År 1899 komponerade Claude Debussy Nocturnes, ett orkesterverk i tre satser. De två första, Nuages och Fêtes, framfördes för första gången året därpå, hela verket inklusive den avslutande Sirènes, som kräver medverkan av en kör, år 1901. Musiken fick ett kallsinnigt mottagande av både publik och kritik vid uruppförandena men har med tiden blivit mer omtyckt och räknas sedan länge till tonsättarens viktigaste verk. Det är behändigt till formatet och tar mindre än 25 minuter. Nuages brukar vara mellan sex och sju minuter.
Om ett musikstycke heter Nuages, ”moln”, så är vi som lyssnare inte förpliktigade att tro att det handlar om moln eller att nödvändigtvis associera åt det hållet. Vill vi hellre tänka på en traktor, ett schackbräde, en tandpetare eller något annat, så står det oss fritt. Däremot har tonsättaren monopol på sina avsikter. Och Claude Debussy formulerade dem så här:
Avsikten är inte att utforma en vanlig nocturne, utan snarare alla de olika intryck och speciella ljuseffekter som titeln antyder. Nuages återger den oföränderliga bilden av himlen och molnens långsamma, värdiga rörelse när de tunnas ut i gråtoner med vita skikt.
För samtiden måste Debussys musik, även om den inte var avsedd att chockera, ha varit förbryllade. De genrer och formprinciper som publiken var van vid vände han ryggen. Och det är väl just denna frihet från det konventionella som gör att musiken även för en modern publik behåller sin fräschör. Om man lyssnar till en symfonisats av Beethoven kan man ana om man befinner sig i början, mitten eller slutet för att sonatformens struktur är igenkännlig. I Debussys musik finns inte på samma sätt en temautveckling att följa. Ingen kamp mellan huvud- och sidotema om leder fram till en logisk upplösning.
Om detta skriver Finn Benestad i sin intressanta bok Musik och tanke (Rabén & Sjögren 1978):
Ett karakteristiskt drag i impressionismen är dess passivitet. Det häftar något avsiktligt odramatiskt vid den. Det är oftare fråga om en sammanställning än om en egentlig organisk utveckling. En konst som låter bli att forma det problematiska måste i sitt uttryck förbli odramatisk. Inom musiken betyder detta att man saknar den dynamiska kraft, den intensiva strävan mot ett mål, som fanns i den klassisk-romantiska traditionen. Dessa drivkrafter – harmoniska, melodiska och rytmiska – saknas nästan helt i Debussys verk. /…/ För Debussy är upplevelsen av tiden ett väsentligt moment, den oavbrutna ström i vilken det ena intrycket oavlåtligen avlöser det andra. Likväl får man inte en känsla av att intrycken oförmedlat radas upp bredvid varandra utan att de glider in i varandra: det förgångna blir nutid, och nutiden blir framtiden. Det är statisk ro och inre dynamik i den vackraste förening.
Ordet impressionism används mest inom bildkonsten för sådana bilder som försöker fånga färger, dagrar, skuggningar och nyanser i ögonblicket. Få konsthistoriska riktningar har blivit så framgångsrika och populära som den franska impressionismen från 1800-talets slut och några decennier framåt. Debussys musik kallades tidigt för impressionistisk, men han värjde sig mot beteckningen och frågan är om den alls är tillämplig i musik, som ju är en rörelse och en struktur i tiden. Och en konst som återger ögonblick passar illa på en tidslinje. Det skulle då bli en serie ögonblickliga intryck som bara radas upp, och som Benestad säger, Debussys musik är något annat: ”statisk ro och inre dynamik” i förening.
Men nog finns det något passivt i ett stycke som Nuages. Debussy förmedlar bilden av molnens rörelser men han försöker inte styra dem. Ett annat nyckelord är sensualism: att avstå från vilja och målinriktning till att med sinnena upptäcka och njuta av rörelser, klanger och händelser.
Nuages är liksom många andra verk av Debussy exempel på hur djupt han påverkades av naturen.
Musiken är en mysteriös form av matematik, vars element avletts av det oändliga. Musik är uttryck för vattnets rörelse och vindarnas lek. Det finns inte något mer musikaliskt än en solnedgång. Den, som känner det han ser, kommer aldrig att finna ett vackrare exempel för utvecklingen än den bok, som musiker tyvärr läser för litet i – Naturens bok.
Det lugna, levande och skiftande flödet i Nuages vittnar om Claude Debussys studium av denna bok. Och för oss som lyssnar är stycket en maning att upptäcka skönheten i molnens formationer och rörelser. Naturen omkring oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar