Renässansporträtt (15). John Wilbye

John Wilbye

Det finns ett slags natt som skrämmer mig.

Det är då jag är ensam i mitt hus

och heden står omfamnad av dimman

vars fukt tränger ner i mina luftrör

och framkallar skarpa hostattacker

De slår som spikar in i almanackan

och räknar ner: dagarna

rinner förbi dig, åren

passerar, och du bara väntar

bland dina noter

Händelselösheten leder dina tankar

i den enda improduktiva riktningen: mot dig själv,

och värken i benen

Det finns också en natt jag älskar.

Det är sommarens engelska natt, särskilt

brytningen mellan dagens ljus och nattens ljus

då buskarnas gröna djupnar och tar plats

i mina ådror, tillsammans med fårens bräkande

och vindens ljumhet

Jag älskar den natten.

Kullarnas mjuka konturer i svart,

en gräns för synen

som mina sånger alltid sökt återge

och bara människors röster kunnat frammana

Så kom, svarta natt! Låt se

vad du har att ge:

jaget, en liten vit figur, hopklämd i sin skröplighet,

isolerad

i ödemarken

– eller sambandet, samspelet

med buskar, träd och jord

John Wilbye.

John Wilbye (1574–1638) levde på den engelska landsbygden, skrev madrigaler av mycket god kvalitet men i ringa mängd. Allra märkligast är Draw on Dark Night ur hans andra och sista madrigalbok.

Med detta avslutas serien med renässansporträtt. Dikterna publicerades ursprungligen i Förr eller senare (Rabén & Sjögren 1977). Där fanns dessutom dikter om Ariaan Willaert, Giovanni Pierluigi da Palestrina, Giovanni Gabrieli och Samuel Scheidt. Jag tycker de inte riktigt håller måttet längre och har därför inte tagit med dem i det här sammanhanget.