Med beskrivningen av molnen
måste jag allt skynda mig –
efter bråkdelen av stunden
slutar de att vara si och börjar vara så.
Deras egenhet är
att aldrig upprepa sig
i former, nyanser, poser, arrangemang.
De tyngs inte av minnet av nånting
och höjer sig lätt över skeendet.
Inte kan de vittna om vad det vara månde –
de skingras med detsamma åt olika håll.
I jämförelse med molnen
verkar livet närmast välgrundat,
nästan beständigt, närapå evigt.
Bredvid molnen
ser till och med stenen ut som en broder
som man kan lita på,
medan molnen är dessa avlägsna, diffusa kusiner.
Människorna får hållas bäst de vill,
sen dör de allihop, en efter en,
för dem – molnen – är det
inget särskilt
underligt med det.
Över hela Ditt liv
och över mitt ännu inte hela
ståtar de i all sin prakt som de alltid ståtat.
De har ingen skyldighet att gå bort i lag med oss.
De behöver inte vara sedda för att hålla sig uppe.
Wisława Szymborska levde 1923–2012 och tilldelades nobelpriset i litteratur 1996. Dikten Moln ingår i samlingen Stunden från 2002. I översättning av Anders Bodegård ingår den i Dikter 1945–2002, utgiven av FiB:s Lyrikklubb 2003, som pocket 2016.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar