Visar inlägg med etikett klassiska nedslag. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett klassiska nedslag. Visa alla inlägg

30 oktober 2019

Klassiska nedslag (30). Vad är det för speciellt med Mozart?

En kväll lyssnar jag gång på gång igenom Mozarts Ave verum corpus K. 618, komponerat några månader före tonsättarens död. Ett litet mirakel till körverk som tar mellan tre och fyra minuter i inspelningar och ett bevis för att ett storslaget verk inte behöver vara omfångsrikt. Återhållet, allvarligt och långsamt, med – inbillar jag mig – en varmt empatisk underström. Och en dynamisk struktur som ger musiken en levande puls, en andning. Hade jag i någon musikgissningstävling ombetts uppge tonsättarens namn så funnes bara ett möjligt.




Mozart hade en omfattande produktion, och det är klart att inte allt kan hålla samma höga halt. Barnmozart och tonårsmozart hade en del att lära, och lärde sig förbluffande snabbt. Och många Mozartverk, kanske ett hundratal, är liksom Ave verum corpus, så att säga utanför andra mästares kompetensområde. Vissa kunde förvisso i lyckliga stunder komponera lika vacker musik, men inte i Mozarts idiom. Inte med den typiska föreningen av klarhet, lätthet, sammansatthet – de svarta stråken under den avspända ytan, ovissheten om det är livsglädjen som hyllas eller mörkret som besvärjs. Pröva med pianokonserterna 20, 23 och 24, stråkkvintetterna i C-dur och g-moll, klarinettkonserten, Requiem, klarinettrion och klarinettkvintetten, Sinfonia concertante i Ess-dur för violin och viola, operorna Figaros bröllop och Don Juan, symfonierna 39, 40 och 41, serenaden för tretton blåsare ”Gran partita” … Allt detta, och mer, är musik som man umgås med i decennier utan att den mattas i lyster, inspiration eller gåtfullhet.

Hur uppfattar andra Mozart? På en sajt har författaren David Gordon sammanställt en rad citat om Mozart, utan att kunna verifiera deras autenticitet, vilket ju knappast låter sig göras. Musiker, konstnärer, författare, kritiker med flera uttalar sig. Det är synd att han inte ägnat större intresse åt kvinnors synpunkter i ärendet, men det är som det är, och i detta urval är åtminstone Wanda Landowska med.


Vid ett tillfälle i musikhistorien förenades alla motsatser och löstes alla spänningar. Det lysande tillfället var Mozart.
     Phil Goulding, 1921–98, amerikansk reporter


Ett fenomen som Mozart förblir något oförklarligt.
     Johann Wolfgang von Goethe, 1749–1832, tysk poet


Mozart är lycka innan den definieras.
     Arthur Miller, 1915–2005, amerikansk dramatiker


Det må vara så att när änglarna fullgör sin uppgift att prisa Gud, så spelar de bara Bach. Jag är emellertid säker på att när de umgås som vänner, så spelar de Mozart.
     Karl Barth, 1886–1968, schweizisk teolog


Mozart får en att tro på Gud för att det inte av en tillfällighet kan uppstå ett sådant fenomen som lämnar ifrån sig ett oerhört antal av ojämförliga mästerverk.
     Georg Solti, 1912–97, ungersk-brittisk dirigent


När vi lyssnar till Mozart kan vi inte tänka oss någon möjlig förbättring.
     Georg Szell, 1897–1970, ungersk dirigent



Inför Mozart förvandlas all ambition till hopplöshet.
     Charles Gounod, 1818–93, fransk tonsättare


Charles Gounod.



Mozart är den mest oåtkomliga av de stora mästarna.
     Arthur Schnabel, 1882–1951, österrikisk-amerikansk pianist


Det mest enastående geni höjde Mozart över alla mästare, i alla sekel och i all konst.
     Richard Wagner, 1813–83, tysk tonsättare


Om vi inte kan skriva med Mozarts sinne för skönhet, låt oss åtminstone försöka skriva med hans renhet.
     Johannes Brahms, 1833–97, tysk tonsättare


Johannes Brahms.



Mozart omfamnar hela fältet av musikaliskt skapande, men jag har bara klaviaturen i mitt stackars huvud.
     Frédéric Chopin, 1810–49, polsk tonsättare


Hos Bach, Beethoven och Wagner beundrar vi främst det mänskliga sinnets djup och energi, hos Mozart den gudomliga instinkten.
     Edvard Grieg, 1843–1907, norsk tonsättare


Mozarts verk må vara lätta att läsa, men de är svåra att tolka. Det minsta dammkorn förstör dem. De är klara, genomskinliga och lyckliga som våren och inte bara de gyttjiga pölar som ser djupa ut bara för att bottnen inte kan ses.
     Wanda Landowska, 1879–1959, polsk-amerikansk pianist och cembalist


Wanda Landowska.


Mozart ger inte lyssnaren tid att hämta andan, för så snart som man vill begrunda en vacker inspiration följer en annan, ännu mera strålande, som jagar bort den första, och detta fortsätter och fortsätter, så att man till slut inte kan hålla en enda av dessa sköna idéer i minnet.
     Karl Ditters von Dittersdorf, 1739–99, österrikisk tonsättare


Mozarts musik är svår att framföra. Hans avundsvärda klarhet kräver absolut renhet: minsta misstag framstår som svart på vitt. Det är musik där alla noter måste höras.
     Gabriel Fauré, 1845–1924, fransk tonsättare


Mozarts musik är det mystiska språket i ett fjärran andligt kungadöme vars accenter ekar i vårt inre och väcker ett högre, intensivt liv.
     E.T.A. Hoffman, 1776–1822, tysk författare och tonsättare


Tillsammans med pusslet ger Mozart lösningen.
     Ferruccio Busoni, 1866–1924 italiensk pianist och tonsättare


Mozart är den störste av alla tonsättare. Beethoven skapade sin musik, men Mozarts musik är av sådan renhet och skönhet att man känner att han bara hittade den – att den alltid har existerat som en del av universums inre skönhet som har väntat på att bli blottlagd.
     Albert Einstein, 1879–1955, tysk-amerikansk teoretisk fysiker


Albert Einstein.


Det finns tre ting i världen som jag älskar mest: havet, Hamlet och Don Juan.
     Gustave Flaubert, 1821–80, fransk författare


Mozart skrev allt med sådan lätthet och hastighet att det först kan tas för slarv eller brådska. Hans fantasi visade honom hela verket klart och livfullt så snart det var uttänkt. Bara sällan finns i hans noter förbättringar eller raderingar.
     Franz Niemetschek, 1766–1849, tjeckisk filosof och musikkritiker


Ge Mozart en saga och han skapar utan ansträngning ett odödligt mästerverk.
     Camille Saint-Saëns, 1835–1921, fransk tonsättare


Mozart kombinerar allvar, melankoli och tragisk intensitet i en storslagen lyrisk improvisation. Över den välver sig den större ande som är Mozarts – en anda av medkänsla, universell kärlek, även av lidande – en tidlös anda som tillhör alla åldrar.
     Leonard Bernstein, 1918–90, amerikansk dirigent och tonsättare


Leonard Bernstein.


Mozarts mentala handlag sviker aldrig. Han hänger sig aldrig till en enda känsla. Även i hans mest extatiska ögonblick är hans sinne smidigt, alert, i flykt. Han dyker ofelbart ner på sina bästa idéer som en rovfågel, och så snart som en idé är fångad, svävar han vidare igen med oförminskad kraft.
     Walter Turner, 1889–1946, australisk skribent och kritiker


Mozarts gåta är att ”mannen” vägrar bli en nyckel till lösningen. I döden, liksom i livet, gömmer han sig bakom sitt verk.
     Wolfgang Hildesheimer, 1916–91, tysk författare och dramatiker


Mozart är musikens Kristus.
     Pjotr Tjajkovskij, 1840–93, rysk tonsättare


Vilken bild av en bättre värld du gav oss, Mozart!
     Franz Schubert, 1797–1828, österrikisk tonsättare


Och här är Ave verum corpus med Berlinfilharmonikerna och dirigenten Ricardo Muti:



24 februari 2019

Klassiska nedslag (29). Juan Arriaga, stråkkvartetter

Den som skaffat många skivor genom åren märker så småningom att en del av dem sällan eller aldrig tas fram ur skivhyllan för att avnjutas på nytt. Man kan till och med glömma bort att man en gång skaffat dem. När jag nyligen bestämde mig för att lyssna igenom några av musikhistoriens viktigaste stråkkvartetter kom jag att tänka på en skiva som jag skaffade för många år sedan, med de tre stråkkvartetter som komponerades av Juan Crisóstomo de Arriaga (1806­–26). De kan visserligen inte räknas in bland de viktigaste verken inom denna kategori, men jag mindes dem som attraktiv och välkomponerad musik. Och så låter den även vid en förnyad kontakt.

Inspelningen på skivmärket Ensayo är gjord av ensemblen Rasoumovsky Quartet bestående av Simon Standage och Pauline Scott, violiner, Simon Whistler, viola, och Joanna Milholland, cello. Namnen antyder att medlemmarna är engelska eller amerikanska. Då jag köpte skivan var Arriagas kvartetter svåra att finna i inspelningar. Nu finns det – trots att många tror att skivinspelningar är på tillbakagång – åtskilliga fler att välja på. Man kan förstås också lyssna på Arriagas musik på Youtube och Spotify.


De tre stråkkvartetterna var de enda verk av Arriaga som tonsättaren fick utgivna under livstiden (1824). I övrigt komponerade han en hörvärd symfoni, operan Los Esclavos Felices med en livfull uvertyr, kyrkomusik och kammarmusik. Arriaga kom från Rigoitia nära Bilbao i norra Spanien, var en brådmogen begåvning som studerade vid Pariskonservatoriet från 1821. Han studerade musikteori och komposition och spelade violin. Efter sin tidiga död i tuberkulos vid 19 års ålder glömdes han bort och återupptäcktes i slutet av 1800-talet. Sedan dess har han nått en berömmelse långt utanför Spaniens gränser.

På grund av sin tidigt utvecklade begåvning har Arriaga kallats ”den spanske Mozart”. Detta är inte helt välförtjänt eftersom Mozart vid 19 år ålder hade komponerat många fler värdefulla stycken än vad Arriaga hann med. Men jämförelsen har ändå en poäng. Wikipedia beskriver Arriagas kvartetter: ”De befinner sig stilistiskt mellan Haydn och Mozart, men man anar samtidigt klanger från den unge Beethoven.” Och när man lyssnar till musiken går associationerna lätt åt det wienklassiska hållet. Arriaga delar med de nämnda tonsättarna det lediga tekniska handlaget, känslan för form och struktur och den musikantiska glädjen.

Med sådana tonsättare som inspirationskällor kan man lära sig mycket, men finns det något utrymme kvar för personligt uttryck? Wikipedia säger om detta: ”Därigenom hittade Arriaga fram till ett eget tonspråk, som i kombination med en stränghet i formen (användning av kontrapunkt) kan karakteriseras som elegant, lätt och melodiöst.”

Vill man beskriva en personlig stil i Arriagas kvartetter så ligger det nära till hands att framhäva det lätta, soliga melodiska flödet. Att jag uppfattar melodiken som sydlig kan bero på att jag vet att tonsättaren var spanjor. Typiskt är också förstaviolinens framträdande roll. Arriaga var ju själv violinist och hade förmodligen en särskild känsla för instrumentets möjligheter. De tre kvartetterna i d-moll, a-dur och ess-dur är så jämna att det är svårt att se någon som överlägsen de andra. Men om jag tvingades välja, så skulle jag välja den tredje.

Det var roligt att återknyta bekantskapen med denna inspirerade och lättillgängliga kvartettmusik. Juan Crisóstomo de Arriaga förtjänar sin plats i skivhyllan, och hans kvartetter kan ses som så kallade minor classics. Inte banbrytande, men definitivt värda att stanna till vid.



17 augusti 2018

Klassiska nedslag (28). Molnens musik




År 1899 komponerade Claude Debussy Nocturnes, ett orkesterverk i tre satser. De två första, Nuages och Fêtes, framfördes för första gången året därpå, hela verket inklusive den avslutande Sirènes, som kräver medverkan av en kör, år 1901. Musiken fick ett kallsinnigt mottagande av både publik och kritik vid uruppförandena men har med tiden blivit mer omtyckt och räknas sedan länge till tonsättarens viktigaste verk. Det är behändigt till formatet och tar mindre än 25 minuter. Nuages brukar vara mellan sex och sju minuter.

Om ett musikstycke heter Nuages, ”moln”, så är vi som lyssnare inte förpliktigade att tro att det handlar om moln eller att nödvändigtvis associera åt det hållet. Vill vi hellre tänka på en traktor, ett schackbräde, en tandpetare eller något annat, så står det oss fritt. Däremot har tonsättaren monopol på sina avsikter. Och Claude Debussy formulerade dem så här:

Avsikten är inte att utforma en vanlig nocturne, utan snarare alla de olika intryck och speciella ljuseffekter som titeln antyder. Nuages återger den oföränderliga bilden av himlen och molnens långsamma, värdiga rörelse när de tunnas ut i gråtoner med vita skikt.



För samtiden måste Debussys musik, även om den inte var avsedd att chockera, ha varit förbryllade. De genrer och formprinciper som publiken var van vid vände han ryggen. Och det är väl just denna frihet från det konventionella som gör att musiken även för en modern publik behåller sin fräschör. Om man lyssnar till en symfonisats av Beethoven kan man ana om man befinner sig i början, mitten eller slutet för att sonatformens struktur är igenkännlig. I Debussys musik finns inte på samma sätt en temautveckling att följa. Ingen kamp mellan huvud- och sidotema om leder fram till en logisk upplösning.

Om detta skriver Finn Benestad i sin intressanta bok Musik och tanke (Rabén & Sjögren 1978):

Ett karakteristiskt drag i impressionismen är dess passivitet. Det häftar något avsiktligt odramatiskt vid den. Det är oftare fråga om en sammanställning än om en egentlig organisk utveckling. En konst som låter bli att forma det problematiska måste i sitt uttryck förbli odramatisk. Inom musiken betyder detta att man saknar den dynamiska kraft, den intensiva strävan mot ett mål, som fanns i den klassisk-romantiska traditionen. Dessa drivkrafter – harmoniska, melodiska och rytmiska – saknas nästan helt i Debussys verk. /…/ För Debussy är upplevelsen av tiden ett väsentligt moment, den oavbrutna ström i vilken det ena intrycket oavlåtligen avlöser det andra. Likväl får man inte en känsla av att intrycken oförmedlat radas upp bredvid varandra utan att de glider in i varandra: det förgångna blir nutid, och nutiden blir framtiden. Det är statisk ro och inre dynamik i den vackraste förening.



Ordet impressionism används mest inom bildkonsten för sådana bilder som försöker fånga färger, dagrar, skuggningar och nyanser i ögonblicket. Få konsthistoriska riktningar har blivit så framgångsrika och populära som den franska impressionismen från 1800-talets slut och några decennier framåt. Debussys musik kallades tidigt för impressionistisk, men han värjde sig mot beteckningen och frågan är om den alls är tillämplig i musik, som ju är en rörelse och en struktur i tiden. Och en konst som återger ögonblick passar illa på en tidslinje. Det skulle då bli en serie ögonblickliga intryck som bara radas upp, och som Benestad säger, Debussys musik är något annat: ”statisk ro och inre dynamik” i förening.

Men nog finns det något passivt i ett stycke som Nuages. Debussy förmedlar bilden av molnens rörelser men han försöker inte styra dem. Ett annat nyckelord är sensualism: att avstå från vilja och målinriktning till att med sinnena upptäcka och njuta av rörelser, klanger och händelser.



Nuages är liksom många andra verk av Debussy exempel på hur djupt han påverkades av naturen.

Musiken är en mysteriös form av matematik, vars element avletts av det oändliga. Musik är uttryck för vattnets rörelse och vindarnas lek. Det finns inte något mer musikaliskt än en solnedgång. Den, som känner det han ser, kommer aldrig att finna ett vackrare exempel för utvecklingen än den bok, som musiker tyvärr läser för litet i – Naturens bok.

Det lugna, levande och skiftande flödet i Nuages vittnar om Claude Debussys studium av denna bok. Och för oss som lyssnar är stycket en maning att upptäcka skönheten i molnens formationer och rörelser. Naturen omkring oss.



29 maj 2017

Klassiska nedtag (27F). Claudio Monteverdi och madrigalens utveckling (6)



Madrigalens sammanbrott 

Den som ställer Monteverdis madrigaler ur den åttonde samlingen vid sidan av några av de tidigaste måste leta efter eventuella musikaliska likheter. I själva verket skulle dessa sena verk inte kunna kallas madrigaler kring 1590. Ett verk som Il combattimento di Tancredi e Clorinda kan inte ens kallas madrigal nu om man vill ha en någorlunda hållbar begreppsdefinition. Men vad skulle man kalla musiken annars?

I den vokala musik som komponerades under 1600-talet förekommer mycket musik som påminner om Monteverdis, och det handlar då om kantater, oratorier, duetter, solosånger. Ser man på utvecklingen från vårt håll ligger det nära till hands att betrakta Monteverdis bearbet­ning av madrigalkonsten som en fortlöpande nedbrytning av den och samtidigt som en förbe­redelse för de vokala genrer som var på väg.

Han blev en mycket berömd tonsättare och hade ett direkt inflytande över den musik som komponerades av yngre venetianska kollegor som Francesco Cavalli, Alessandro Grandi och Giovanni Rovetta, kanske också Marc’Antonio Cesti. Den unge Heinrich Schütz var i Venedig på två studiere­sor och anses ha varit utsatt för en sådan direkt påverkan (märkbar till exempel i Sympho­niæ Sacræ). Men Monte­verdis rykte upplöstes hastigt ett par decennier efter hans död, och berömd blev han inte på nytt förrän under 1900-talet. Ifall han hade något inflytande över den musik som komponerades av till exempel Giacomo Carissimi, Alessandro Stradella eller Marc-Antoine Charpentier, så är det indirekt. Det troligaste är att deras musik skulle ha låtit likadant även om Monteverdi aldrig hade existerat.

Heinrich Schütz.

Monteverdis madrigaler aktualiserar den betydelse som moderna medier har för att väcka liv i äldre musik som i våra dagar (och sedan länge) saknar en naturlig arena. Dessa madriga­ler hör inte hemma i en stor konsertlokal. De passar inte heller på operan och skulle vanpryda en kyrka. De furstehus och den handelsaristokrati som beställde och använde musiken skulle inte många önska tillbaka ens om de fick aldrig så mycket Monte­ver­di­musik på köpet. Räddningen har blivit grammofonskivan, radion och många ambitiösa musiker som bidragit till att återuppväcka den äldre musiken.

Via medierna kan vi således möta en musik som kan drabba lyssnaren med häpnads­väckan­de styrka och överraska med egenskaper som vi gärna beskriver med just ordet modern. Låt oss därför avrunda med ett kort resonemang om modernismen hos Monte­verdi.

En modern tonsättare?

Giovanni Artusis stridsskrift fick till resultat att Monteverdi uppfattades som en ledar­gestalt i ett musikaliskt avantgarde, och som sådan fick han många beundrare. Det är heller ingen tvekan om att tonsättaren själv såg sig som en vägröjare, nyfiken och framåtsyftande – ”experiment är absolut nödvändiga för all musik” var ett credo 1638. Monteverdi tog snabbt till sig de musikaliska nyheterna och omformade dem efter sina egna behov samtidigt som han själv skapade flera. Modernismen hos Monteverdi är ur denna synvinkel dock inte ihållande.­ De fjärde och sjunde madrigalböckerna är klart mer radikala än den retrospek­tiva sjätte. Olika skribenter värderar Monteverdis ställning i en avant­gardistisk rörelse på skilda sätt. Leo Schrade understryker gång på gång Montever­dis radikalism, medan Dennis Arnold lika ihärdigt lyfter fram konservativa drag. Den vanliga upp­fattningen att Monte­ver­di tillhör de stora nyskaparna inom musikhistorien finns det dock ingen anledning att ifrågasätta.

Den som vidgar perspektivet något och lyssnar på Monteverdis musik i förhållande till senare musik upptäcker lätt enskildheter som förebådar stildrag från senare epoker – alltså inte bara på musik från 1600-talet. Den harmoniska upp­fattningen, de aggressi­va rytmerna och häftiga kontrasterna påminner mer om viss 1900-talsmusik än om det mesta från 1700- eller 1800-talen. Den som vill höra impressio­nistiskt tonmåleri i Monteverdis musik kan göra det. De som undersökt hans operor närmare menar att det finns mer än ett embryo till den ledmotivsteknik som Wagner lanserade tvåhundrafemtio år senare. Melodier­nas ljuvhet – Monteverdi var en skicklig melodiker också – och många trånande kärleks­drömmar kan erinra om en bel canto-romantiker som Vincenzo Bellini ... och så vidare.

Detta att Monteverdis musik leder tankarna i riktning mot senare tiders musik i mycket högre grad än till exempel Mozarts eller Brahms torde bero på att han levde i en bryt­ningstid. Likaså den vanliga reaktionen att musiken låter modern, inte bara tidlös.­ Artusis angrepp är en bekräftelse på att Monteverdi var på väg att lämna ett välutvecklat normsys­tem, högrenässansens, och under hela hans verksamhet fanns inget annat att träda in i. Monte­ver­dis uppgift blev att skapa sina egna modeller i brist på förlagor. Det oroande – inte bara för Giovanni Artusi – är bland annat att man sällan kan förutsäga vad som ska hända i nästa ögon­blick (försök med exempelvis Batto, qui pianse ur den sjätte samlingen!). För lyssna­ren finns inte den på förhand givna lösning som kan ligga i en igenkännbar formmodell.

År 1616 blev Monteverdi ombedd att tonsätta en text Le nozze di Tetide åt Mantua. Hans korrespondens med en sekreterare vid hovet, Alessandro Striggio (som tidigare hade skrivit libretton till Orfeo), berörde bland annat frågan om att tonsätta musik för vindar:
    
Dessutom, jag ser att gestalterna är vindar /.../ så att många sopraner kommer att behövas; och också att vindarna /.../ måste sjunga. Hur, käre herre, ska jag imitera vindarnas tal då de ju inte kan tala? Och hur ska jag kunna röra känslorna med sådana medel? Arianna fängslade publiken för att hon var kvinna, och Orfeo gjorde detsamma för att han var en man och inte en vind. Musik kan härma ljud – vindarnas brus, fårens bräkande, hästarnas gnäggande och så vidare – utan ordens hjälp; men den kan inte härma vindens tal eftersom det inte existerar.
 
Monteverdis stora intresse låg i att ”röra känslorna” genom att förmedla mänskliga uttryck, att skildra kvinnor som kvinnor och män som män. Hans musik är full av flämt­ningar, verop och utbrott, där finns deprimerade, smäktan­de, vädjande, aggressiva och jublande utspel – men föga av belevad konversation. De gestalter som befolkar hans madrigaler är litterära: herdar, nymfer och mytiska figurer, men de uttrycker sig som tempera­mentsfulla, blodfulla mänskliga in­divider. Rösterna kan ibland uppfattas som karikera­de, som om de känslor de vill uttrycka är större och mer dramatiska än i det verkliga livet.

Många av de dikter Monteverdi tonsatte har litterära förtjäns­ter, men det saknas sannerli­gen inte heller poetiska schabloner som nu är fullständigt antikve­rade. Men musiken fortsätter att berätta. Ton­sät­ta­rens styrka är inte direkt den goda smaken eller måttlig­heten. Monte­ver­di hade ett högt utvecklat sinne för musika­lisk form, men han är ändå till sin konstnärstyp gräns­överskri­dande, expansiv, diony­sisk, sinnlig. ­Han visar upp mänskliga attityder och passioner förstorade, men han moraliserar inte. I hans fortlöpande fram­ställning av dessa uttryck är musiken fortfarande verknings­full.

Fasad i Venedig. Nutid.

Flera gånger har jag noterat att Monteverdis musik, som ofta är ”svår” genom att den kräver uppmärksamhet, tilltalar och griper tag även i lyssnare som inte har någon större vana vid den klassiska traditionen. ­De huvudsakliga skälen har redan anförts, men jag tror dessutom att man paradox­alt nog kan hävda att Monte­ver­di låter modern för att hans musik är så gammal. Monte­verdis musik ger inga associatio­ner åt pianotanter med knut i nacken, konsertri­tualer eller salongsmiljö­er: för den tillräckligt fördomsfrie lyssna­ren har den ganska få hinder att passera.

En illustration är ett minne från den tid då jag sålde grammofonskivor i en butik i Stockholm under mina studieår på 70-talet. Bland stamkunderna fanns en ung man som såg ut att komma direkt från gängen vid Sergels torg och säkert gjorde det också. Moderiktigt men slarvigt klädd, långhårig, slängig i rörelserna, ivrig att få höra det senaste inom rock­musiken. Då han hade lyssnat till det, kom han alltid över till den klassiska av­delningen och begärde alltid att få höra samme tonsättare – han ratade alltid Mozart, Beetho­ven, Wagner, Mahler, alla utom Monteverdi. Madriga­ler, motetter och operas­tycken trängdes med rocklåtar i hans huvud varje gång han lämnade butiken. När detta hade upprepats ett halv­dussin gånger blev jag nyfiken och frågade varför han alltid lyssnade på just Montever­di.

Svaret var självklart och omedelbart: ”Det är så mycket soul i Monteverdi.”

Och jag tror att Il Divino Claudio själv skulle ha godkänt denna analys.






26 maj 2017

Klassiska nedslag (27E). Claudio Monteverdi och madrigalens utveckling (5)

    


Madrigaler om krig och kärlek

Monteverdis ordmåleri och förkonstling når som längst i en madrigal för två tenorer som heter Mentre vaga Angioletta. Sången handlar om en flickas sång och texten beskriver hur rösten ständigt skiftar uttryck: poeten (Guarini) talar om hur den böjs och anspänns, vrider sig och går över i brutna accenter, bromsar och ökar tempot, blandar flykt, pauseringar och lugna ögonblick etc. I denna sång, som tolkats som en hyllning till musiken, be­lyser Mon­te­ver­di in­nebörden av så gott som varje ord, och resultatet blir fragmente­rat, nära nog obe­gripligt om man inte följer med i texten. Med en liten lovsång till kärlekens mirakel i slutet knyter Monteverdi ihop trådarna.

Då denna madrigal publicerades tillsammans med en rad andra i Monteverdis åttonde madrigal­bok 1638 var det dock inte för att väcka uppseende genom en ut­manande modern stil. Smaken och den musikaliska praktiken hade förnyats ordentligt sedan sekelskif­tet. Att publiken ändå kan ha tyckt att musiken var egendom­lig antyds av att Monteverdis åttonde madrigalsam­ling bara kom i en upplaga – han var van vid att snabbt tryckas i nya.

För nutida lyssnare är denna åttonde madrigalbok tonsättarens mest bestående konstnär­liga framgång inom madrigalens område. Boken heter Madrigali Guerrieri et Amorosi (Madrigaler om krig och kärlek) och är synnerli­gen omfattande. Madriga­ler om kärlek var ingen nyhet (varje annat ämne skulle däremot ha varit det), men vad var madrigaler om krig? Ser man till bokens innehåll ska vi inte ta anvisningen alltför bokstavligt; det är inte så mycket av musiken som verkligen berättar om krig, och dessutom handlar flera av de ”krigiska” madriga­ler­na också om kärlek – Monteverdi utnyttjar den vid tiden vanliga poetiska tekniken att låta be­greppen krig och kärlek stå som metaforer för varandra.



Mycket i samlingen är ett försök att skapa något nytt, en musik som uttrycker vrede och aggressioner. I ett förord ger Monteverdi denna musikstil, som kommit att kallas stile congita­to, en motivering. Förordet är säkerligen det viktigaste som Monteverdi sagt i ord och bör inte förbigås. Några utdrag:

Jag har tänkt på att våra sinnens tre starkaste känslor eller affekter är vrede, måttlighet och ödmjuk­het eller underkastelse. Våra bästa filosofer hävdar detta, och vår egen röst tyder på detsamma, i det att den har ett lågt, ett högt och ett mellanliggande register. Musiken som konst pekar också på dessa tre känslor genom ord som ”upphetsad”, ”undfallande” och ”måttfull” (concitato, molle och temperato). I äldre tonsättares verk har jag funnit exempel på det undfallande och det moderata men aldrig på det upphetsade /.../ Eftersom jag insett att det är kontrasterna som ger oss de största sinnes­rörelserna, och att all god musik har till uppgift att skapa sinnesrörelser – på det sätt som Boëthius menar, när han säger att ”musiken står i ett bestämt förhållande till oss; antingen förädlar eller korrumperar den vår karaktär”. Därför har jag använt stor flit och mycket möda på att återupptäcka denna stilistiska genre.
...
Enligt de främsta filosofernas teorier används den snabba pyrrhiska rytmen i livfulla och krigiska danser och den långsamma spondéiska rytmen vid de rakt motsatta tillfällena. Efter att ha funderat över detta, har jag satt upp en värdering för semibrevis (helnoten) och föreslår att en enkel semibrevis skall motsvara en spondéisk taktfot. När denna sedan uppdelades i 16 sextondelsnoter, den ena ansatt efter den andra, och kombinerades med ord som uttrycker vrede och förakt, fann jag i detta korta exempel en likhet med den lidelse, som jag var på jakt efter, även om orden rent metriskt inte helt följde instrumentens snabba toner.
...
Denna musik vann en sådan genklang hos andra tonsättare, att de inte bara lovprisade den med ord, utan – till min stora glädje och ära – visade det genom att söka efterlikna mina egna arbeten. Därför har jag ansett det vara bäst att klargöra, att själva upptäckten av den nya tekniken och det första försöket i genren – experiment är absolut nödvändiga för all musik – kom från mig.
...
I början tyckte musikerna att det var mer löjligt än prisvärt att knäppa sexton gånger på en sträng i en takt – särskilt gällde detta dem som skulle spela generalbasstämman – och därför reducerade de mångfalden till bara ett slag i takten. Därigenom fick man en spondé i stället för den pyrrhiska rytmen och likheten med det upphetsade talet ödelades helt.
...
Min återupptäckt av denna krigiska musiktyp har föranlett mig att skriva vissa madrigaler, som jag kallat Guerrieri. Och eftersom musik, som spelas för stora furstar vid deras hov för att tillfredsställa deras utsökta smak, är av tre olika slag – allt efter uppförandesättet: teatermu­sik, kammarmusik och dansmusik – har jag angett detta i föreliggande verk med titlarna Guerriera, Amorosa och Rappresenta­tiva.

(Monteverdis indelning är oklar; det är snarare så att guerriero motsvarar congitato, amoroso molle, medan rappresentativo avser sådan musik som tillhör teatern.)

Musiken i Madrigali Guerrieri et Amorosi må ha haft en obetydlig roll i en musikalisk förnyelse då den utkom, för nutida lyssnare finns det knappast någon musik av Monte­verdi som ger ett så djärvt intryck. Samtidigt har den en svårgripbar gåtfullhet. Sam­lingen är också ovanligt mån­gfacette­rad: här finns den beprövade madrigaltypen med ett fåtal solister sida vid sida med sånger som är avsedda för hela körer och några verk för scenen. På­fallande i hela boken är kontrastver­kan. Ämnena kärlek och krig utgör en tacksam utgångs­punkt.

Av de krigiska madrigalerna heter den första Altri canti d’Amor (Andra sjunger om kärleken), medan den madrigal som inleder avdelningen med kärleksmadrigaler har motsatt titel: Altri canti di Marte. ”Kärleksmusik” och ”krigsmu­sik” blandas i båda dessa madriga­ler, med markera­de skiljelinjer, och det är ingen tvekan om vad som är vad. Båda är också tämligen omfångs­rika. Altri canti di Marte är mest lyckad.

Francesco Petrarca.

Tonsättningen av en Petrarcadikt, Hor che’l ciel e la terra, har resulterat i en av Monteverdis ståtligaste madrigaler, harmoniskt djärv, rik på stämnings­måleri, starka affekter och över­raskande kontras­ter (som naturligtvis har sin orsak i diktens känslokast). Monteverdi har här rikliga tillfällen att demonstrera med vilken kraft hans congitato kan frammana de största sinnesrörelser. Jag skulle tro att detta är den mest kända av alla Monte­ver­dis sånger på grund av många skivin­spel­ningar. Som mera obetydlig framstår Ardo, avvampo, men dess gungande rytmer och okomplicerade uppbyggnad utgör ett lättillgängligt inslag i denna annars krävande madrigalbok. Ogni amante è guerrier tar ungefär femton minuter att framföra och utmärks framförallt av ett sju minuter långt mellanparti i form av ett besynnerligt grubblan­de bassolo.

Kärlekssångerna i den åttonde samlingen tillhör det bästa som Monteverdi har åstad­kommit i genren. Ingen tonsättare före Bach har ett så omfattande uttrycksregister som Monteverdi, och hela detta tas i anspråk i den åttonde samlingen, där hans madrigali amorosi rymmer det mesta från uppsluppen livsglädje till smärtsamma känslor av över­givenhet och nyanserat stämnings­måleri. O sia tranquillo il mar, Ninfa, che scalza il piede, Perchè t'en fuggi, o Fillide, Ardo e scoprir och Vago augelletto är några representativa exempel.

Men den madrigal som man tar med sig till en öde ö om man bara får plats med en enda heter Non havea Febo ancora eller Lamento della ninfa. Scenen är denna: en ung nymf är övergiven av sin älskare och formulerar sin sorg i en klagosång, utformad som en chacon­ne. Några mansröster ger först ger bakgrundsteck­ning till situatio­nen och slutligen en avrundning. Under kvinnans solosång, som utgör det domine­rande mittpartiet, står männen avsides och yttrar ett och annat kommen­terande ord (oftast miserella – ”stackars flicka”).

Allting i denna madrigal är magnifikt: kontrasten mellan betraktarnas återhållna saklighet och kvinnans hjärtslitande sorg, den vidunderliga melodislinga hon har fått att sjunga, balansen mellan solosången och den omgivande ramen och inte minst samspelet mellan männens röster och flickans. Här har Monteverdi lyckas komponera in en rums­dimension i musiken. De kommenterande och solisten sjunger samstämt men inte till­sammans, här finns en avgrund mellan ensamheten och den tröst som de med­kännande betraktarna skulle kunna ge. Som så många andra dramatiska tonsättare tycks Montever­di helst tilldela kvinnor de rena, starka och ädla känslorna. Lamento della ninfa påminner om klagosången Lasciatemi morire, och den är inte i något avseende underlägsen.

Monteverdi sorterade in denna madrigal i gruppen rappresentativo. Även några av de madrigaler som Monte­ver­di tidigare hade tagit med i sina böcker förut­sätter ett sceniskt agerande av något slag, till exempel de nämnda Tirsi e Clori och troligen även Tempro la cetra ur den sjunde samlingen. I den åttonde tar han steget fullt ut och inför några drama­tiska arbeten av propor­tioner som definitivt ligger utanför madriga­lens. Il ballo delle Ingrate är över en halvtimme och komponerat för Mantua redan 1608 (!). Märkligare är Il com­battimen­to di Tancredi e Clorinda, som framfördes i den venetianske adelsfamiljen Moceni­gos palats 1624.

Torquato Tasso.

Dramatisk musik, javisst, men det går ändå inte att tänka sig detta verk som en liten opera (musiken tar drygt tjugo minuter). Texten är hämtad från Tassos Gerusalem­me liberata (Det befriade Jerusalem) och ger tonsättaren möjligheter att bruka sin krigiska musikstil, som förevisades för första gången vid uruppförandet. De två kom­battanterna Tancredi och Clorinda får inte komma till tals med mer än några korta fraser; i stället förs handlingen fram av en berättare, Testo. Monteverdi har föreskrivit att huvudpersonerna ska agera i enlighet med det som berättaren har att säga, utklädda i soldatm­undering: Clorinda till fots, Tancredi på en cavallo mariano (en konst­gjord häst?) ... Hur detta spektakel ska utföras med någon trovärdighet är en gåta, och kanske kan man vara mer än nöjd med att ta del av den utomordentliga och allvarliga musiken i inspelad form.

Denna märkliga och innehållsrika åttonde madrigalsamling var den sista som Montever­di utgav: en värdig slutpunkt, en sammanfattning av hans konst och det fullständigaste real­iserandet av hans estetik. Då den utkom var tonsättaren 72 år – då återstod ännu Selva morale från 1640 och de två sista operorna från 1641 och 1642. Även om en del av musiken i de båda samlingarna var kompone­rad många år före utgåvan, så kan vi räkna med att en hel del också var tämligen nyskrivet. Den vid det här laget ganska skröplige mästaren åstadkom sina mest vitala och storslagna verk på livets senhöst.

Utöver de genomgångna samlingarna av madrigaler ska nämnas att en postum samling utkom 1651. Några av sångerna från den åttonde boken återutgavs där, och i övrigt domineras samlingen av lättillgänglig musik av enklare konstruktion men god kvalitet. Monteverdi medverkade också i flera antologier med enstaka verk som inte finns med i någon av hans egna madrigalböcker. Kyrkomu­siksamlingen Selva morale inleds av fem madrigaler med ”moraliskt” innehåll. Detta kan tyckas vara ett något främmande område för denne sinnlig­hetens och kärlekens tonsättare, men faktum är att musiken i sånger som O ciechi ciechi eller È questa vita un lampo är utsökt.

Monteverdis sista projekt var en resa tillbaka till de platser vid vilka han levt och verkat: Cremona och Mantua. Han dog på hösten 1643 och finns begravd i Frarikyr­kan i Venedig.

En avslutande del av artikeln följer den 29 maj.