Klassiska nedslag (29). Juan Arriaga, stråkkvartetter

Den som skaffat många skivor genom åren märker så småningom att en del av dem sällan eller aldrig tas fram ur skivhyllan för att avnjutas på nytt. Man kan till och med glömma bort att man en gång skaffat dem. När jag nyligen bestämde mig för att lyssna igenom några av musikhistoriens viktigaste stråkkvartetter kom jag att tänka på en skiva som jag skaffade för många år sedan, med de tre stråkkvartetter som komponerades av Juan Crisóstomo de Arriaga (1806­–26). De kan visserligen inte räknas in bland de viktigaste verken inom denna kategori, men jag mindes dem som attraktiv och välkomponerad musik. Och så låter den även vid en förnyad kontakt.

Inspelningen på skivmärket Ensayo är gjord av ensemblen Rasoumovsky Quartet bestående av Simon Standage och Pauline Scott, violiner, Simon Whistler, viola, och Joanna Milholland, cello. Namnen antyder att medlemmarna är engelska eller amerikanska. Då jag köpte skivan var Arriagas kvartetter svåra att finna i inspelningar. Nu finns det – trots att många tror att skivinspelningar är på tillbakagång – åtskilliga fler att välja på. Man kan förstås också lyssna på Arriagas musik på Youtube och Spotify.

De tre stråkkvartetterna var de enda verk av Arriaga som tonsättaren fick utgivna under livstiden (1824). I övrigt komponerade han en hörvärd symfoni, operan Los Esclavos Felices med en livfull uvertyr, kyrkomusik och kammarmusik. Arriaga kom från Rigoitia nära Bilbao i norra Spanien, var en brådmogen begåvning som studerade vid Pariskonservatoriet från 1821. Han studerade musikteori och komposition och spelade violin. Efter sin tidiga död i tuberkulos vid 19 års ålder glömdes han bort och återupptäcktes i slutet av 1800-talet. Sedan dess har han nått en berömmelse långt utanför Spaniens gränser.

På grund av sin tidigt utvecklade begåvning har Arriaga kallats ”den spanske Mozart”. Detta är inte helt välförtjänt eftersom Mozart vid 19 år ålder hade komponerat många fler värdefulla stycken än vad Arriaga hann med. Men jämförelsen har ändå en poäng. Wikipedia beskriver Arriagas kvartetter: ”De befinner sig stilistiskt mellan Haydn och Mozart, men man anar samtidigt klanger från den unge Beethoven.” Och när man lyssnar till musiken går associationerna lätt åt det wienklassiska hållet. Arriaga delar med de nämnda tonsättarna det lediga tekniska handlaget, känslan för form och struktur och den musikantiska glädjen.

Med sådana tonsättare som inspirationskällor kan man lära sig mycket, men finns det något utrymme kvar för personligt uttryck? Wikipedia säger om detta: ”Därigenom hittade Arriaga fram till ett eget tonspråk, som i kombination med en stränghet i formen (användning av kontrapunkt) kan karakteriseras som elegant, lätt och melodiöst.”

Vill man beskriva en personlig stil i Arriagas kvartetter så ligger det nära till hands att framhäva det lätta, soliga melodiska flödet. Att jag uppfattar melodiken som sydlig kan bero på att jag vet att tonsättaren var spanjor. Typiskt är också förstaviolinens framträdande roll. Arriaga var ju själv violinist och hade förmodligen en särskild känsla för instrumentets möjligheter. De tre kvartetterna i d-moll, a-dur och ess-dur är så jämna att det är svårt att se någon som överlägsen de andra. Men om jag tvingades välja, så skulle jag välja den tredje.

Det var roligt att återknyta bekantskapen med denna inspirerade och lättillgängliga kvartettmusik. Juan Crisóstomo de Arriaga förtjänar sin plats i skivhyllan, och hans kvartetter kan ses som så kallade minor classics. Inte banbrytande, men definitivt värda att stanna till vid.

Klassiska nedslag (10). Felix Mendelssohn, Konsert för piano, violin och stråkar d-moll

Felix Mendelssohn (1809–47) är en av 1800-talets stora tonsättare. Han var dessutom en av de mest brådmogna och komponerade med stort självförtroende och imponerande kunskap mycket musik redan som barn och tonåring. Åtminstone två av hans verk från tonåren – oktetten för stråkar och uvertyren till En midsommarnattsdröm, musik av en 16- respektive 17-årig Mendelssohn – tillhör hans allra bästa. Därutöver finns mycket i Mendelssohns ungdomsproduktion som är hörvärd och talangfull musik.

Nu har en tonsättares ålder ingen betydelse för den musikaliska upplevelsen. Hör vi musik av en 14-årig Mendelssohn och vet om åldern, så kan vi tycka att det är ovanligt bra (eller dåligt) för en 14-åring. Men musiken i sig blir inte annorlunda än om den hade varit ett verk av en 35- eller 62-åring. Konserten för piano, violin och stråkar i d-moll, för en bredare publik ett ganska okänt verk, är ändå ett trevligt och fantasifullt stycke, även om man inte vet att det komponerades och först framfördes 1823.

Vad behövs för att en så ung tonsättare ska lyckas? En kunskap om klanger, rytm, harmonik, former och musikaliska regler. En kreativ fantasi. Kunskaper om vad tidigare tonsättare har bidragit med och kan inspirera genom. Samt något personligt i uttrycket, i detta fall något av det man känner igen som typiskt mendelssohnskt. Han komponerade under tidiga tonår också tolv så kallade stråksymfonier, som också är trevlig och entusiastisk musik där förebilder i det förflutna är tydligt skönjbara – barockens stora mästare, särskilt Bach, Haydn samt tonsättare inom den så kallade känslosamma stilen inom rokokon, exempelvis Carl Philipp Emanuel Bach. Men i de senare av stråksymfonierna finns det på sina ställen också något nytt som är Mendelssohns eget. Och det finns i än högre grad i denna tidiga konsert. Men exakt vad det är är svårt att beskriva. Jag tror att det har att göra med hans lyriska melodiska ingivelser, lekfullheten och lättheten, den luftiga klangbilden.

Felix Mendelssohn.

Fastän konserten går i moll är det lättsam musik där instrumenten liksom tävlar med varandra i ett växelspel. Mendelssohn var en bra pianist men jag tycker ändå att violinstämman är den mera glansfulla, och den senare, mycket berömda violinkonserten i e-moll känns som en logisk följd av denna tidiga musik. Hela konserten tar drygt en halvtimme och är uppbyggd på konventionellt sätt i tre satser. Förstasatsen är innehållsrik och varierad, mellansatsen mera dämpat återhållen och finalen ettrig och uppsluppen. På den inspelning jag har hört medverkar enbart stråkar i orkestern, men Mendelssohn skrev också blåsarstämmor och tänkte sig uppenbarligen konserten för hel symfoniorkester. Visst finns märkligare musik av Mendelssohn än denna konsert. Här är han på väg att befria sig från de förebilder en konservativt inriktad musikutbildning hade försett honom med, på väg att upptäcka sina egna resurser. En bra bit på väg.

Jag har lyssnat till en inspelning med pianisten Andreas Steier, violinisten Rainer Kussmaul samt Concerto Köln (Warner Classics & Jazz).