Klassiska nedslag (10). Felix Mendelssohn, Konsert för piano, violin och stråkar d-moll

Felix Mendelssohn (1809–47) är en av 1800-talets stora tonsättare. Han var dessutom en av de mest brådmogna och komponerade med stort självförtroende och imponerande kunskap mycket musik redan som barn och tonåring. Åtminstone två av hans verk från tonåren – oktetten för stråkar och uvertyren till En midsommarnattsdröm, musik av en 16- respektive 17-årig Mendelssohn – tillhör hans allra bästa. Därutöver finns mycket i Mendelssohns ungdomsproduktion som är hörvärd och talangfull musik.

Nu har en tonsättares ålder ingen betydelse för den musikaliska upplevelsen. Hör vi musik av en 14-årig Mendelssohn och vet om åldern, så kan vi tycka att det är ovanligt bra (eller dåligt) för en 14-åring. Men musiken i sig blir inte annorlunda än om den hade varit ett verk av en 35- eller 62-åring. Konserten för piano, violin och stråkar i d-moll, för en bredare publik ett ganska okänt verk, är ändå ett trevligt och fantasifullt stycke, även om man inte vet att det komponerades och först framfördes 1823.

Vad behövs för att en så ung tonsättare ska lyckas? En kunskap om klanger, rytm, harmonik, former och musikaliska regler. En kreativ fantasi. Kunskaper om vad tidigare tonsättare har bidragit med och kan inspirera genom. Samt något personligt i uttrycket, i detta fall något av det man känner igen som typiskt mendelssohnskt. Han komponerade under tidiga tonår också tolv så kallade stråksymfonier, som också är trevlig och entusiastisk musik där förebilder i det förflutna är tydligt skönjbara – barockens stora mästare, särskilt Bach, Haydn samt tonsättare inom den så kallade känslosamma stilen inom rokokon, exempelvis Carl Philipp Emanuel Bach. Men i de senare av stråksymfonierna finns det på sina ställen också något nytt som är Mendelssohns eget. Och det finns i än högre grad i denna tidiga konsert. Men exakt vad det är är svårt att beskriva. Jag tror att det har att göra med hans lyriska melodiska ingivelser, lekfullheten och lättheten, den luftiga klangbilden.

Felix Mendelssohn.

Fastän konserten går i moll är det lättsam musik där instrumenten liksom tävlar med varandra i ett växelspel. Mendelssohn var en bra pianist men jag tycker ändå att violinstämman är den mera glansfulla, och den senare, mycket berömda violinkonserten i e-moll känns som en logisk följd av denna tidiga musik. Hela konserten tar drygt en halvtimme och är uppbyggd på konventionellt sätt i tre satser. Förstasatsen är innehållsrik och varierad, mellansatsen mera dämpat återhållen och finalen ettrig och uppsluppen. På den inspelning jag har hört medverkar enbart stråkar i orkestern, men Mendelssohn skrev också blåsarstämmor och tänkte sig uppenbarligen konserten för hel symfoniorkester. Visst finns märkligare musik av Mendelssohn än denna konsert. Här är han på väg att befria sig från de förebilder en konservativt inriktad musikutbildning hade försett honom med, på väg att upptäcka sina egna resurser. En bra bit på väg.

Jag har lyssnat till en inspelning med pianisten Andreas Steier, violinisten Rainer Kussmaul samt Concerto Köln (Warner Classics & Jazz).