Vart springer det skrivna rådjuret genom den skrivna skogen?
Ska det dricka ur den skrivna källan
som speglar dess mule likt en kopia?
Varför lyfter det huvudet, hör det någonting?
Det står på fyra ben, lånade från sanningen,
och spetsar öronen under mina fingrar.
Tystnad – det ordet prasslar också över papperet
och för åt sidan
de av ordet ”skog” föranledda grenarna.
Över det vita papperet lurar de på språnget,
bokstäverna som kan hamna fel,
de ansättande meningarna,
från vilka ingen räddning finns.
I bläckdroppen finns en betydande reserv
av jägare med spejande blickar,
redo att rusa ner för den branta pennan,
omringa rådjuret och lägga an.
De glömmer att det här inte är livet.
Andra lagar råder här, svart på vitt.
Ett ögonblick varar så länge som jag vill,
det låter sig uppdelas i mindre evigheter
fulla av kulor hejdade i flykten.
För evigt händer, om jag så befaller, ingenting.
Utan min vilja kan inget löv falla
eller grässtrå krökas under hovens punkt.
Finns det alltså en värld
vars självständiga öde jag styr?
En tid som jag binder med skrivtecknens bojor?
En tillvaro ständigt på mina order?
Glädjen att skriva.
Möjligheten att föreviga.
Hämnden från en dödlig hand.
Wisława Szymborska levde 1923–2012 och tilldelades nobelpriset i litteratur 1996. Dikten Glädjen att skriva ingår i samlingen Glad som få från 1967. I översättning av Anders Bodegård ingår den i Dikter 1945–2002, utgiven av FiB:s Lyrikklubb 2003, som pocket 2016.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar