Under 80-talet hade
fadomusiken förlorat den popularitet som den hade under 50- och 60-talen. Unga
musiker vände sig till andra genrer som popmusik, bossa nova, jazz eller
folkmusik, återväxten inom fadon var närmast obefintlig. Men då enstaka unga
sångartister som Mísia och José da Câmara tog sig an fadon kring
1990, började ett nytt intresse vakna till liv, om än tvekande och långsamt
till en början. Den så kallade nya fadon har sedan fortsatt och utvecklats till
en framgångsvåg som hittills har varat i uppemot 25 år och ännu inte visar
några tendenser att avta. Massvis med nya musiker har kommit in i fadon. Allra
störst är trängseln bland sångerskorna.
Några av dem – främst
Cristina Branco, Carminho, Katia Guerreiro, Mariza
och Ana Moura – har blivit så starkt
efterfrågade på den internationella marknaden att de bara i sällsynta undantagsfall
uppträder på fadons traditionella scener i Lissabon. Den långa raden av
intressanta och skickliga sångerskor som följt i deras släptåg blir allt oftare
engagerade av konserter, utlandsturnéer, radio och tv samt skivinspelningar,
men kan fortfarande höras på Lissabons fadoställen, i varierande grad. Här
finns namn som Mafalda Arnauth, Aldina Duarte, Gisela João, Joana Amendoeira, Raquel Tavares, Carolina,
Cuca Roseta, Ana Laíns, Ana Sofia Varela,
Maria Ana Bobone och Terera Tapadas, med flera. Därtill
kommer nu en rad nya sångerskor som ännu saknar dessa artisters rutin, men har
tillräcklig begåvning och envishet för att också hävda sig på den välbefolkade
fadoscenen. Som exempelvis Sara Correia
och Cláudia Duarte. Här tar jag upp
debutskivorna från två andra nya sångerskor. I båda fallen tror jag de har
möjligheter att försörja sig på sin musik genom engagemang på fadohus och
konserter. Samtidigt som de säkerligen kommer att få svårt att konkurrera med
de mera etablerade namnen om den lockande utländska publiken. Men det finns en
tydlig skillnad mellan dem.
Débora Rodrigues. Fado no Coração. Seven Muses. **
Detta är en säregen
skiva på så sätt att den spelades in redan 2007 och 2008 men inte gavs ut då.
Långt senare ville sångerskan göra om sånginsatserna, och det som finns på
denna skiva är alltså kompet från den förra inspelningen och sångpålägg från
2015. Kompet är för övrigt mycket lyhört och säkert med Jaime Santos Jr på spansk gitarr och Tó Moliças på basgitarr. Fernando
Silva på portugisisk gitarr, till vardags musiker på fadohuset O Faia i
stadsdelen Bairro Alto, tillhör de bästa på sitt instrument i dag men är inte
lika känd som flera av sina likvärdiga kolleger. Några musiker till medverkar i
enstaka spår.
Débora Rodrigues
lägger tyngdpunkten på traditionell fado, och där är flera av melodierna mycket
välkända, vilket inbjuder till jämförelser med andra artisters varianter. Här
finns också tre nya kompositioner av Fernando Silva.
Débora Rodrigues har
en vek och svag sopran och sjunger återhållet, lugnt och utan åthävor. Med de
begränsade resurserna finns risken att resutatet blir rätt intetsägande, men i
viss mån räddas hon av sitt allvar och sin nogrannhet, och skivan som helhet lyfts
av det säkra kompet. Men inte så högt att den blir särskilt angelägen. Många
debutskivor under senare år har varit bättre än denna. Det är en ganska blek
debut, och om man missar den finns det ingen anledning till grämelse.
Detta är ett av
spåren som finns med på skivan:
Liliana Luz. Espelho da Saudade. Espacial. ****
Liliana Luz är ett
fullständigt nytt namn på fadohimlen, men däremot är inte sångerskan ny. Under
namnet Liliana Silva har hon sjungit i flera år på fadokrogen Senhor Vinho i
stadsdelen Madragoa där jag har hört henne tre gånger. Och då undrat varför hon
inte finns på skiva, men det var uppenbarligen en tidsfråga. Hennes ordinarie ackompanjör
på krogen, Paulo Parreira på
portugisisk gitarr, är med även här och har dessutom producerat skivan. Luís Pontes spelar både spansk gitarr
och bas, och João Gentil medverkar
tillfälligtvis på accordeon. Kompet fungerar väl.
Liksom Débora
Rodrigues lutar sig Liliana Luz främst mot traditionell fado, som upptar
hälften av skivan. Även i övrigt är det kända namn inom fadon som står som
upphovsmän, men en av sångerna är Amália Rodrigues klassiker, den brasilianska
sången Barco Negro, som naturligtvis
är helt överlägsen i Amálias version. Annars tycker jag Liliana Luz klarar sig
hyggligt när man jämför hennes uttolkningar av bekanta melodier med andras.
Hennes röst är inte så
märklig, men hon har kunnighet och förtrogenhet med fadons uttryckssätt. Till
skillnad från Débora Rodrigues har hon en aktiv, personligt attityd till sitt
material. Hon trycker till stavelserna, lever sig in i orden och förmår skapa
en dynamiskt varierad melodisk linje, och hennes fado blir – trots de måttliga
förutsättningarna – uttrycksfull och energisk. Detta är desssutom en skiva som
vinner i längden. Ovan har jag försett albumet med fyra asterisker, och det må
vara en generös avrundning uppåt. Men jag tycker Liliana Luz är värd att lyssna
till.
Här är titelnumet på
skivan, Espelho da Saudade:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar