Den
mest legendariska av fadons musiker är Maria Severa, som i början av 1800-talet
(hon levde 1820–46) blev den första fadosångerska som uppnådde en betydande
berömmelse i Lissabon. Säkert betydde hon mycket för fadons etablering som en
egen musikform. Hon var en fattig kvinna av zigensk härkomst, levde som prostituerad
men var också sångerska och ackompanjerade sig på portugisisk gitarr, som på
den tiden var ett tämligen nytt instrument.
 |
| Maria Severa avbildades aldrig under sin livstid. Den här bilden från slutet av 1800-talet är av Alberto Souza. |
Även
om det inte går att bevisa med inspelningar eller kritik var Severa säkerligen
en skicklig sångerska. Ryktet om hennes talang spred sig snabbt. Hon bodde
tillsammans med sin mor Ana Gertrudes, kallad Barbuda, på olika ställen i
Lissabons gamla stadsdelar innan hon slog sig ner i ett litet hus på Rua do
Capelão i Mouraria. Huset finns ännu kvar med en minnesinskription.
 |
| Huvudgatan Rua dos Cavaleiros i Mouraria.
Maria
Severa hade en kärlekshistoria med en aristokrat som kallades Conde de Vimioso
(1817–65), känd som tjurfäktare. Historien blev omskvallrad i Lissabons fina
kretsar, en skandal i societeten. Den blev inte varaktig eftersom Severa bröt
med aristokraten kort före sin död. Om detta berättar författaren Júlio Dantas,
som i en roman och en på romanen baserad teaterpjäs, båda från år 1901 och båda
med titeln A Severa, har spritt
historien om Severa och Vimioso. Det är i mycket genom Dantas verk som Severa
har blivit fadons stora symbolgestalt. Många sånger har skrivits om henne. Även
dagens fadistas sjunger om henne.
|
 |
| Conde de Vimioso så som han avbildas i tidningen A Trincheira 1893. |
Filmen
A Severa bygger på Júlio Dantas pjäs.
Det är den första portugisiska ljudfilmen, dock inspelad i Paristrakten 1930–31
av regissören Leitão de Barros. Huvudrollen spelas av sångerskan Dina Teresa
och Vimioso (som i filmen kallas Conde de Marialva) av António Luíz Lopes.
Musiken är av Frederico de Freitas. I filmen lanserades sången Novo Fado da Severa (även kallad Rua do Capelão). Filmen finns
tillgänglig på dvd och faktiskt också på Youtube i sin helhet. Här:
Är
det en bra film? En sådan fråga är omöjlig för mig att besvara. Den har
förtjänster och brister. Hur den står sig gentemot samtida film har jag ingen
uppfattning om. Klart är emellertid att filmen var kommersiellt framgångsrik.
Och för dem som är intresserade av fadomusikens historia är den en
angelägenhet, även om inte särskilt mycket fado förekommer i den. Detta var
fadons första möte med filmvärlden, det skulle bli många fler längre fram. Filmen
bidrog till att sprida historien om Severa och Vimioso/Marialva. Och den
lanserade ett av fadons största standardnummer.
Några
synpunkter. Storyn mellan de två huvudpersonerna skulle ha kunnat klaras av med
en kortfilm. A Severa fylls i stället
ut med stoff som inte direkt har med dramat mellan dem att göra. Det är bilder
från en slottsfest, förberedelser inför en tjurfäktning, själva tjurfäktningen,
ett inledande svep från landsbygden, processioner och folkliv etc. Ett stort
antal statister var uppenbarligen inblandade. Liksom många djur, hästar och
tjurar mest. Förtjusningen över att man nu kunde förena ljud med rörliga bilder
ledde möjligen till bilder som fanns med mest för att motivera musiken.
Bildmässigt finns en del missar. När Severa sjunger en av sina sånger döljer
bildens överkant en del av hennes huvud; jag kan inte se någon konstnärlig
poäng med en sådan beskärning, bara ett ganska grovt slarv.
Händelseförloppet
mellan Severa och Vimioso/Marialva är någorlunda begripligt enbart genom
bilderna, men subtiliteterna går mig förbi för att jag förstår portugisiska för
dåligt. Ingen översättning finns med i dvd-utgåvan.
Mötet
mellan den unga fattiga sångerskan i underklassmiljö och den privilegierade
adelsmannen som var berömd som tjurfäktare borde ha varit en lockande kontrast
att lyfta fram. Men det har Leitão de Barros inte gjort. Det mesta äger rum i
finare kretsar där sångerskan tas emot utan ifrågasättande. de Barros använder
inte Mouraria som miljö. Vilket är synd, för det hade varit intressant som
dokumentation av en stadsdel som inom kort till stor del skulle förstöras, till
exempel i omedelbar närhet av Severas bostad. Det hus och den gata (från en
fransk by nära Paris? Eller från en teaterdekor?) där rollgestalten Severa
bodde ser betydligt trivsammare ut än det hus och den gata där verklighetens
Severa levde.
 |
| Utsikt över dagens Mouraria. Från Castelo do Monte. |
Någon
plågsam fattigdom anar man knappast i filmen. Inte heller den utbredda
prostitutionen. Inte heller några konflikter mellan samhällsklasserna.
Mourarias farlighet illustreras med ett knivslagsmål som verkar koreograferat.
När det gäller miljö- och personskildringarna bör vi komma ihåg att filmen
gjordes under en tid då censuren hade införts och att den fascistiska regimen i
Portugal slog mot allt som gav olämpliga politiska signaler eller svärtade ner
bilden av landet.
Det
finns några saker som jag tycker är bra med den här filmen:
1)
Slutet. Maria Severa dör i sitt hem i slutet, som i en opera, men operagenrens –
och även stumfilmens – övertydliga gestik saknas i filmen. Samtidigt pågår en
folkfest i kvarteret. Människor dansar, sjunger och spelar uppsluppet. De
sjunger och spelar dessutom anmärkningsvärt bra. Kombinationen av tragiken och
festglädjen är lyckad, avslutningen blir varken utdragen eller sentimental utan
snarare saklig och koncis.
2)
Dina Teresa. Hon tillhör inte de stora fadosångerskorna, och Novo Fado da Severa finns i många bättre
versioner än de två hon framför i filmen, på skiva med bland andra Amália
Rodrigues, Ada de Castro och Cuca Roseta. Dina Teresa hör knappast ens till de
bästa sångerskorna kring 1930. Hon anses ha fått rollen på grund av att hennes
utseende passade; som sångerska blev hon snart bortglömd efter filmen. Jag tror
att hon fick rollen också för att hon var en hyfsad skådespelerska. Hon har en
avspänd och självsäker ledighet i sitt uppträdande, en naturlighet i sin
sceniska utstrålning som gör att man lätt tycker om henne. Vid sidan av den
tristare Marialva i sin cylinderhatt är hon faktiskt en personlighet.
 |
| Dina Teresa, bild ur filmen. |
3)
Musiken. Frederico de Freitas var en framstående gestalt i 1900-talets
portugisiska musikliv. Han var dirigent, pedagog, musikvetare och kompositör
till symfoniska verk, kammarmusik, sånger, operor och kyrkomusik. Knappast
något annat av hans verk har blivit så uppskattat som hans filmmusik, även till
den senare Fado, História duma Cantadeira
(1947–48). I A Severa finns det
mycket musik, och bara en bråkdel är fado. Jag gillar musiken i filmen, den är
lättillgänglig, välgjord, fantasifull, ibland rolig och väl varierad. de
Freitas var uppenbarligen mycket skicklig. Jag kan till och med ha förståelse
för att vissa scener finns med mest för att musiken ska få breda ut sig.
 |
| Frederico de Freitas. |
Huvudnumret
är naturligtvis Novo Fado da Severa.
En enkel melodi, men genial i sin enkelhet. Hur väl den fungerar för att skapa
en värdig och dov stämning framgår egentligen tydligast när den används rent
instrumentalt i filmen. Dina Teresas inte alltför imponerande inspelning finns
här:
Så
här gör Amália Rodrigues med samma material (inspelad 1952):
Sångerskan
Anabela, som sjunger fado mera tillfälligt, svarar för en utmärkt version från
en teveshow (finns inte på skiva), med en egendomlig inramning med dansare:
Nya
stjärnan Cuca Roseta sjunger så här:
A Severa är ganska lång. En
timme och 44 minuter varar ”den mest portugisiska av portugisiska filmer”, för
att citera omslaget till dvd-utgåvan.
Sevärt?
Som sagt: bra att känna till för den som är intresserad av fadons historia. För
filmälskare finns säkert angelägnare verk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar