Klassiska nedslag (30). Vad är det för speciellt med Mozart?

En kväll lyssnar jag gång på gång igenom Mozarts Ave verum corpus K. 618, komponerat några månader före tonsättarens död. Ett litet mirakel till körverk som tar mellan tre och fyra minuter i inspelningar och ett bevis för att ett storslaget verk inte behöver vara omfångsrikt. Återhållet, allvarligt och långsamt, med – inbillar jag mig – en varmt empatisk underström. Och en dynamisk struktur som ger musiken en levande puls, en andning. Hade jag i någon musikgissningstävling ombetts uppge tonsättarens namn så funnes bara ett möjligt.

Mozart hade en omfattande produktion, och det är klart att inte allt kan hålla samma höga halt. Barnmozart och tonårsmozart hade en del att lära, och lärde sig förbluffande snabbt. Och många Mozartverk, kanske ett hundratal, är liksom Ave verum corpus, så att säga utanför andra mästares kompetensområde. Vissa kunde förvisso i lyckliga stunder komponera lika vacker musik, men inte i Mozarts idiom. Inte med den typiska föreningen av klarhet, lätthet, sammansatthet – de svarta stråken under den avspända ytan, ovissheten om det är livsglädjen som hyllas eller mörkret som besvärjs. Pröva med pianokonserterna 20, 23 och 24, stråkkvintetterna i C-dur och g-moll, klarinettkonserten, Requiem, klarinettrion och klarinettkvintetten, Sinfonia concertante i Ess-dur för violin och viola, operorna Figaros bröllop och Don Juan, symfonierna 39, 40 och 41, serenaden för tretton blåsare ”Gran partita” … Allt detta, och mer, är musik som man umgås med i decennier utan att den mattas i lyster, inspiration eller gåtfullhet.

Hur uppfattar andra Mozart? På en sajt har författaren David Gordon sammanställt en rad citat om Mozart, utan att kunna verifiera deras autenticitet, vilket ju knappast låter sig göras. Musiker, konstnärer, författare, kritiker med flera uttalar sig. Det är synd att han inte ägnat större intresse åt kvinnors synpunkter i ärendet, men det är som det är, och i detta urval är åtminstone Wanda Landowska med.

Vid ett tillfälle i musikhistorien förenades alla motsatser och löstes alla spänningar. Det lysande tillfället var Mozart.

     Phil Goulding, 1921–98, amerikansk reporter

Ett fenomen som Mozart förblir något oförklarligt.

     Johann Wolfgang von Goethe, 1749–1832, tysk poet

Mozart är lycka innan den definieras.

     Arthur Miller, 1915–2005, amerikansk dramatiker

Det må vara så att när änglarna fullgör sin uppgift att prisa Gud, så spelar de bara Bach. Jag är emellertid säker på att när de umgås som vänner, så spelar de Mozart.

     Karl Barth, 1886–1968, schweizisk teolog

Mozart får en att tro på Gud för att det inte av en tillfällighet kan uppstå ett sådant fenomen som lämnar ifrån sig ett oerhört antal av ojämförliga mästerverk.

     Georg Solti, 1912–97, ungersk-brittisk dirigent

När vi lyssnar till Mozart kan vi inte tänka oss någon möjlig förbättring.

     Georg Szell, 1897–1970, ungersk dirigent

Inför Mozart förvandlas all ambition till hopplöshet.

     Charles Gounod, 1818–93, fransk tonsättare

Charles Gounod.

Mozart är den mest oåtkomliga av de stora mästarna.

     Arthur Schnabel, 1882–1951, österrikisk-amerikansk pianist

Det mest enastående geni höjde Mozart över alla mästare, i alla sekel och i all konst.

     Richard Wagner, 1813–83, tysk tonsättare

Om vi inte kan skriva med Mozarts sinne för skönhet, låt oss åtminstone försöka skriva med hans renhet.

     Johannes Brahms, 1833–97, tysk tonsättare

Johannes Brahms.

Mozart omfamnar hela fältet av musikaliskt skapande, men jag har bara klaviaturen i mitt stackars huvud.

     Frédéric Chopin, 1810–49, polsk tonsättare

Hos Bach, Beethoven och Wagner beundrar vi främst det mänskliga sinnets djup och energi, hos Mozart den gudomliga instinkten.

     Edvard Grieg, 1843–1907, norsk tonsättare

Mozarts verk må vara lätta att läsa, men de är svåra att tolka. Det minsta dammkorn förstör dem. De är klara, genomskinliga och lyckliga som våren och inte bara de gyttjiga pölar som ser djupa ut bara för att bottnen inte kan ses.

     Wanda Landowska, 1879–1959, polsk-amerikansk pianist och cembalist

Wanda Landowska.

Mozart ger inte lyssnaren tid att hämta andan, för så snart som man vill begrunda en vacker inspiration följer en annan, ännu mera strålande, som jagar bort den första, och detta fortsätter och fortsätter, så att man till slut inte kan hålla en enda av dessa sköna idéer i minnet.

     Karl Ditters von Dittersdorf, 1739–99, österrikisk tonsättare

Mozarts musik är svår att framföra. Hans avundsvärda klarhet kräver absolut renhet: minsta misstag framstår som svart på vitt. Det är musik där alla noter måste höras.

     Gabriel Fauré, 1845–1924, fransk tonsättare

Mozarts musik är det mystiska språket i ett fjärran andligt kungadöme vars accenter ekar i vårt inre och väcker ett högre, intensivt liv.

     E.T.A. Hoffman, 1776–1822, tysk författare och tonsättare

Tillsammans med pusslet ger Mozart lösningen.

     Ferruccio Busoni, 1866–1924 italiensk pianist och tonsättare

Mozart är den störste av alla tonsättare. Beethoven skapade sin musik, men Mozarts musik är av sådan renhet och skönhet att man känner att han bara hittade den – att den alltid har existerat som en del av universums inre skönhet som har väntat på att bli blottlagd.

     Albert Einstein, 1879–1955, tysk-amerikansk teoretisk fysiker

Albert Einstein.

Det finns tre ting i världen som jag älskar mest: havet, Hamlet och Don Juan.

     Gustave Flaubert, 1821–80, fransk författare

Mozart skrev allt med sådan lätthet och hastighet att det först kan tas för slarv eller brådska. Hans fantasi visade honom hela verket klart och livfullt så snart det var uttänkt. Bara sällan finns i hans noter förbättringar eller raderingar.

     Franz Niemetschek, 1766–1849, tjeckisk filosof och musikkritiker

Ge Mozart en saga och han skapar utan ansträngning ett odödligt mästerverk.

     Camille Saint-Saëns, 1835–1921, fransk tonsättare

Mozart kombinerar allvar, melankoli och tragisk intensitet i en storslagen lyrisk improvisation. Över den välver sig den större ande som är Mozarts – en anda av medkänsla, universell kärlek, även av lidande – en tidlös anda som tillhör alla åldrar.

     Leonard Bernstein, 1918–90, amerikansk dirigent och tonsättare

Leonard Bernstein.

Mozarts mentala handlag sviker aldrig. Han hänger sig aldrig till en enda känsla. Även i hans mest extatiska ögonblick är hans sinne smidigt, alert, i flykt. Han dyker ofelbart ner på sina bästa idéer som en rovfågel, och så snart som en idé är fångad, svävar han vidare igen med oförminskad kraft.

     Walter Turner, 1889–1946, australisk skribent och kritiker

Mozarts gåta är att ”mannen” vägrar bli en nyckel till lösningen. I döden, liksom i livet, gömmer han sig bakom sitt verk.

     Wolfgang Hildesheimer, 1916–91, tysk författare och dramatiker

Mozart är musikens Kristus.

     Pjotr Tjajkovskij, 1840–93, rysk tonsättare

Vilken bild av en bättre värld du gav oss, Mozart!

     Franz Schubert, 1797–1828, österrikisk tonsättare

Och här är Ave verum corpus med Berlinfilharmonikerna och dirigenten Ricardo Muti:

https://www.youtube.com/watch?v=2UXLKmhd920

Wisława Szymborska: Första fotot av Hitler

Och vad är det för en, den där pysen i linnet?

Det är ju lilla Adolf, son till herrskapet Hitler!

Kanske växer han upp och blir en hög jurist?

Eller blir han tenor på operan i Wien?

Vems är lilla handen, örat, ögat, näsan?

Vems är lilla magen som är full av mjölk:

en tryckares, en läkares, en köpmans, en prästs?

Vart ska de små lustiga benen åstad, varthän?

Till trädgården, till skolan, till kontoret, på bröllop

kanske med borgmästarens dotter?

När lilla gubben, lilla ängeln, lilla solstrålen

för snart ett år sedan kom till världen

saknades inte tecken i skyn och på jorden:

vårsol var det, pelagonior i fönstren,

positivmusik hördes nere på gården,

en gynnsam spådom i rosa silkespapper,

strax före nedkomsten hade modern en profetisk dröm:

ser man en duva i sömnen, då kommer en efterlängtad gäst.

Dunk, dunk, vem där? Lilla Adolfs hjärta.

Napp och blöja, skramla och haklapp,

gossebarnet är välskapt, gudskelov och ta i trä,

liknar föräldrarna och katten i korgen

och barnen i alla andra familjealbum.

Seså, nu ska vi inte gråta,

farbror fotografen under svarta skynket ska säga klick.

Ateljé Klinger, Grabenstrasse, Braunau,

och Braunau är en liten men oantastlig ort,

solida firmor, präktiga grannar,

doft av nybakt vetebröd och såpa.

Man hör inte hundarnas tjut och ödets steg.

Historieläraren lättar på kragen

och gäspar över skrivhäftena.

Wisława Szymborska levde 1923–2012 och tilldelades nobelpriset i litteratur 1996. Dikten Första fotot av Hitler ingår i samlingen Människor på en bro från 1986. I översättning av Anders Bodegård ingår den i Dikter 1945­–2002, utgiven av FiB:s Lyrikklubb 2003, som pocket 2016.

Klassiska nedslag (24). De bästa symfonierna?

Enligt en artikel i nätupplagan av The Guardian den 5 augusti har tidskiften BBC Music Magazine utnämnt världens genom tiderna bästa symfonier genom att fråga ett stort antal ledande dirigenter runtom i världen. Listan ser ut så här:

1. Ludwig van Beethoven Symfoni nr 3 (1803)

2. Ludwig van Beethoven Symfoni nr 9 (1824)

3. Wolfgang Amadeus Mozart Symfoni nr 41 (1788)

4. Gustav Mahler Symfoni nr 9 (1909)

5. Gustav Mahler Symfoni nr 2 (1894, rev 1903)

6. Johannes Brahms Symfoni nr 4 (1885)

7. Hector Berlioz Symphonie Fantastique (1830)

8. Johannes Brahms Symfoni nr 1 (1876)

9. Pjotr Tjajkovskij Symfoni nr 6 (1893)

10. Gustav Mahler Symfoni nr 3 (1896)

Två saker slås man av omedelbart: dominansen av tyska och österrikiska tonsättare, som svarar för åtta av de tio verken, samt av musik från 1800-talet, också åtta av tio verk om vi bortser från revideringen av Mahlertvåan.

Ludwig van Beethoven.

Och Tyskland och Österrike är stormakter i den klassiska musikens värld, även om deras dominans som helhet är mindre än inom just den symfoniska formen, som tycks ha passat tysk-österrikiska tonsättare särskilt bra. Symfonin utvecklades först i Italien, men symfonins hemland, också en stormakt i klassisk musik, har alltid trivts bättre med vokal musik, främst opera. (Ett säkert sätt att få tyst på mig är att be mig räkna upp några stora italienska symfoniker från 1800-talet.) Symfonin uppkom och fick sina första fullödiga uttryck under 1700-talet men dess storhetstid är just 1800-talet. Många stora symfonier har tillkommit senare än så, men efter 1800-talet har symfonin ändå förlorat sin särställning och fått konkurrens av andra genrer. Vad detta beror på går säkerligen att förklara, men något sådant försök gör jag inte här.

Topplistan i BBC Music Magazine behöver man inte ta så allvarligt. Det finns många liknande listor och man kan hitta åtskilliga om man söker på Internet. Samma gamla tonsättare brukar finnas med, men de valda verken och deras ordningsföljd varierar. Trots detta ska jag göra några kommentarer.

Det är roligt att Beethovens så kallade Eroica hamnat överst. Denna symfoni, som då den uruppfördes var den längsta som komponerats, innebär en expansion och fördjupning av den symfoniska formen och en ökad subjektivitet och viljekraft i uttrycket. Därmed är den mer än något annat verk musik som för wienklassicismen in i romantiken. Det är välbekant att Beethoven först tänkte tillägna symfonin Napoleon, men under arbetet med den utropade sig Napoleon till kejsare, vilket föranledde Beethoven att ilsket stryka dedikationen. Napoleon hade genom sin kejsartitel visat sig vara en vanlig makthungrig despot som svikit den franska revolutionens idéer om frihet, jämlikhet och broderskap. Idéer som Beethoven för övrigt för vidare i sin nionde symfoni, vars melodi om mänsklig gemenskap i slutsatsen används som EU-hymn.

Detta kan vara av historiskt intresse, men betyder det något för hur man uppfattar musiken i dag? Jag tror det. Eroican var en gång min viktigaste ingång till klassisk musik, och det som grep mig då var inte bara den musikaliska substansen och konstruktionen, utan lika mycket musikens visionära kraft och konsekvens, dess viljeinriktning och energi. Här citerar jag lite av vad som sägs om den i Guardian-artikeln:

Oliver Condy, editor of the magazine, admitted it was no great surprise Beethoven dominated the list. “It has been over 200 years since Beethoven’s symphony number three was written and the vote suggests that it has not been improved on in those years, which is remarkable really and is testament to his absolute genius.”

“Conductors love conducting it. They love it because there is just so much to it, there is so much happening ... that opening is a real punch in the face.”

The British conductor Jonathan Nott, music director of the Tokyo Symphony Orchestra, told the magazine the Eroica was boundary-breaking. “This symphony is not about the glory of God, it’s about humans – our struggles, challenges and victories.”

“Later, composers became preoccupied with life’s depressions and bitterness, but I never get that in Beethoven. You come away having experienced the power and joy of being alive.”

/…/

The Third heralded a new era for the symphony, said Han-Na Chang, chief conductor of the Trondheim Symphony. “He finds his voice and we see who he is.”

“The way he works out all the motifs, melodies and themes in such detail, while at the same time maintaining a completely organic development of the emotional message, seems to me unbeatable.”

Johannes Brahms.

Om listan i övrigt. Beethovens nionde symfoni har jag aldrig varit lika förtjust i som den tredje; min favorit vid sidan av Eroican är den sjunde. Att Mozarts sista symfoni kommit med är förstås helt i sin ordning, och det skulle lika gärna ha kunnat vara nr 39 eller 40 som Jupitersymfonin (nr 41). Att Mahler finns med är också självklart, men att tre av hans symfonier fått plats är nog en avspegling av att de tillfrågade dirigenterna tycker att det är spännande och utmanande att dirigera Mahler, som ställer betydande krav på dem. Minst en av de nämnda symfonierna kunde ha utgått till förmån för Anton Bruckner, enligt min mening. Brahms är inte heller oväntad i sammanhanget, däremot att Brahms mest populära symfoni, den tredje, fått stå tillbaka för den mera inåtvända fjärde; min favorit är Brahms andra symfoni med dess lugna pastorala stämningar. Och de två icke-tysk-österrikiska inslagen, Berlioz och Tjajkovskij, försvarar sina platser, vilket kanske även några andra symfonier av icke-tysk-österrikiska tonsättare hade gjort, till exempel av Dvořák, Sjostakovitj, Mendelsohn, Nielsen eller Sibelius.

Anton Bruckner.

Till sist en lista som jag inte vill påstå är mera korrekt eller omdömesgillt sammanställd, men som avspeglar min smak betydligt bättre. Om den därmed mera är musiklyssnarens urval än dirigenternas är en öppen fråga.

1. Ludwig van Beethoven Symfoni nr 3 (1803)

2. Ludwig van Beethoven Symfoni nr 7 (1812)

3. Johannes Brahms: Symfoni nr 2 (1877)

4. Anton Bruckner: Symfoni nr 7 (1881–83, rev 1885)

5. Gustav Mahler Symfoni nr 2 (1894, rev 1903)

6. Anton Bruckner: Symfoni nr 4 (1874, rev 1888)

7. Johannes Brahms Symfoni nr 4 (1885)

8. Felix Mendelssohn-Bartholdy: Symfoni nr 3 (1829–42)

9. Pjotr Tjajkovskij Symfoni nr 5 (1888)

10. Carl Nielsen: Symfoni nr 3 (1911)

Gustav Mahler.

Klassiska nedslag (21): Anton Bruckner, Requiem

Få av de stora klassiska tonsättarna hara en så enhetlig och lättöverskådlig produktion som Anton Bruckner (1824–96). Det handlar om elva symfonier (varav nio är numrerade), tre stora mässor och några andra kyrkomusikaliska verk, en stor stråkkvintett. Det är på detta som Bruckners berömmelse vilar. En starkt personligt utformad musik med stora linjer och former, starka dynamiska kontraster, en lugn, nästan flegmatisk underliggande puls och en lyrisk värme. Tonsättarens självklara och okomplicerade katolska tro har många sett som en förutsättning för denna musik. Hans osäkerhet och bristande självförtroende, som gång på gång drev honom till omarbetningar och missmod efter andras kritiska synpunkter, får man däremot läsa om. Bruckners musik är som om den var uttryck för en vision som han tecknar utan tvekan.

Anton Bruckner 1863.

Men innan Bruckner formulerade den musik som fört hans namn vidare genom tiden, studerade och övade han, och som organist hade han kyrkomusiken som sitt område. Requiem i d-moll är ett tidigt verk, från 1849, av en ung tonsättare, och när man hör det är det svårt att föreställa sig Anton Bruckner som upphovsman. Däremot är det tydligt att han redan hade skaffat sig en ansenlig hantverkskunnighet.

Ett requiem är en dödsmässa. Några komposistioner av detta slag har blivit berömda och framförs ofta, även i Sverige. Bruckners requiem kan här inte konkurrera med mera berömda requiem av Wolfgang Amadeus Mozart, Giuseppi Verdi, Johannes Brahms eller Gabriel Fauré. Såväl Brahms som Verdis requiem är stora verk även till omfånget. Bruckners lilla requiem är mycket mer koncentrerat och kräver bara drygt en halvtimme, men det är skrivet för en ganska omfångsrik musikalisk apparat: orkester, kör, orgel och fyra sångsolister. Jag har lyssnat till inspelningen med Joan Rodgers, sopran, Catherine Denley, kontraalt, Maldwyn Davies, tenor, Michael George, bas, Corydon Singers och English Chamber Orchestra under ledning av Matthew Best (Hyperion). I albumkommentaren skriver Robert Simpson bland annat (min fria översättning): ”Det är alls inte något perfekt mästerverk, men verket igenom imponerar det med sin naturlighet, sin fullständiga ärlighet, sparsamheten med de musikaliska medlen, och framför allt med sin lugna individualitet. Det kan säga vara den första manifestationen av Bruckner som en omätligt löftesrik ung man.”

Löftena skulle infrias senare, och Bruckner ger i sitt tidiga requiem ingen antydan om på vilket sätt det skulle ske. Musiken är konservativ och anknyter till wienklassicismen. Den kan påminna om Haydns sena mässor, och liksom i dessa har tonsättaren god hand med sina musikaliska resurser och bjuder på inspirerad, ljuv melodik. Hela mässan är jämn och ska jag peka ut ett enskilt avsnitt som höjdpunkt så får det bli Benedictus.

Jag tycker inte Anton Bruckner behöver be om ursäkt för det requiem han komponerade innan han blev den Bruckner vi känner genom de storslagna symfonierna. Requiem var ett verk på vägen dit. Utan det kanske han hade hittat sin symfoniska särart i alla fall. Men jag tycker inte man behöver passera requiem med likgiltighet. Det är skickligt komponerad, stämningsfull, ärlig och framförallt mycket skön musik som sannolikt är lättare att närma sig än Bruckners stora symfonier.