I alla fall en av de mest
kända. Och den har haft tid på sig för att spridas. Sapfo levde kring 600 f.Kr.
Dikten här i Hjalmar Gullbergs tolkning.
Så kan ingen likna en gud i
lycka
som den avundsvärde du låter
sitta
hos dig för att njuta din
stämmas alltid
älskliga tonfall
och ditt skratt som klingar
så ljuvt – och får mitt
hjärta dock att klappa så
tungt i bröstet;
blott jag flyktigt möter dig
får jag intet
ord över läppen,
själva tungan ligger i band,
och plötsligt
ilar genom köttet den fina
lågan,
jag förlorar synen, i örats
gångar
börjar det ringa,
hela kroppen dryper av svett,
jag skälver
in i märg och ben och min hy
får gräsets
bleka färg på marken, jag
liknar mest
en döende …
Tydligen var dikten berömd
redan under antiken. Annars är det svårt att förklara varför romaren Catullus
(84–54 f.Kr.) skrev detta (här i Gerhard Bentz tolkning):
Catullus? |
Så kan ingen likna en gud i
lycka,
nej, så överglänsa en gud i
lycka,
som den man som alltid hos
dig får sitta,
höra och se dig
med ditt skratt, som klingar
så ljuvt och likväl
mig, den arme, sinnenas bruk
berövar.
Blott jag ser dig, Lesbia,
får jag ej ett
ord över läppen,
tungan ligger domnad, en eld,
som bränner,
strömmar plötsligt ned genom
alla lemmar,
mina öron ringer och mörker
slutes
kring mina ögon.
Lättinglivet skadar dig
blott, Catullus,
lättinglivet gör dig för yr
och svärmisk,
lättinglivet redan har
störtat stolta
furstar och städer.
Båda dikterna finns med i Lyrik ur världslitteraturen, en
litteraturhistorisk antologi av Harald Elovsson, Gleerups 1965.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar