Palmvindrinkaren – en afrikansk klassiker

År 1952 publicerade Amos Tutuola (1920–97) romanen The Palm Wine Drinkard. Författaren kom från Abeokuta, en större stad i västra Nigeria. Föräldrarna hade en kakaoodling. Tutuola fick en kort utbildning med sex år i en engelsk grundskola. Han flyttade till Lagos, som då var huvudstad, och försörjde sig som plåtslagare, lagerarbetare och vaktmästare. Under slutet av 40-talet började han skriva ner berättelser som var produkter av hans egen fantasi samt myter och sagor ur yorubafolkets (som han tillhörde) berättartradition. 

Debutboken skickades först till ett nigerianskt förlag som refuserade den men sände den vidare till Faber & Faber i London, som gav ut den. Boken blev omedelbart en framgång och gavs snart också ut i USA. Sedan dess har den med kortare avbrott alltid funnits tillgänglig. Översättningar till tyska, franska, italienska och andra språk dök upp inom några år. På svenska kom Palmvindrinkaren ut på Tidens Förlag 1961 på initiativ av Artur Lundkvist och i översättning av Karin Alin. Det är denna översättning som gavs ut på nytt av förlaget Bakhåll 1996. Det är länge sedan, men boken finns faktiskt ännu att beställa. Efter framgången med Palmvindrinkaren skrev Amos Tutuola nio böcker till. På svenska finns också Mitt liv i spökenas bush (Sphinx Förlag 2011). Palmvindrinkaren börjar på följande sätt:

Jag har berusat mig på palmvin alltsedan jag var en tioårs pojke. Jag hade ingenting annat att göra i livet än dricka palmvin. På den tiden fanns det inga pengar: det enda man kände till var COWRIES, så allt var mycket billigt och min far var den rikaste mannen i stan.

  Min far hade åtta barn och jag var äldst. Alla de andra låg i och arbetade, men själv dög jag bara till att dricka palmvin. Jag drack från morgon till kväll och från kväll till morgon. På den tiden kunde jag inte smaka en droppe vanligt vatten utan bara palmvin.

  Min far märkte att jag inte kunde göra något annat än dricka, och då ledje han en skicklig palmvintappare som inte hade något annat att tänka på än att göra i ordning vinet åt mig för dagen.

  Och så fick jag av min far en plantage på 260 hektar med 560 000 palmer och den här palmvintapparen skaffade mig hundrafemti kalebasser palmvin varenda morgon.

Så inträffar det olyckliga att palmvintapparen ramlar ner från en palm och omkommer. Vem ska nu förse drinkaren med de väldiga mängder vin han konsumerar? Han blir brydd och förtvivlad, och det slutar med att han bestämmer sig för att söka reda på palmvintapparen, som troligen finns i De-dödas-stad, långt borta, och be honom återvända. Så börjar en hisnande och fantastisk reseberättelse.

Färden varar länge, i tio års tid, och löper över väldiga avstånd. Genom djungeln, över stäpper och floder, via ganska många städer. Resenären finner redan i berättelsens början en hustru som sedan troget och modigt följer honom genom alla äventyr. Av de många varelser de träffar på tycks vanliga människor vara i minoritet; i stället handlar det för det mesta om andar, monster och allehanda besynnerliga gestalter. De flesta av dem är illasinnade och därför är färden också mycket farlig. I början har palmvindrinkaren med sig något han kallar juju med vars hjälp han kan förvandla både sig själv och hustrun. Och i farofyllda situationer är det behändigt att kunna förvandla sig till en ödla, en kanot eller luft. Resenärens juju tar emellertid slut efter en tid, för att på nytt fyllas på närmare slutet. Då förvandlar han sin hustru till en liten trädocka för att rädda henne ur ett trångmål. 

Det är en äventyrlig färd där de dramatiska händelserna avlöser varandra, ofta i ett rasande tempo. I ett efterord har Peter Glas jämfört Tutuolas roman med klassiska verk som Bunyans Kristens resa och Dantes Gudomliga komedi.

Visst finns likheter med Bunyan och Dante, t ex beträffande berättelsens uppläggning som en vandring längs en väg av prövningar, men också stora skillnader: Tutuolas framställning är så mycket mera extrem, de visuella inslagen så mycket mera bisarra, intrigen är så mycket brokigare i strukturen. Moderna ord (som t ex fotbollsplan, fotograf, technicolor, aluminium) dyker här och där upp på ett sätt som bryter den mytologiska stil vi är vana vid. Ett detaljdrag i stilen är också de ständiga exakta sifferuppgifterna om varelsers antal och storlek, om hur lång tid som förflyter, om hur långa sträckor som avverkas etc. Siffrorna ger ett underligt drag av saklighet mitt i det hisnande. Dessutom finns humorn och de plötsliga avbrotten. Som läsare känner man aldrig fast mark under fötterna, man kan aldrig gissa vad som ska hända härnäst.

Amos Tutuola.

I hemlandet menade några kritiker att författaren hade framställt nigerianerna som alltför vidskepliga. Och visst finns mycket av folktro och myter i framställningen. Men sakligheten är inte heller allenarådande i europeiska reseberättelser som Homeros Odysséen eller Jonathan Swifts Gullivers resor, detta utan att greker eller irländare anses vara särskilt vidskepliga. Amos Tutuolas roman liknar ingen annan reseberättelse jag har läst; det närmaste är kanske den hejdlösa, mycket underhållande En sann historia av den antike, assyriske författaren Lukianos, som liksom Swift hade ett satiriskt syfte med sin skrift.

Amos Tutuolas modersmål var yoruba, men han skev Palmvindrinkaren på engelska. Det är inte en engelska som behagar en rigid språklärare med rödpennan i högsta hugg, och Glas kallar den ”primitiv” i sitt efterord. Den walesiske poeten Dylan Thomas, som skrev en översvallande recension i The Observer då boken hade kommit ut i Storbritannien och därmed bidrog till dess internationella framgång, kallade språket för ”young English” – som onekligen antyder en helt annan nyfikenhet och kreativitet än ordet ”primitiv”. I sin översättning har inte Karin Alin eftersträvat någon motsvarande ungdomlig svenska (hur nu det skulle bli), utan det rör sig om vanligt skriftspråk, men med en del talspråkliga inslag.

Jag läste Palmvindrinkaren för många år sedan och minns den som en mycket udda, vital och rolig bok, fylld av absurd och vildsint berättarglädje. Ibland kan återkomsten till gamla läsupplevelser innebära besvikelser, men jag tycker att Palmvindrinkaren inte har bleknat med åren. Det är fortfarande härlig läsning med en flödande fantasi och ständiga överraskningar. Boken är bara 119 sidor, vilket är ett idealiskt omfång. Trehundra sidor hade varit tröttande, femhundra omöjligt. 

I slutet av romanen kommer palmvindrinkaren till en stad där han får i uppdrag att agera domare i olika tvister och rättsfall. Där ställs han inför ett fall som är så besvärligt att han inte kan finna någon lösning. Han begär ett års uppskov med beslutet. Vilket beviljas. Kort därefter kommer ett nytt problem.

En man har tre hustrur och älskar dem alla, och alla hustrurna älskar mannen. Då de är på väg till en annan stad och tar vägen genom skogen råkar mannen snubbla, faller och dör på kuppen. Den första hustrun finner ingen mening att leva utan mannen och dör hon också. Den andra känner till en trollkarl som kan väcka liv i de döda och beger sig iväg för att hämta trollkarlen. Den tredje stannar kvar för att skydda de två döda från angrepp av vilda djur. Trollkarlen kommer och gör sitt jobb, de döda väcks till liv, allt är frid och fröjd. En liten stund.

Trollkarlen vill inte ha några pengar för sin tjänst, men han undrar om mannen kan avstå från en av fruarna, som i stället skulle bli trollkarlens hustru. Men ingen av kvinnorna går med på det. Irriterad säger då mannen att trollkarlen kan ta dem alla tre (vilket inte helt harmonierar med påståendet att han älskade dem). De tre hustrurna börjar då gräla, men en passerande polis sätter stopp för grälet och tar dem till domstolen och palmvindrinkarens omdöme.

Nu begärde man vid domstolen att jag skulle säga vilken av de tre kvinnorna som borde tillfalla trollkarlen, men jag kunde inte utse någon av dessa kvinnor åt trollkarlen, för var och en hade ådagalagt sin kärlek till den äkta mannen, den första genom att dö med honom, den andra genom att hämta trollkarlen som hade uppväckt mannen och den första hustrun, den tredje genom att skydda de döda kropparna mot de vilda djuren tills den andra hustrun anlände med trollkarlen. Då begärde jag uppskov med domen ett år i detta mål som i det föregående. Men innan väntetiden hade löpt ut för dessa två fall hade min hustru tillfrisknat och vi lämnade denna stad, den brokiga. Men när jag kom hem till min egen stad hade invånarna i den brokiga staden skickat mig mer än fyra brev, som jag fann i mitt hem. De bad att jag skulle komma och döma i dessa båda fall, för båda hade förblivit oavgjorda i väntan på att jag skulle komma tillbaka.

  Därför vore jag mycket tacksam om någon som läser denna bok kunde döma i ett av dessa fall eller i båda och skicka mig sitt omdöme så snart som möjligt, emedan befolkningen i den brokiga staden ber mig enträget att komma och döma i dessa två fall.

Jag måste tillstå att jag finner problemet lika knivigt som palmvindrinkaren och har inte skickat honom något omdöme. 

Hur gick det sedan för palmvindrinkaren – kunde han finna sin tappare och återgå till sitt drinkarliv? Svaret finns i boken, bortom en lång rad fängslande äventyr. Ett mästerstycke helt vid sidan av alla måttstockar med vilka man vanligen mäter storverk.