1810–49, polsk tonsättare

Hos Bach, Beethoven och Wagner beundrar vi främst det mänskliga sinnets djup och energi, hos Mozart den gudomliga instinkten.

     Edvard Grieg, 1843–1907, norsk tonsättare

Mozarts verk må vara lätta att läsa, men de är svåra att tolka. Det minsta dammkorn förstör dem. De är klara, genomskinliga och lyckliga som våren och inte bara de gyttjiga pölar som ser djupa ut bara för att bottnen inte kan ses.

     Wanda Landowska, 1879–1959, polsk-amerikansk pianist och cembalist

Wanda Landowska.

Mozart ger inte lyssnaren tid att hämta andan, för så snart som man vill begrunda en vacker inspiration följer en annan, ännu mera strålande, som jagar bort den första, och detta fortsätter och fortsätter, så att man till slut inte kan hålla en enda av dessa sköna idéer i minnet.

     Karl Ditters von Dittersdorf, 1739–99, österrikisk tonsättare

Mozarts musik är svår att framföra. Hans avundsvärda klarhet kräver absolut renhet: minsta misstag framstår som svart på vitt. Det är musik där alla noter måste höras.

     Gabriel Fauré, 1845–1924, fransk tonsättare

Mozarts musik är det mystiska språket i ett fjärran andligt kungadöme vars accenter ekar i vårt inre och väcker ett högre, intensivt liv.

     E.T.A. Hoffman, 1776–1822, tysk författare och tonsättare

Tillsammans med pusslet ger Mozart lösningen.

     Ferruccio Busoni, 1866–1924 italiensk pianist och tonsättare

Mozart är den störste av alla tonsättare. Beethoven skapade sin musik, men Mozarts musik är av sådan renhet och skönhet att man känner att han bara hittade den – att den alltid har existerat som en del av universums inre skönhet som har väntat på att bli blottlagd.

     Albert Einstein, 1879–1955, tysk-amerikansk teoretisk fysiker

Albert Einstein.

Det finns tre ting i världen som jag älskar mest: havet, Hamlet och Don Juan.

     Gustave Flaubert, 1821–80, fransk författare

Mozart skrev allt med sådan lätthet och hastighet att det först kan tas för slarv eller brådska. Hans fantasi visade honom hela verket klart och livfullt så snart det var uttänkt. Bara sällan finns i hans noter förbättringar eller raderingar.

     Franz Niemetschek, 1766–1849, tjeckisk filosof och musikkritiker

Ge Mozart en saga och han skapar utan ansträngning ett odödligt mästerverk.

     Camille Saint-Saëns, 1835–1921, fransk tonsättare

Mozart kombinerar allvar, melankoli och tragisk intensitet i en storslagen lyrisk improvisation. Över den välver sig den större ande som är Mozarts – en anda av medkänsla, universell kärlek, även av lidande – en tidlös anda som tillhör alla åldrar.

     Leonard Bernstein, 1918–90, amerikansk dirigent och tonsättare

Leonard Bernstein.

Mozarts mentala handlag sviker aldrig. Han hänger sig aldrig till en enda känsla. Även i hans mest extatiska ögonblick är hans sinne smidigt, alert, i flykt. Han dyker ofelbart ner på sina bästa idéer som en rovfågel, och så snart som en idé är fångad, svävar han vidare igen med oförminskad kraft.

     Walter Turner, 1889–1946, australisk skribent och kritiker

Mozarts gåta är att ”mannen” vägrar bli en nyckel till lösningen. I döden, liksom i livet, gömmer han sig bakom sitt verk.

     Wolfgang Hildesheimer, 1916–91, tysk författare och dramatiker

Mozart är musikens Kristus.

     Pjotr Tjajkovskij, 1840–93, rysk tonsättare

Vilken bild av en bättre värld du gav oss, Mozart!

     Franz Schubert, 1797–1828, österrikisk tonsättare

Och här är Ave verum corpus med Berlinfilharmonikerna och dirigenten Ricardo Muti:

https://www.youtube.com/watch?v=2UXLKmhd920

Filipe Raposo – inspiration vid pianot

Filipe Raposo. Øcre. Lugre Records 2019.

Den första gången jag hörde pianisten Filipe Raposos namn var på en fadokonsert i Stockholm där han medverkade som tillfällig gäst i ett par nummer. Han har samarbetat med fadomusiker också i andra sammanhang. På Ana Laíns senaste album Portucalis (2017) är han såväl kompositör till som medverkande pianist på ett av de vackraste spåren, As Fontes. Han medverkar också på, och har producerat, Pedro Moutinhos senaste album Um Fado ao Contrário (2019). Dessa skivor har jag tidigare tagit upp bloggen den 20 december 2017 respektive den 26 april 2019. Men Filipe Raposos egen musik har inget med fado att göra – åtminstone inte som den låter på den nyutgivna skivan Øcre.

Av skivans tolv stycken svarar Filipe Raposo för fem. De övriga är arrangemang, ganska fria sådana, av andras musik. Här finns en arabisk melodi, två folkmelodier från norra Portugal och en från Azorerna samt arrangemang av tre klassiska stycken. Blombos Cave uppges basera sig på något ur Johann Sebastian Bachs Johannespassion och väcker inget igenkännande hos mig beroende på min bristande bekantskap med detta Bachverk. Bach talar tydligare i den saraband ur en av hans engelska sviter som avslutar skivan, respektfullt, enkelt och sobert spelad. I Oblivion Soave, ett arrangemang av en aria ur Claudio Monteverdis sista opera Poppeas kröning från 1642, medverkar sångerskan Rita Maria. Hon sjunger inte alls som en operasångerska, men jag tycker hon frilägger det sensuella draget i Monteverdis musik. Mästaren själv, som ansåg att ”experiment är absolut nödvändiga för all musik”, skulle säkert inte ha invänt.

Skivans undertitel är Trilogia das cores Vol. 1. Enligt en internetnotis betyder detta att den är ett resultat av en ”artistic reflection on the influence of three colours in art”. Färgen som gäller här är rött och vi kan i fortsättningen vänta skivor som utgår från svart och vitt och därmed fullbordar trilogin. (Varför skivan heter Øcre och inte Ocre, som är det portugisiska ordet för ockra, har jag ingen aning om.) 

Tanken att färg och musik har med varandra att göra är förstås inte ny, och den tänktes mest utförligt och djuplodande av Alexandr Skrjabin och satte sin prägel på mycket av hans musik. Filipe Raposo ger i den tillhörande texten andra referenser som en bakgrund till musiken, som bibeln, Goethe, José Afonso med flera. Redan titlarna antyder ett intresse för myter, riter och folktro. Allt sådant kan vara av bra att veta för den som tänker skriva en avhandling om Filipe Raposo och även för den som vill veta varför musiken låter som den låter eller vad avsikten med den är. Men aldrig så många förklaringar kan inte rädda musik som är tråkig, och vacker musik – som jag tycker denna skiva är full av – klarar sig på egen hand. Så jag har valt den bekvämare utvägen, att lyssna på Øcre utan att läsa på i förväg.

Bortsett från Monteverdispåret innehåller skivan enbart pianosolon. Filipe Raposo spelar med behaglig klang tekniskt helt obesvärat. Han är utan tvekan en mycket skicklig pianist. Musiken låter avspänd och omedelbar, som om den var improviserad, och jag tror att improvisation är ett viktigt element, men förmodligen med motiv och strukturer som är uttänkta på förhand. I grund är tonen lyrisk, men här finns också starkare, ibland synkoperade, ”jazziga” partier. Skivans kanske mest lättillgängliga spår, Mefistófeles, är så genomgående. Det är väl varierad musik, aldrig monoton, både modern och samtida. Men Raposo är inte modern genom förkärlek för dissonanser eller annorlunda speltekniker som kluster eller spel direkt på strängarna. Det är tonal musik med ett lugnt, naturligt och ofta elegant flöde.

Men inte så lätt att beskriva. När jag hör den kan jag komma att tänka på klassiska tonsättare som Claude Debussy och Alexandr Skrjabin eller romantiker med sinne för det folkloristiska som Edvard Grieg och Enrique Granados. Eller stora jazzpianister som Lennie Tristano eller Bill Evans. Detta kan vara en tillfällighet, Raposo kanske inte ens har lyssnat på deras musik, vem vet? Mest av allt påminns jag om Keith Jarretts berömda soloimprovisationer som började med den i Köln 1975. Men Jarrett improviserade gärna i en halvtimme, medan Filipe Raposo rör sig i behändigare format, på denna skiva som mest kring sju minuter. På så sätt undviker han tröttande upprepningar och andra longörer.

Det finns, tycker jag, ett lite sökande och inåtvänt drag i några av styckena, något som inte alls ställer sig i vägen mellan musiker och lyssnare. Det är musik med integritet och allvar, men på ett milt och smakfullt sätt. Skivan är mycket jämn. Jag har med glädje lyssnat igenom den från början till slut flera gånger och kommer att återkomma till den längre fram. Samtidigt som jag ser fram emot de återstående delarna av trilogin.

Maria Ana Bobone på Fasching

Den 14 december hade fadosångerskan Maria Ana Bobone konsert på jazzstället Fasching i Stockholm, detta på inbjudan av den unga svenska sångersan Isabella Lundgren. Att Bobone inte tillhör de allra största affischnamnen inom dagens fado kan kanske förklaras av att hon varit mera återhållsam med konsertturnéer och skivinspelningar under sin över 20-åriga karriär än en del andra. Hon är emellertid en av de bästa inom dagens fado, ett omdöme som faktiskt skulle kunna gälla för flera andra sångerskor också. Ingen ny fadodrottning är i sikte, men på fadoscenen är det desto större trängsel bland prinsessorna. Och flera är på väg.

Den verkliga fadodrottningen, Amália Rodrigues (1920–99), är indirekt närvarande på de flesta konserter med fado som ansvarig för en repertoar som ännu är högst levande. Av det som Maria Ana Bobone sjöng denna kväll skulle jag uppskatta att minst 60 procent ursprungligen lanserades av Rodrigues. Konserten var varierad och genomtänkt vad gäller repertoarvalet. Här fanns långsamma, intensiva sånger som Alfredo Marceneiros Estranha Forma de Vida, Pedro Rodrigues Primavera och Alain Oulmans Camões-tonsättning Com Que Voz. En rad snabbare, lättsammare nummer kontrasterade, till exempel Fado da Sina, en sång som Hermínia Silva en gång förde fram. Vidare ett par vackra folkvisor, en marcha, en av Bobones egna kompositioner, en melodiskt tilltalande sång av João Braga, Nome de Mar, med mera som föll publiken väl i smaken. Ett udda inslag var en traditionell fado till en dikt av Lasse Söderberg, något som publiken dock knappast hade lagt märke till utan sångerskans kommentar eftersom den var översatt till portugisiska.

Foto: Anders Nilsson.

Maria Ana Bobone är en utmärkt sångerska med en behaglig lyrisk sopran, stor scenrutin och en förmåga att omdömesgillt hantera dynamiska variationer. Hon skiljer sig från de flesta andra fadosångerskor i dag på två sätt. Dels talar hon mycket bra engelska, vilket under konserten gjorde hennes presentationer lediga och naturliga utan att bli pratiga eller inställsamma. Dels spelar hon piano. Flera sånger framfördes med Bobone vid pianot, och därmed blev både den klangliga och visuella intrycken omväxlande. Hennes kompmusiker var skickliga. Rodrigo Serrão på kontrabas och Pedro Pinhal på spansk gitarr (båda medverkar, liksom Bobone, på skivan Brincar aos Fados (Farol), som jag skrivit om nyligen) har varit med ett bra tag och är pålitliga och lyhörda. Bruno Mira, som spelade portugisisk gitarr, hade jag därmot aldrig hört förut. Hans insats visade att återväxten bland musiker på detta instrument är nära nog lika anmärkningsvärd som bland sångerskor. För den entusiastiska publiken blev ett rent instrumentalt nummer, en guitarrada, en av höjdpunkterna. Maria Ana Bobone och hennes musiker är välkomna tillbaka.