Fadoprofilen (22). Cristina Branco i helfigur

Efter tolv album (tretton om man också räknar den tidigare samlingsvolymen Perfil) tar sångerskan Cristina Branco ett steg tillbaka och begrundar vad hon hittills gjort i en sammanställning om tre cd som kallas Idealist (Universal). Eftersom Cristina Branco inte är en sådan artist som bara bekräftar det hon redan gjort utan söker nya erfarenheter och ständigt lanserar nytt material, så behövs en del utrymme för att hon ska framstå i någorlunda helfigur. Tre cd är ett ganska idealiskt format. Det skapar överblick utan att bli för ytligt.

Albumet Idealist

De tre skivorna rymmer tillsammans 58 inspelningar med en sammanlagd speltid på närmare tre och en halv timme. Tre inspelningar, en för varje skiva, är nygjorda, resten är hämtade från Cristina Brancos tidigare album (se nedan), utom det allra första. Skivorna är tematiskt indelade med rubrikerna Fado, Poemas och Ideal.

En del av de inspelningar med Branco som jag sätter högst – som Abandono, Ausente, Eléctrico Amarelo, Fim, Serenata, Les Désespérés, O Lenço da Carolina – saknas i detta urval. Men det är ändå lätt att se att urvalet ger en god bild av sångerskans verksamhet genom åren och håller hög genomsnittlig nivå. Ur Brancos produktion kan man göra alla möjliga tänkbara urval på detta utrymme ­– många sämre, men inte särskilt många bättre.

För den som vill skaffa sig en överblick över vad Cristina Branco har gjort och dessutom många av hennes bästa inspelningar är albumet ett vettigt val. Det säger sig självt att det är av mindre intresse för den som redan har det mesta av hennes musik. Så är det med mig, men jag skaffade albumet ändå, just för överblickens skull, och för att det är billigt, ungefär som en enda ny cd.

Priset bör alltså inte göra någon upprörd, men jag tycker att det är en klar miss att inte sångtexterna finns med. Cristina Branco har alltid haft höga ambitioner med textvalet och här finns en rad fina alster av goda poeter. Av lyssnare utomlands är det kanske inte så många som kan läsa portugisiska. (Cristina Branco har många beundrare utomlands och slog först igenom i Nederländerna, innan hon uppmärksammades i hemlandet.) Men jag tycker att de som kan, och de som vill försöka, borde få chansen. Även om det hade kostat lite mer med ett bilagt texthäfte.

Cristina Branco och Amália Rodrigues

Cristina Branco är född i Ribatejo 1972 och fick upp öronen för fado när hon i tonåren hörde Amália Rodrigues skivor. Sedan dess har Rodrigues varit hennes främsta referens inom fadon, liksom för många andra. Fastän Branco och Rodrigues har helt olika förutsättningar för denna musik – och Cristina Branco har aldrig försökt att härma sin idol – finns vissa överensstämmelser mellan de två som jag tycker är intressanta.

För Amália Rodrigues var fado inte en begränsad repertoar utan en känsla, en attityd och ett sätt att se på livet. Hon var inte särskilt intresserad av traditionell fado. Cristina Branco tycks också ha ett förstrött intresse för denna musik. Sjunger hon traditionell fado så är det i de textvarianter som Amália Rodrigues lanserade. Hon lägger alltså, till skillnad från så många andra i den nya generationen, inte ner någon möda på att ta fram egna texter till dem.

När Cristina Branco sjunger annan standardrepertoar än traditionell fado, är det nästan enbart sånger som Amália Rodrigues fört fram. Exempelvis många av de sånger som Alain Oulman komponerade åt henne under 60-talet. Jämförelserna brukar inte bli särskilt pinsamma eftersom de sjunger så olika: Branco kan utvinna kvaliteter ur sångerna som Rodrigues inte betonar och vice versa.

Hon har också, liksom Amália Rodrigues, lanserat mycket nytt material, om än inte i samma omfattning (hittills) eller lika framgångsrikt som den äldre sångerskan. Förmodligen finns det ingen annan i den nya fadon som presenterat så många nykomponerade sånger som Cristina Branco. Ganska få av dem har förutsättningar att bli en del av standardrepertoaren. Amália Rodrigues kompositörer var skickligare att skapa livskraftiga melodier som kan anpassas efter många artisters förutsättningar. Brancos ”egna” sånger verkar specialgjorda just för att passa hennes röst och sångstil. De är ofta också svårsjungna, tekniskt knepiga.

Amália Rodrigues blev fadons stora röst, men hon sjöng annan musik också: folkmusik, evergreens, schlagers. Hon kan höras även på spanska, italienska, franska och engelska. Cristina Branco har visat intresse för annan musik än fado, och då gäller det främst tango, chanson och brasiliansk musik. Hon har spelat in två sånger av Joni Mitchell (finns även med i urvalet på Idealist). Hon har sjungit på spanska, franska och engelska. Båda sångerskorna har mött nedlåtande reaktioner då de sjungit annat än fado, faktiskt också när de lanserat material som ger nya innehållsliga dimensioner eller tänjer på fadons gränser. Fadons vänner är inte alltid underverk av tolerans eller bejakare av förnyelse.

Amália Rodrigues blev den som förde fadon ut i världen genom många framträdanden, skivor och filmer. Cristina Branco har övergivit de lokala fadoställena i Lissabon och uppträder huvudsakligen på konsertscenen. Det livliga turnerandet utomlands har hon gemensamt med många andra. Det finns en utländsk efterfrågan på fado, och både musiker och fadoscener vill ha en internationell publik.

Sångstil och ackompanjemang

Cristina Branco har en vacker lyrisk sopranröst och sjunger med osviklig tonträffning och noggrann tonbildning. Det finns en detaljprecision i hennes sång som är imponerande. Hon är tekniskt driven och tar sig gärna an material som är specialkomponerat för hennes röst och sångsätt.

Många sångartister inom fadon framhåller texternas betydelse och att deras främsta syfte är att tolka texternas innehåll. Som nämnts är Cristina Branco ambitiös i sitt textval, men hennes sång har inte samma närgångna texttolkning som exempelvis Kaita Guerreiros eller Aldina Duartes. Musiken bygger mera på hennes röst och musikalitet.

Det har alltid funnits en sofistikering kring denna sångerska som understryks av hennes sceniska elegans. Hon är lite fin i kanten, ”en alltför slipad diamant” som någon har uttryckt det. Fado, som ibland jämförs med blues, låter hos Branco mera som lyriska visor, emellanåt med en dragning mot klassisk romans. Samtidigt finns en påtaglig ledighet, ett naturligt flöde i Cristina Brancos sång. Alla gillar inte hennes förfining som genuin fado. Men fadons tradition har alltid uppskattat tekniskt skickliga sångartister, vackra röster och sobra tolkningar – samtidigt som det funnits utrymme för andra sångsätt.

Cristina Branco utnyttjar fadons traditionella komp med portugisisk gitarr, spansk gitarr och eventuellt basgitarr. På sina tidigare skivor samarbetade hon här med sin dåvarande man, Custódio Castelo, som spelar portugisisk gitarr och skrev en stor del av sångerskans repertoar. Under senare år har pianisten Ricardo J. Dias satt sin prägel på kompet där nu piano också ingår, stundtals också andra instrument. Jag tycker att pianots närvaro, och Dias känsliga pianospel, skapar associationer till klassisk musik. Kompet, och musiken i stort, har hos Cristina Branco en kammarmusikalisk prägel med goda kompmusiker. På portugisisk gitarr har den skicklige Bernardo Couto varit en följeslagare under senare år.

Idealist: Fado

Den första av skivorna är innehållsrik och jämn. Av de 20 numren är tre traditionell fado i de textversioner som Amália Rodrigues lanserade: Não é Desgraça Ser Pobre (Fado Menor do Porto), Os Teus Olhos São Dois Círios (Fado Menor) och Cansaço (Fado Tango). Andra äldre standardnummer är hämtade från Rodrigues repertoar, som Água e Mel, Fria Claridade och Disse-te Adeus e Morri.

Água e Mel låter så här:

http://www.youtube.com/watch?v=fngp39nXKhk

Inte mindre än fem av sångerna är tonsättningar av Alain Oulman för Amália Rodrigues. Dessa vackra melodier ligger väl till även för Cristina Branco, som i bästa fall ger dem en innerlig och sensuell ton, här exemplifierat av Meu Limão de Amargura (ännu bättre är Abandono, som dock får sökas på albumet Murmúrios). Av nyare material är flera sånger komponerade av Custódio Castelo, som den läckra Sete Pedaços do Vento, en sång som jag misstänker kan bli beststående i fadons standardrepertoar om inte andra artister finner den för svårsjungen.

Alain Oulmans Meu Amor, Meu Amor (Meu Limão de Amargura) finns här:

http://www.youtube.com/watch?v=a9xIBVFVwU8

Och Sete Pedaços do Vento här:

http://www.youtube.com/watch?v=uNAzh3j7oeM

Mycket vackert finns på denna skiva. Och fastän Cristina Brancos fado inte direkt svallar av blod, svett och tårar, utan genomgående präglas av behärskning och precision, så tycker jag att den ofta har ett starkt uttryck. Det är som om det musikaliska hanteras med en självfallenhet som lämnar utrymme för en personlig hållning till text och ton. Närvaro, innerlighet och koncentration duger som nyckelord. Cristina Brancos sätt att sjunga fado är hennes eget, och jag tror redan hon är mera influens än influerad av andra.

Idealist: Poemas

Den andra skivan sätter texterna i centrum, och det hade varit roligt att ta del av dem! Författarnamn som Luíz de Camões, Fernando Pessoa, Maria Manuel Cid, Vasco Graça Moura, Sofia de Mello Breyner och Eugénio de Andrade borgar för hög poetisk kvalitet.

Musiken är omväxlande och rör sig mellan flera genrer. Några av de vackraste numren här – som Reflexão Total, Ninfas och Talvez – uppfattar jag som fados, men inte i en konventionell mening. Särskilt den förstnämnda påminner om klassisk romans, något som understryks av kompet med en mild cellostämma. En sång som Joni Mitchells A case of You är naturligtvis inte fado, inte heller tonsättningen av Charles Baudelaires berömda dikt L’invitation au voyage. Brancos musik kan få en att fundera på fadons avgränsning mot annan musik, om man tycker det är intressant.

Renäsansdiktaren Luíz de Camões kommer till tals i Ninfas:

http://www.youtube.com/watch?v=-8KuevVI4YY

Som helhet är denna skiva något lågmäld och lite mera ojämn än den renodlade fadoskivan. Höjdpunkterna bland de 20 numren är dock mycket höga.

Idealist: Ideal

Vad Cristina Branco menar med denna titel förklaras inte, och någon självklar innebörd kan jag inte se. Är det inspelningar som hon anser särskilt lyckade? Eller sådant som hon helst skulle vilja göra? Eller finner hon här en ideologisk eller moralisk hållning som hon respekterar? Hur som helst påminner den tredje skivan i albumet om den andra: ganska omväxlande musik ur flera genrer, en del odiskutabel fado, en del på eller över gränsen till annat.

Redondo vocábulo är en av skivans höjdpunkter. Sången, skriven av José Afonso, har i Brancos tolkning en lätthet och lekfullhet som jag inte finner i Afonsos egen inspelning. Branco har gjort en hel cd med sånger av Afonso, som med utgångspunkt i Coimbras akademiska fado blev en ihärdig och modig motståndsman mot den fascistiska diktaturen i Portugal, något som han fick betala för med censur, yrkesförbud och fängelse. Att Branco framför hans musik beror säkert på att hon sympatiserar med hans opposition; hon har berättat att hennes far också tillhörde motståndsrörelsen.

Denna tredje skiva innehåller 18 spår. Till höjdpunkterna hör också A Laurendinha och Ai, vida – båda fados enligt min mening – och de betagande Porque Me Olhas Assim och Alfonsina y el mar (den senare på spanska).

Alfonsina y el mar finns här:

http://www.youtube.com/watch?v=Q-eJ71hkQwI

Och Ai, Vida här:

http://www.youtube.com/watch?v=Ub4xQQPXc4Q

Som helhet är Idealist en bra sammanfattning av en mångårig verksamhet av en sångerska som har skapat ett eget landskap i fadons geografi. Jag tycker hon har gjort det med integritet, höga ambitioner och suverän musikalitet; att sedan en sångerska som vågar utforska nytt inte alltid kan räkna med fullträffar är en självklarhet. Men redan nu har Cristina Branco åstadkommit mycket – och många inspelningar som tillhör hennes bästa finns på albumet Idealist.

Övriga album med Cristina Branco 

Den som vill fördjupa bilden av sångerskan kan vända sig till hennes övriga album, här nämnda i kronologisk följd. Antalet astetisker – från en till fem ­– efter presentationen är ett försök att värdera albumen.

Cristina Branco in Holland. Círculo de Cultura Portuguesa na Holanda. 1997. Debutskiva inspelad i Nederländerna. Redan på debutskivan lanserar sångerskan mycket originalmusik komponerad av Custódio Castelo. ***

Murmúrios. L’empreinte digitale. 1999. Ett av Cristina Brancos jämnaste och mest helgjutna album. Vackra inspelningar att ofta återkomma till, som Fim, Mágoa och Abandono. *****

Post-Scriptum. L’empreinte digitale. 2000. Innehåller bland annat Ai, Vida och Ausente i en tilltalande samling fados.****

Corpo Illuminado. Universal.
 2001. Jag har haft lite svårare för denna cd som dock innehåller Meu Limão de Amargura och Meu Amor é Marinheiro, den sång av Alain Oulman som Branco brukar avsluta sina konserter med.***


O Descobridor. Universal. 2002. Innehåller tonsättningar av den holländske poeten Joseph Slauerhoffs dikter med anknytning till Lissabon och Portugal.****

Sensus. Universal.
2003. Brancos album är i fortsättningen koncentrerade på olika teman. Här kärlek och erotik i ett album som fått mycket beröm. För mig en av hennes svagare prestationer. ***

Ulisses. Universal. 2005. Temat här är resor i konkret och bildlig betydelse. Branco hämtar delvis materialet utanför fadon, men starkt material med toppar som Navio Triste, Porque Me Olhas Assim och Redondo Vocábulo. ****

Cristina Branco Live. Universal. 2006. Får betraktas som en hyllning till Amália Rodrigues eftersom Branco mest sjunger hennes sånger. Inspirerade framföranden, en av Brancos bästa. ****

Abril. Universal. 2007. Albumet med material av den oppositionelle trubaduren José Afonso. Vacker musik, men det är tveksamt om den kan kallas fado. ***

Kronos. Universal. 2009. Temat är tiden. Tidens flykt, väntan, minnen … Ojämn cd men med några mycket fina sånger, till exempel Eléctrico Amarelo och O Rapaz do Trapézio. ***

Não Há Só Tango em Paris. Universal. 2011. (Säljs också under namnet Fado Tango.) Cristina Branco låter fado, tango och chanson mötas på ett av hennes mest lyckade album. Sjunger även på franska och spanska, felfritt så vitt jag kan höra. En favorit! *****

Alegria. Universal. 2013. Porträtt av kvinnor och deras berättelser är temat på en skiva med långa intressanta texter men med musik som är mera krävande. Här finns också en hygglig tolkning av Maia Teresa de Noronhas Fado da Defesa. Ambitiöst men något svårtillgängligt för den som inte kan portugisiska.***

Till sist en sång från Cristina Brancos senaste album Alegria:

O Lenço da Carolina:

http://www.youtube.com/watch?v=MUVgDdNQEYg

PS. Ett tack till Cristina Brancos agent Paulo Ochôa, Lissabon, för porträtten av sångerskan.