Inblickar i den lusofona världen

 

En dag år 2002 ordnar några ungdomar på en av Cabo Verdes öar en fest på stranden. Anledningen: att indonesiska trupper dragit sig tillbaka från Timor-Leste (som förr kallades Östtimor). Varför intresserar sig folk i ett afrikanskt örike för vad som händer i ett annat litet örike i en annan världsdel, hundratals mil därifrån? Svaret är att de delar ett språk, portugisiska, och båda förvaltar delar av ett portugisiskt kulturarv, det lusofona. Vilket skapar en samhörighet. Detta enligt DN-journalisten Henrik Brandão Jönssons bok Där solen aldrig går ned (Natur och Kultur).

 

Alltsammans började med de stora sjöfärderna under 1400-talet. Våghalsiga portugisiska skeppare gav sig ut på Atlanten, stödda av den driftige prinsen Henrik Sjöfararen (1394–1460), som själv inte följde med på någon resa utan mera var initiativtagaren och entreprenören bakom dem. Man seglade längs Afrikas kust och utvecklade nya båttyper för att klara de besvärliga vattnen. Bartolomeu Dias (1450–1500) anförde en expedition som rundande Godahoppsudden 1488. Vasco da Gama (1460-talet–1524) fann sjövägen till Indien 1498. Pedro Álvares Cabral (1467/68–1520) följde i deras spår och vid sekelskiftet nådde han på vägen Brasilien, som han omedelbart gjorde anspråk på för Portugals räkning. Och Fernão de Magalhães (1480–1521) gjorde den första världsomseglingen 1518–22, men utan att själv komma tillbaka; han omkom i en strid med urbefolkningen på Filippinerna.

Statyn av Vasco da Gama finns
i Angra do Heroísmo
på den azoriska ön Terceira.

Avsikten med dessa färder var dels att lägga beslag på rikedomar att föra hem till Portugal, det vill säga till hovet och överklassen, dels att finna vägar att bedriva slavhandel utan muslimska mellanhänder. Djärvhet och nyfikenhet torde också ha bidragit till dessa farliga resor. I spåren av dem uppstod ett portugisiskt imperium med kolonier i tre världsdelar. Och solen gick aldrig ned i detta imperium.

 

De mörka sidorna av Portugals koloniala historia är en oerhört omfattande slavhandel och blodiga kolonialkrig. Varken det ena eller det andra har landet behövt stå till svars för eller be om ursäkt för i efterhand. Under fascisttiden i Portugal (1926–74) spred regimen myten att de portugisiska kolonialisterna var mildare och mer humana än exempelvis de franska eller brittiska, och den tycks ha levt kvar även efter Nejlikrevolutionen 1974 som befriade Portugal från diktaturen. Först nu, efter idoga påtryckningar från opinionsbildare, uppförs ett monument på en central plats i Lissabon för att hedra slaveriets offer.

 

I sin bok beskriver Brandão Jönsson sju av de områden som ingick i imperiet: Goa på Indiens västkust, Macau som numera är en del av Kina, Timor-Leste i Östasien, Angola och Moçambique i Afrika, Brasilien och Portugal. Naturligtvis är historien en viktig ingrediens i skildringen. Brandão Jönsson förlorar sig emellertid inte i detaljer eller statistik, utan berättar överskådligt, välskrivet och, såvitt jag kan bedöma, med gedigen kunskap. Historien ger en bakgrund till dagens situation i de olika områdena. Brandão Jönsson träffar spännande människor som har mycket att berätta, och skildringen ger ett lustfyllt intryck där dofter, ljudintryck och bilder förs fram med entusiasm och berättarglädje.

 

Författaren har valt att koppla ihop de sju områdena med de klassiska dödssynderna. Man kan tycka att det är ett lyckat grepp att föra samman spelhålan Macau med girighet, frosseri med det matglada, turistiska Goa, vällust med det lättsamma Moçambique med dess sexhandel för både kvinnor och män, samt vrede med våldets Angola. Brasilien förknippas med lättja, vilken kan förefalla något fördomsfullt. Men när man läser kapitlet om Brasilien framgår det att Brandão Jönsson är ute efter den lättja som kännetecknar den över- och medelklass i Rio de Janeiro som lever på de fattigas arbete, och att det dessutom finns en skillnad mellan det lättjefulla Rio och São Paulo, som är mera av en pliktens och flitens stad. Författaren är för övrigt bosatt i Rio sedan länge och har mycket intressant att säga om ett land präglat av enorma klassklyftor och kriminalitet – han har själv blivit rånad sex gånger i Rio.

 

Att sammanföra Timor-Leste med högmod och Portugal med avund är kanske inte lika träffsäkert. Man kan för övrigt beklaga att dödssynderna inte är tio stycken, för då hade Brandão Jönsson kunnat berätta om de tre gamla portugisiska kolonier som inte tas upp i boken: de afrikanska småstaterna Cabo Verde, Guinea-Bissau och São Tomé & Principe. Det kommer i en annan bok, enligt författaren, och jag önskar honom lycka till i jakten på ett förlag som vill satsa på en beskrivning av tre länder som är praktiskt taget okända för en svensk publik, utom för dem som åkt på charterresor till Cabo Verde.

 

Där solen aldrig går ned är en bra bok, flyhänt skriven, entusiastisk, personlig utan att vara alltför privat. Framför allt är den mycket lärorik, och innehållet är för de flesta läsare nya kunskapsfält, inte bara en fördjupning av något man redan känner till. Jag har varit i Portugal många gånger, men hade ytterst vaga begrepp om tillstånden i de gamla kolonierna. Så i denna bok kan man upptäcka åtskilligt. 

 

Brandão Jönssons egen fascination inför det portugisiska kulturområdet inleddes då han hamnade i Lissabon för att bevaka världsutställningen 1998. Han kom från en uppslitande avslutning av en kärlekshistoria och satt och deppade på ett kafé och tyckte att de andra kafébesökarna såg lika sorgsna ut. Undertiteln ”Hur världens mest sorgsna land gjorde världen syndigare” kan delvis förklaras av detta minne. Men här går mina hågkomster åt ett annat håll. Jag har besökt många kaféer i Portugal och inte tyckt att de andra besökarna verkat ledsnare än svenska kafégäster. Portugisernas rykte som sorgsna – om det verkligen existerar – är nog överdrivet och stämmer inte med mina intryck av portugiser jag har träffat. Att huvudstadens musik fadon ofta hämtar näring ur sorg och längtan går visserligen inte att förneka, men det gäller de flesta folkmusiktraditioner, från svenska visor till spansk flamenco och grekisk rebetika. Däremot ligger det säkerligen något i att portugiser är mer reserverade, kanske blygare och mer introverta än de iberiska grannarna på andra sidan den spanska gränsen.

 

Författaren har annars mycket positivt att säga om dagens Portugal. Landet har klarat efterföljderna av finanskrisen 2008 bättre än andra krisländer i Sydeuropa. Många projekt inom näringslivet med lovande framtidsutsikter har satts i sjön. Det kunde också ha nämnts att Portugal har stora ambitioner i sitt miljöarbete. Och regeringen har satsat på att utveckla turismen, och här har man lyckats till den grad att jag numera helst undviker Lissabon under den långa turistsäsongen, mars–oktober, då köerna tilltagit kring de ledande sevärdheterna. Lissabon har blivit ett stort turistmål med sina uppenbara fördelar: en vacker, charmig och omväxlande stad med många attraktioner, personlig säkerhet (enligt en uppgift är Portugal det tryggaste turistlandet i världen efter Island och Nya Zeeland), ett behagligt klimat och en prisnivå som är ömsint mot de flesta utländska plånböcker – vilket avspeglar att Portugal har låga löner och ännu är Västeuropas fattigaste land.

 

Brandão Jönsson tar upp ett problem med turismen som han menar har förstört den gamla moriska stadsdelen Alfama: Airbnb. Privata lägenheter eller rum hyrs ut till turister, och de är normalt billigare än hotellrum. Detta trots att Lissabon är fullt av bra hotell till mycket lägre priser än motsvarande standard i London eller Paris – men hotellen ligger förstås inte i Alfama. Lägenheterna som turister hyr kostar mer än vad invånarna betalar i hyra, med följden att kostnadsläget skjuter i höjden och befolkningen tvingas ut i förorterna. Den genuina stadsatmosfär som lockade turisterna till Alfama försvinner mer och mer, och frågan är varför man över huvud ska stanna där om stadsdelens egenart vittrar bort och ersätts av souvenirbutiker och turistfällor. Problemet är likartat på flera håll i Europa, som i delar av Barcelona och Paris. Men det är ett problem som borde gå att lösa – till exempel att man begränsar denna typ av uthyrning till mer ordinära områden.

Brandão Jönsson ser sin bok som en dörröppnare till en värld utanför den anglosaxiska. ”Få länder är lika USA-fixerade som Sverige. Det leder till att svenska medier bevakar mellanårsvalen i USA med större engagemang än valen i de nordiska grannländerna. /…/ Under de senaste åren har svensken dessutom blivit sämre på språk, trots att vi aldrig tidigare levt i ett sådant mångkulturellt samhälle som nu. Redan i högstadiet väljer 35  procent av eleverna bort tredjespråket och läser enbart engelska.” Så skriver Henrik Brandão Jönsson och har naturligtvis rätt. Boken om Portugal och dess forna kolonier är en lockande ingång till den lusofona världen som jag har läst med stort utbyte.

 

 

Lästips från en innesittare (3)

* Charlotte Brontë. Jane Eyre. Översättning Ingegerd von Tell i pocketutgåva tryckt 1989.

De tre systrarna från Yorkshire, Charlotte (1816–55), Emily (1818–48) och Anne (1820–49) Brontë, är ett märkligt fenomen i engelsk litteratur. De debuterade alla 1847 och gav ut sina böcker under manliga pseudonymer för att inte genast sablas ned av kritiken – det ansågs på den tiden inte lämpligt att unga kvinnor skrev litteratur. Emily Brontës Svindlande höjder och Anne Brontës Agnes Grey fick ändå ett dåligt mottagande, medan Charlotte Brontës Jane Eyre blev en omedelbar succé. Och framgången har fortsatt.

Charlotte Brontë.

Jane Eyre finns tillgänglig i handeln. Här är förlagets presentation:

Jane Eyre är Charlotte Brontës mest älskade och lästa roman. Skildringen av den unga flickan Janes svåra uppväxt, hennes tid på välgörenhetsskola, hennes ankomst till Thornfield Hall och mötet med den gåtfulle Mr. Rochester och hans dunkla hemlighet är sedan länge en klassiker. Det har skrivits spaltmeter om romanen, och utifrån vitt skilda motiv: feminism, religion, symbolism, kärlek, passion, natur, barn, sociala frågor och så vidare. Generation efter generation har levt med, gråtit med, skrattat med den unga flickan Jane Eyre och hennes långa och krokiga väg fram till ett självständigt liv.

Redan när Jane Eyre utkom 1847 blev den en storartad framgång. Genom sin passionerade och uppriktiga skildring av en älskande kvinnas strävan efter självständighet och likaberättigande utgör romanen en milstolpe i kvinnoskildringarnas historia och har under åren kommit ut i flera utgåvor, samt filmatiserats. Jane Eyre är en både skarpsinnig och romantisk berättelse om kärlek men den är också ett försvar för kvinnans rätt till lika värde.

I Litteraturens världshistoria (Norstedts 1973) skriver Henning Krabbe:

I Jane Eyre fann Charlotte Brontë ett litterärt uttryck för något hon var själv djupt förtrogen med och samtidigt så pass på avstånd från att hon fritt kunde forma det med sitt konstnärstemperament och uttrycka det i ett språk som är starkt, exakt och smidigt. Romanen är skriven i den vanskliga jagformen, som Charlotte verkligen behärskar. Det finns ingen person i en engelsk roman från 1840-talet som läsaren får känna så förtroligt som Jane Eyre, och det är en förtrolighet på alla plan.

Jane Eyre är en spännande bok av en driven berättare. Mer än händelseförloppet är jag fängslad av Jane Eyres person, hennes ihärdighet, mod och uthållighet, förmåga att ta sig igenom svårigheter utan att förlora sin mänsklighet. En riktig kämpe. Och i vissa avseenden oväntat modern i sitt sätt att tänka och handla.

* Fjodor Dostojevskij. Brott och straff. Översättning Ellen Rydelius i svensk pocketutgåva från 1963.

Första gången jag läste Dostojevskij (1821–81) gick jag på gymnasiet. Under en ambitiös svenskkurs ingick det att läsa romaner som Hjalmar Bergmans Markurells i Wadköping, August Strindbergs Hemsöborna, Selma Lagerlöfs Jerusalem (båda delarna) och flera andra. Konstigt nog ledde inte denna obligatoriska läsning till någon längtan att läsa mer av författarna, snarare tvärtom. Läsningen gick i mycket ut på att nå fram till vissa uppfattningar om hur böckerna skulle tolkas och beskrivas, ett facit som en nitisk lärare hade. Visst kan litteraturhistoriska kunskaper som dessa vara värdefulla, men den gången ställde de sig i vägen för en litterär upplevelse. Man läste för att hitta rätt svar, inte för att fängslas av berättelsen.

Fjodor Dostojevskij.

Men jag gillade att läsa och gjorde det. Dostojevskij låg helt utanför läroplanen och blev ett nästan chockartat möte. Ingen annan författare hade hans kraft, intensitet och djup, ingen annan kunde skriva så spännande som i Brott och straff. Jag tror att det kan vara en fördel att läsa Dostojevskij när man är ung och oförberedd – då är man som mest mottaglig. Sedan läste jag allt annat som fanns tillgängligt på svenska av Dostojevskij. Allt var bra, men det var ändå något speciellt med Brott och straff. Och Dostojevskij blev den förste i raden av stora ryska mästare som jag träffade på.

Den här korta beskrivningen av romanens handling är hämtad från Wikipedia.

Brott och straff fokuserar på det mentala lidandet och det moraliska dilemmat som Rodion Romanovitj Raskolnikov utsätts för. Raskolnikov är en fattig ex-student boende i Sankt Petersburg som formulerar och genomför en plan för att mörda en hatad pantlånerska, enligt egen utsago för pengarna, och därigenom inte bara lösa sina egna finansiella problem utan också befria världen från en ond och värdelös parasit. Raskolnikov strävar också efter att vara en extraordinär varelse, liknande Napoleon I, med tron att mord kan rättfärdigas i strävan efter ett högre syfte. Raskolnikov visar upp några drag av megalomani och anser sig mycket begåvad. Som en extraordinär man känner han att det är rättfärdigat för honom att mörda, eftersom han existerar utanför de moraliska gränser som påverkar ”vanliga” människor. 

   Efter brottet blir han dock sjuk och besväras av minnena från sitt brott och rädslan för att bli uppspårad. Brott och straff porträtterar Raskolnikovs gradvisa insikt i sitt brott och hans önskan att bekänna. Utöver detta försöker Raskolnikov också att skydda sin syster Dunja från olämpliga friare. Han blir även oväntat kär i den prostituerade Sonja. De båda unga kvinnorna, särskilt Sonja, blir hans enda förtrogna och han inser efterhand att om han vill fortsätta i rollen som övermänniska kommer han att skada även dem. Slutligen anger han sig själv och döms till långvarigt straffarbete i Sibirien, dit Sonja följer honom.

* Anton Tjechov. Damen med hunden och andra noveller. Översättning Asta Wickman i en svensk utgåva från 1962.

I ett litet förord till samlingen med noveller av Tjechov (1860–1904) – osignerat men sannolikt skrivet av översättaren – kan man läsa bland annat:

Att läsa en historia av Tjechov är som att höra en vis, desillusionerad främling med låg, någon gång uppsluppet bullrande röst berätta några händelser som verkar vaga och valda på måfå, men som nästan osvikligt fogar sig samman till en rik, levande och angelägen skildring av människor som vi till sist känner mycket väl genom de skenbart på måfå utslängda upplysningarna. Författaren säger ingenting om sin egen syn på varelser vilkas olyckor han så skärande återger, han skälver aldrig på rösten. Men det finns ändå alltid något i själva uppläggningen av historien som säger hur djupt han känner med sina personer, hur han själv darrar inför deras elände.

Anton Tjechov.

Damen med hunden är kanske den mest kända av de cirka 600 berättelser som Tjechov skrev. Det är en vemodig kärlekshistoria om en man och en kvinna som möts på en badort, skiljs åt och möts igen. Deras historia före förloppet är knappt antydd, och vid novellens slut anar man att mycket återstår – ”för bägge stod det klart att än var det mycket, mycket långt kvar till slutet och att det mest komplicerade och det svåraste först nu hade börjat.” Det är en illustration av Tjechovs eget recept på en bra novell: skriv en berättelse och ta sedan bort inledningen och slutet. Novellerna är små brottstycken ur livet, vardagliga händelser bland vanligt folk, ofta i medelklassmiljö.

”I allt han skrev träder en sällsynt, stor egenskap hos honom klart i dagen: hans fullkomliga uppriktighet. Och med denna uppriktighet återgav han vad han såg plastiskt och klart, in i de minsta detaljer.” Orden är Leo Tolstojs.

Tjechov är uppfinnare av den moderna novellen och den bäste av alla novellförfattare. Även i översättning är hans prosa klar och exakt, osentimental men medkännande. Jag har valt volymen där Damen med hunden ingår (novellen är tillgänglig i dagens bokhandel), men många av Tjechovs noveller är av lika hög kvalitet, fyllda av skarp iakttagelse och människokunskap. Så det viktiga är inte en bestämd novell utan ett författarskap som man ständigt kan återkomma till.

* Amos Tutuola. Palmvindrinkaren. Översättning Karin Alin.

Här gör jag det lätt för mig genom att hänvisa till ett blogginlägg den 27 augusti 2018 där jag närmare beskriver Amos Tutuolas (1920­–97) korta roman, skriven 1946 och utgiven 1952 i England. Boken blir kvar i minnet inte för att den är bäst i världen, utan för att den är så udda och bryter mot alla oskrivna regler om hur en roman ska läggas upp. 

Amos Tutuola,

Med en blandning av myter från Yorubafolket i Nigeria, egna påhitt och humor beskrivs palmvindrinkarens väg till De-dödas-stad, där han hoppas finna mannen som brukade hämta palmvin åt honom men sedan ramlade ner från ett träd och dog. Vandringen är en hisnande resa genom vildvuxen fantasi och allehanda äventyr. Ur Peter Glas förord till en svensk utgåva från 1996 citerar jag:

Visst finns likheter med Bunyan och Dante, t ex beträffande berättelsens uppläggning som en vandring längs en väg av prövningar, men också stora skillnader: Tutuolas framställning är så mycket mera extrem, de visuella inslagen så mycket mera bisarra, intrigen är så mycket brokigare i strukturen. Moderna ord (som t ex fotbollsplan, fotograf, technicolor, aluminium) dyker här och där upp på ett sätt som bryter den mytologiska stil vi är vana vid. Ett detaljdrag i stilen är också de ständiga exakta sifferuppgifterna om varelsers antal och storlek, om hur lång tid som förflyter, om hur långa sträckor som avverkas etc. Siffrorna ger ett underligt drag av saklighet mitt i det hisnande. Dessutom finns humorn och de plötsliga avbrotten. Som läsare känner man aldrig fast mark under fötterna, man kan aldrig gissa vad som ska hända härnäst.

Palmvindrinkaren finns tillgänglig i handeln. Fler lästips från en innesittare längre fram.

Palmvindrinkaren – en afrikansk klassiker

År 1952 publicerade Amos Tutuola (1920–97) romanen The Palm Wine Drinkard. Författaren kom från Abeokuta, en större stad i västra Nigeria. Föräldrarna hade en kakaoodling. Tutuola fick en kort utbildning med sex år i en engelsk grundskola. Han flyttade till Lagos, som då var huvudstad, och försörjde sig som plåtslagare, lagerarbetare och vaktmästare. Under slutet av 40-talet började han skriva ner berättelser som var produkter av hans egen fantasi samt myter och sagor ur yorubafolkets (som han tillhörde) berättartradition. 

Debutboken skickades först till ett nigerianskt förlag som refuserade den men sände den vidare till Faber & Faber i London, som gav ut den. Boken blev omedelbart en framgång och gavs snart också ut i USA. Sedan dess har den med kortare avbrott alltid funnits tillgänglig. Översättningar till tyska, franska, italienska och andra språk dök upp inom några år. På svenska kom Palmvindrinkaren ut på Tidens Förlag 1961 på initiativ av Artur Lundkvist och i översättning av Karin Alin. Det är denna översättning som gavs ut på nytt av förlaget Bakhåll 1996. Det är länge sedan, men boken finns faktiskt ännu att beställa. Efter framgången med Palmvindrinkaren skrev Amos Tutuola nio böcker till. På svenska finns också Mitt liv i spökenas bush (Sphinx Förlag 2011). Palmvindrinkaren börjar på följande sätt:

Jag har berusat mig på palmvin alltsedan jag var en tioårs pojke. Jag hade ingenting annat att göra i livet än dricka palmvin. På den tiden fanns det inga pengar: det enda man kände till var COWRIES, så allt var mycket billigt och min far var den rikaste mannen i stan.

  Min far hade åtta barn och jag var äldst. Alla de andra låg i och arbetade, men själv dög jag bara till att dricka palmvin. Jag drack från morgon till kväll och från kväll till morgon. På den tiden kunde jag inte smaka en droppe vanligt vatten utan bara palmvin.

  Min far märkte att jag inte kunde göra något annat än dricka, och då ledje han en skicklig palmvintappare som inte hade något annat att tänka på än att göra i ordning vinet åt mig för dagen.

  Och så fick jag av min far en plantage på 260 hektar med 560 000 palmer och den här palmvintapparen skaffade mig hundrafemti kalebasser palmvin varenda morgon.

Så inträffar det olyckliga att palmvintapparen ramlar ner från en palm och omkommer. Vem ska nu förse drinkaren med de väldiga mängder vin han konsumerar? Han blir brydd och förtvivlad, och det slutar med att han bestämmer sig för att söka reda på palmvintapparen, som troligen finns i De-dödas-stad, långt borta, och be honom återvända. Så börjar en hisnande och fantastisk reseberättelse.

Färden varar länge, i tio års tid, och löper över väldiga avstånd. Genom djungeln, över stäpper och floder, via ganska många städer. Resenären finner redan i berättelsens början en hustru som sedan troget och modigt följer honom genom alla äventyr. Av de många varelser de träffar på tycks vanliga människor vara i minoritet; i stället handlar det för det mesta om andar, monster och allehanda besynnerliga gestalter. De flesta av dem är illasinnade och därför är färden också mycket farlig. I början har palmvindrinkaren med sig något han kallar juju med vars hjälp han kan förvandla både sig själv och hustrun. Och i farofyllda situationer är det behändigt att kunna förvandla sig till en ödla, en kanot eller luft. Resenärens juju tar emellertid slut efter en tid, för att på nytt fyllas på närmare slutet. Då förvandlar han sin hustru till en liten trädocka för att rädda henne ur ett trångmål. 

Det är en äventyrlig färd där de dramatiska händelserna avlöser varandra, ofta i ett rasande tempo. I ett efterord har Peter Glas jämfört Tutuolas roman med klassiska verk som Bunyans Kristens resa och Dantes Gudomliga komedi.

Visst finns likheter med Bunyan och Dante, t ex beträffande berättelsens uppläggning som en vandring längs en väg av prövningar, men också stora skillnader: Tutuolas framställning är så mycket mera extrem, de visuella inslagen så mycket mera bisarra, intrigen är så mycket brokigare i strukturen. Moderna ord (som t ex fotbollsplan, fotograf, technicolor, aluminium) dyker här och där upp på ett sätt som bryter den mytologiska stil vi är vana vid. Ett detaljdrag i stilen är också de ständiga exakta sifferuppgifterna om varelsers antal och storlek, om hur lång tid som förflyter, om hur långa sträckor som avverkas etc. Siffrorna ger ett underligt drag av saklighet mitt i det hisnande. Dessutom finns humorn och de plötsliga avbrotten. Som läsare känner man aldrig fast mark under fötterna, man kan aldrig gissa vad som ska hända härnäst.

Amos Tutuola.

I hemlandet menade några kritiker att författaren hade framställt nigerianerna som alltför vidskepliga. Och visst finns mycket av folktro och myter i framställningen. Men sakligheten är inte heller allenarådande i europeiska reseberättelser som Homeros Odysséen eller Jonathan Swifts Gullivers resor, detta utan att greker eller irländare anses vara särskilt vidskepliga. Amos Tutuolas roman liknar ingen annan reseberättelse jag har läst; det närmaste är kanske den hejdlösa, mycket underhållande En sann historia av den antike, assyriske författaren Lukianos, som liksom Swift hade ett satiriskt syfte med sin skrift.

Amos Tutuolas modersmål var yoruba, men han skev Palmvindrinkaren på engelska. Det är inte en engelska som behagar en rigid språklärare med rödpennan i högsta hugg, och Glas kallar den ”primitiv” i sitt efterord. Den walesiske poeten Dylan Thomas, som skrev en översvallande recension i The Observer då boken hade kommit ut i Storbritannien och därmed bidrog till dess internationella framgång, kallade språket för ”young English” – som onekligen antyder en helt annan nyfikenhet och kreativitet än ordet ”primitiv”. I sin översättning har inte Karin Alin eftersträvat någon motsvarande ungdomlig svenska (hur nu det skulle bli), utan det rör sig om vanligt skriftspråk, men med en del talspråkliga inslag.

Jag läste Palmvindrinkaren för många år sedan och minns den som en mycket udda, vital och rolig bok, fylld av absurd och vildsint berättarglädje. Ibland kan återkomsten till gamla läsupplevelser innebära besvikelser, men jag tycker att Palmvindrinkaren inte har bleknat med åren. Det är fortfarande härlig läsning med en flödande fantasi och ständiga överraskningar. Boken är bara 119 sidor, vilket är ett idealiskt omfång. Trehundra sidor hade varit tröttande, femhundra omöjligt. 

I slutet av romanen kommer palmvindrinkaren till en stad där han får i uppdrag att agera domare i olika tvister och rättsfall. Där ställs han inför ett fall som är så besvärligt att han inte kan finna någon lösning. Han begär ett års uppskov med beslutet. Vilket beviljas. Kort därefter kommer ett nytt problem.

En man har tre hustrur och älskar dem alla, och alla hustrurna älskar mannen. Då de är på väg till en annan stad och tar vägen genom skogen råkar mannen snubbla, faller och dör på kuppen. Den första hustrun finner ingen mening att leva utan mannen och dör hon också. Den andra känner till en trollkarl som kan väcka liv i de döda och beger sig iväg för att hämta trollkarlen. Den tredje stannar kvar för att skydda de två döda från angrepp av vilda djur. Trollkarlen kommer och gör sitt jobb, de döda väcks till liv, allt är frid och fröjd. En liten stund.

Trollkarlen vill inte ha några pengar för sin tjänst, men han undrar om mannen kan avstå från en av fruarna, som i stället skulle bli trollkarlens hustru. Men ingen av kvinnorna går med på det. Irriterad säger då mannen att trollkarlen kan ta dem alla tre (vilket inte helt harmonierar med påståendet att han älskade dem). De tre hustrurna börjar då gräla, men en passerande polis sätter stopp för grälet och tar dem till domstolen och palmvindrinkarens omdöme.

Nu begärde man vid domstolen att jag skulle säga vilken av de tre kvinnorna som borde tillfalla trollkarlen, men jag kunde inte utse någon av dessa kvinnor åt trollkarlen, för var och en hade ådagalagt sin kärlek till den äkta mannen, den första genom att dö med honom, den andra genom att hämta trollkarlen som hade uppväckt mannen och den första hustrun, den tredje genom att skydda de döda kropparna mot de vilda djuren tills den andra hustrun anlände med trollkarlen. Då begärde jag uppskov med domen ett år i detta mål som i det föregående. Men innan väntetiden hade löpt ut för dessa två fall hade min hustru tillfrisknat och vi lämnade denna stad, den brokiga. Men när jag kom hem till min egen stad hade invånarna i den brokiga staden skickat mig mer än fyra brev, som jag fann i mitt hem. De bad att jag skulle komma och döma i dessa båda fall, för båda hade förblivit oavgjorda i väntan på att jag skulle komma tillbaka.

  Därför vore jag mycket tacksam om någon som läser denna bok kunde döma i ett av dessa fall eller i båda och skicka mig sitt omdöme så snart som möjligt, emedan befolkningen i den brokiga staden ber mig enträget att komma och döma i dessa två fall.

Jag måste tillstå att jag finner problemet lika knivigt som palmvindrinkaren och har inte skickat honom något omdöme. 

Hur gick det sedan för palmvindrinkaren – kunde han finna sin tappare och återgå till sitt drinkarliv? Svaret finns i boken, bortom en lång rad fängslande äventyr. Ett mästerstycke helt vid sidan av alla måttstockar med vilka man vanligen mäter storverk.

Zanele Muholi

Zanele Muholi är en fotograf från Sydafrika, född 1972, som blivit speciellt uppmärksammad för sina porträtt av lesbiska kvinnor i det moderna Sydafrika efter apartheid. Hon har också varit aktiv i arbetet med att skapa trygga platser där dessa kvinnor kan mötas och organisera sig. Då hon nyligen ställde ut en rad porträtt på Stedelijkmuseet i Amsterdam var det emellertid inte bara kvinnor som utgjorde motiv. Här fanns också en rad porträtt av unga män. Men visst var kvinnobilderna de dominerande. Och mest imponerande. Här är kvinnorna anonyma – och ingen av bilderna föreställer fotografen.

Muholi har utbildning i fotografering och mediekunskap från Sydafrika och Canada. Hon hade sin första separatutställning i hemlandet 2004. Sedan dess har hon blivit en fotograf med internationell ryktbarhet. Utställningen på Stedelijkmuseet var bara den senaste i raden av många utställningar i olika städer runtom i världen, som New York och Paris.

Bilderna talar för sig själva, de behöver inga förklaringar eller ens namn. De mörka kvinnorna om möter oss i Zanele Muholis välkomponerade och genomarbetade bilder är allvarliga och värdiga. Kring en del av bilderna finns ett stråk av melankoli eller inåtvändhet, här och där absurda inslag i klädsel, frisyr eller pose. Vid mitt besök på Stedelijkmuseet nyligen gav utställningen ett lugnt, dämpat och lågmält intryck, samtidigt som de enskilda bilderna var starka i utttryck och koncentration. 

Jag låter här några fotografierna tala utan kommentarer. Det ska emellertid sägas att några av dem är lite beskurna i kanterna för att eliminera skuggor från ramarna. Som alltid gäller att bilder som dessa fungerar bäst om man ser dem på plats, i verklig storlek. Men chansen är förbi för denna gång. Dock är jag övertygad om att Zanele Muholi har många intressanta utställningar framför sig.

Ny fado på cd

Mariza. Mundo (Warner Music) ****

Efter fem års tystnad kommer nu ett nytt album med fadosångerskan Mariza. Det är en lång tid, men inte excepionellt lång. Kanske kan man ändå tala om en återkomst. Nya skivan Mundo skiljer sig mycket från den närmast föregående Fado Tradicional (2010, EMI Music Portugal), men påminner lite om Terra (2008, EMI Music Portugal) i den meningen att Mariza här blandat fado med annan musik av latinamerikanskt och afrikanskt ursprung där hon sjunger på spanska respektive den kapverdiska varianten av portugisiska.

För närvarande reser Mariza runt på en turné för att lansera skivan. Under sin konsert i Stockholm förklarade hon sitt val av repertoar med musikens anknytning till hennes eget och hennes släkts historia (hon är född i Moçambique och har en afrikansk mor, fadern har länge bott i Latinamerika). Därför känns det sympatiskt att hon vill anknyta till musiken därifrån. Men jag tycker hon är en av de allra främsta sångerskorna inom dagens fado, medan det rimligen finns musiker från Afrika och Latinamerika som kan hantera musiken från dessa omåden lika bra som Mariza. Så för mig förblir hon främst fadosångerska, och här har hon en utpräglat modern framtoning och är inte rädd att tänja på fadons diffusa gränser mot annan musik. Konservativa fadolyssnare skulle nog inte godkänna mer än hälften av sångerna på skivan som fado.

Tre av sångerna är komponerade av Rui Veloso, Pedro da Silva Martins och Paulo de Carvalho. Ingen av dem brukar beskrivas som fadomusiker. Men som tongivande gestalter inom portugisisk populärmusik är de ändå påverkade av fadon. Medan Mariza på sin förra cd betygade den traditionella fadon sin respekt, har hon på den nya skivan bara tagit med en enda, Alfredo Marceneiros Maldição, känd genom Amália Rodrigues och många andra som tagit upp den. Mariza hanterar den övertygande. Kända fadoprofiler som Jorge Fernando, José Fontes Rocha och Mário Pacheco finns också med som upphovsmän.

Mariza är skicklig sångerska med stark röst och säker sångteknik. Sina färdigheter har hon tidigare visat upp i inspelningar som i några fall fått drag av uppvisning. Mariza har som få andra förutsättningar att briljera, och hon har emellanåt bejakat möjligheterna att göra det. På den nya skivan tycker jag mig ana en lugnare, mera avspänd attityd, och det ryms gott om mera dämpade och eftertänksamma tonfall. Som i det bästa spåret, Jorge Fernandos Sombra. Skivan avslutas med Paulo Abreu Limas och Rui Velosos Meu Amor Pequenino (”min lilla älskling”) och här låter det verkligen som om Mariza ömsint sjunger för ett litet barn, inte för en internationell publik.

Mariza kompas av José Manuel Neto, portugisisk gitarr, Pedro Jóia, spansk gitarr, och Charlie Mendes, basgitarr. Det låter utmärkt. Några andra musiker medverkar mera tillfälligtvis, som Israel Suarez på slagverk och pianisten Alfonso Perez. Veteranen Joel Pina, nu 95 år gammal, dyker också upp på ett spår med sin basgitarr.

Hur denna nya skiva ska värderas i förhållande till Marizas tidigare avgörs kanske mest av vilka sånger man föredrar. Jag gillar den mer än Terra, men tycker att den tio år gamla Transparente (EMI Music Portugal) fortfarande är hennes bästa album. Men Mundo är ingen dålig återkomst.