Klassiska nedslag (24). De bästa symfonierna?

Enligt en artikel i nätupplagan av The Guardian den 5 augusti har tidskiften BBC Music Magazine utnämnt världens genom tiderna bästa symfonier genom att fråga ett stort antal ledande dirigenter runtom i världen. Listan ser ut så här:

1. Ludwig van Beethoven Symfoni nr 3 (1803)

2. Ludwig van Beethoven Symfoni nr 9 (1824)

3. Wolfgang Amadeus Mozart Symfoni nr 41 (1788)

4. Gustav Mahler Symfoni nr 9 (1909)

5. Gustav Mahler Symfoni nr 2 (1894, rev 1903)

6. Johannes Brahms Symfoni nr 4 (1885)

7. Hector Berlioz Symphonie Fantastique (1830)

8. Johannes Brahms Symfoni nr 1 (1876)

9. Pjotr Tjajkovskij Symfoni nr 6 (1893)

10. Gustav Mahler Symfoni nr 3 (1896)

Två saker slås man av omedelbart: dominansen av tyska och österrikiska tonsättare, som svarar för åtta av de tio verken, samt av musik från 1800-talet, också åtta av tio verk om vi bortser från revideringen av Mahlertvåan.

Ludwig van Beethoven.

Och Tyskland och Österrike är stormakter i den klassiska musikens värld, även om deras dominans som helhet är mindre än inom just den symfoniska formen, som tycks ha passat tysk-österrikiska tonsättare särskilt bra. Symfonin utvecklades först i Italien, men symfonins hemland, också en stormakt i klassisk musik, har alltid trivts bättre med vokal musik, främst opera. (Ett säkert sätt att få tyst på mig är att be mig räkna upp några stora italienska symfoniker från 1800-talet.) Symfonin uppkom och fick sina första fullödiga uttryck under 1700-talet men dess storhetstid är just 1800-talet. Många stora symfonier har tillkommit senare än så, men efter 1800-talet har symfonin ändå förlorat sin särställning och fått konkurrens av andra genrer. Vad detta beror på går säkerligen att förklara, men något sådant försök gör jag inte här.

Topplistan i BBC Music Magazine behöver man inte ta så allvarligt. Det finns många liknande listor och man kan hitta åtskilliga om man söker på Internet. Samma gamla tonsättare brukar finnas med, men de valda verken och deras ordningsföljd varierar. Trots detta ska jag göra några kommentarer.

Det är roligt att Beethovens så kallade Eroica hamnat överst. Denna symfoni, som då den uruppfördes var den längsta som komponerats, innebär en expansion och fördjupning av den symfoniska formen och en ökad subjektivitet och viljekraft i uttrycket. Därmed är den mer än något annat verk musik som för wienklassicismen in i romantiken. Det är välbekant att Beethoven först tänkte tillägna symfonin Napoleon, men under arbetet med den utropade sig Napoleon till kejsare, vilket föranledde Beethoven att ilsket stryka dedikationen. Napoleon hade genom sin kejsartitel visat sig vara en vanlig makthungrig despot som svikit den franska revolutionens idéer om frihet, jämlikhet och broderskap. Idéer som Beethoven för övrigt för vidare i sin nionde symfoni, vars melodi om mänsklig gemenskap i slutsatsen används som EU-hymn.

Detta kan vara av historiskt intresse, men betyder det något för hur man uppfattar musiken i dag? Jag tror det. Eroican var en gång min viktigaste ingång till klassisk musik, och det som grep mig då var inte bara den musikaliska substansen och konstruktionen, utan lika mycket musikens visionära kraft och konsekvens, dess viljeinriktning och energi. Här citerar jag lite av vad som sägs om den i Guardian-artikeln:

Oliver Condy, editor of the magazine, admitted it was no great surprise Beethoven dominated the list. “It has been over 200 years since Beethoven’s symphony number three was written and the vote suggests that it has not been improved on in those years, which is remarkable really and is testament to his absolute genius.”

“Conductors love conducting it. They love it because there is just so much to it, there is so much happening ... that opening is a real punch in the face.”

The British conductor Jonathan Nott, music director of the Tokyo Symphony Orchestra, told the magazine the Eroica was boundary-breaking. “This symphony is not about the glory of God, it’s about humans – our struggles, challenges and victories.”

“Later, composers became preoccupied with life’s depressions and bitterness, but I never get that in Beethoven. You come away having experienced the power and joy of being alive.”

/…/

The Third heralded a new era for the symphony, said Han-Na Chang, chief conductor of the Trondheim Symphony. “He finds his voice and we see who he is.”

“The way he works out all the motifs, melodies and themes in such detail, while at the same time maintaining a completely organic development of the emotional message, seems to me unbeatable.”

Johannes Brahms.

Om listan i övrigt. Beethovens nionde symfoni har jag aldrig varit lika förtjust i som den tredje; min favorit vid sidan av Eroican är den sjunde. Att Mozarts sista symfoni kommit med är förstås helt i sin ordning, och det skulle lika gärna ha kunnat vara nr 39 eller 40 som Jupitersymfonin (nr 41). Att Mahler finns med är också självklart, men att tre av hans symfonier fått plats är nog en avspegling av att de tillfrågade dirigenterna tycker att det är spännande och utmanande att dirigera Mahler, som ställer betydande krav på dem. Minst en av de nämnda symfonierna kunde ha utgått till förmån för Anton Bruckner, enligt min mening. Brahms är inte heller oväntad i sammanhanget, däremot att Brahms mest populära symfoni, den tredje, fått stå tillbaka för den mera inåtvända fjärde; min favorit är Brahms andra symfoni med dess lugna pastorala stämningar. Och de två icke-tysk-österrikiska inslagen, Berlioz och Tjajkovskij, försvarar sina platser, vilket kanske även några andra symfonier av icke-tysk-österrikiska tonsättare hade gjort, till exempel av Dvořák, Sjostakovitj, Mendelsohn, Nielsen eller Sibelius.

Anton Bruckner.

Till sist en lista som jag inte vill påstå är mera korrekt eller omdömesgillt sammanställd, men som avspeglar min smak betydligt bättre. Om den därmed mera är musiklyssnarens urval än dirigenternas är en öppen fråga.

1. Ludwig van Beethoven Symfoni nr 3 (1803)

2. Ludwig van Beethoven Symfoni nr 7 (1812)

3. Johannes Brahms: Symfoni nr 2 (1877)

4. Anton Bruckner: Symfoni nr 7 (1881–83, rev 1885)

5. Gustav Mahler Symfoni nr 2 (1894, rev 1903)

6. Anton Bruckner: Symfoni nr 4 (1874, rev 1888)

7. Johannes Brahms Symfoni nr 4 (1885)

8. Felix Mendelssohn-Bartholdy: Symfoni nr 3 (1829–42)

9. Pjotr Tjajkovskij Symfoni nr 5 (1888)

10. Carl Nielsen: Symfoni nr 3 (1911)

Gustav Mahler.