Ny fado på cd

Mariza. Mundo (Warner Music) ****

Efter fem års tystnad kommer nu ett nytt album med fadosångerskan Mariza. Det är en lång tid, men inte excepionellt lång. Kanske kan man ändå tala om en återkomst. Nya skivan Mundo skiljer sig mycket från den närmast föregående Fado Tradicional (2010, EMI Music Portugal), men påminner lite om Terra (2008, EMI Music Portugal) i den meningen att Mariza här blandat fado med annan musik av latinamerikanskt och afrikanskt ursprung där hon sjunger på spanska respektive den kapverdiska varianten av portugisiska.

För närvarande reser Mariza runt på en turné för att lansera skivan. Under sin konsert i Stockholm förklarade hon sitt val av repertoar med musikens anknytning till hennes eget och hennes släkts historia (hon är född i Moçambique och har en afrikansk mor, fadern har länge bott i Latinamerika). Därför känns det sympatiskt att hon vill anknyta till musiken därifrån. Men jag tycker hon är en av de allra främsta sångerskorna inom dagens fado, medan det rimligen finns musiker från Afrika och Latinamerika som kan hantera musiken från dessa omåden lika bra som Mariza. Så för mig förblir hon främst fadosångerska, och här har hon en utpräglat modern framtoning och är inte rädd att tänja på fadons diffusa gränser mot annan musik. Konservativa fadolyssnare skulle nog inte godkänna mer än hälften av sångerna på skivan som fado.

Tre av sångerna är komponerade av Rui Veloso, Pedro da Silva Martins och Paulo de Carvalho. Ingen av dem brukar beskrivas som fadomusiker. Men som tongivande gestalter inom portugisisk populärmusik är de ändå påverkade av fadon. Medan Mariza på sin förra cd betygade den traditionella fadon sin respekt, har hon på den nya skivan bara tagit med en enda, Alfredo Marceneiros Maldição, känd genom Amália Rodrigues och många andra som tagit upp den. Mariza hanterar den övertygande. Kända fadoprofiler som Jorge Fernando, José Fontes Rocha och Mário Pacheco finns också med som upphovsmän.

Mariza är skicklig sångerska med stark röst och säker sångteknik. Sina färdigheter har hon tidigare visat upp i inspelningar som i några fall fått drag av uppvisning. Mariza har som få andra förutsättningar att briljera, och hon har emellanåt bejakat möjligheterna att göra det. På den nya skivan tycker jag mig ana en lugnare, mera avspänd attityd, och det ryms gott om mera dämpade och eftertänksamma tonfall. Som i det bästa spåret, Jorge Fernandos Sombra. Skivan avslutas med Paulo Abreu Limas och Rui Velosos Meu Amor Pequenino (”min lilla älskling”) och här låter det verkligen som om Mariza ömsint sjunger för ett litet barn, inte för en internationell publik.

Mariza kompas av José Manuel Neto, portugisisk gitarr, Pedro Jóia, spansk gitarr, och Charlie Mendes, basgitarr. Det låter utmärkt. Några andra musiker medverkar mera tillfälligtvis, som Israel Suarez på slagverk och pianisten Alfonso Perez. Veteranen Joel Pina, nu 95 år gammal, dyker också upp på ett spår med sin basgitarr.

Hur denna nya skiva ska värderas i förhållande till Marizas tidigare avgörs kanske mest av vilka sånger man föredrar. Jag gillar den mer än Terra, men tycker att den tio år gamla Transparente (EMI Music Portugal) fortfarande är hennes bästa album. Men Mundo är ingen dålig återkomst.