Ricardo Ribeiro (1981) kommer från
stadsdelen Ajuda och fick tidigt upp öronen för fado. Tolv år gammal uppträdde
han offentligt för första gången. Har ett starkt intresse för äldre fado och
framhåller särskilt Fernando Maurício som förebild. Vann tävlingen Grande Noite
do Fado år 1997 och 1998.
Kraftig, mogen och aningen dov röst. Hans musik
präglas av en påtaglig dynamisk variation. Betonade tidigt sin trohet till
fadons traditioner, men har visat intresse för annan musik och exempelvis
samarbetat med den libanesiske musikern Rabih Abou-Khalil i dennes
kompositioner. Arbetar också med andra projekt som förenar olika musikkulturer.
 |
| Ricardo Ribeiro. Foto: Gert Rickmann-Wunderlich |
Ricardo Ribeiro är en av de musiker jag intervjuade
för min bok Fado – en vägvisare till
musiken och musikerna (GML Förlag). Här är ett utdrag från intervjun.
– Jag föddes i Lissabon och debuterade för publik
som tolvåring på Ajuda-akademin i grannskapet där jag växte upp. Jag kompades
av Carlos Gonçalves på portugisisk gitarr och José Inácio på spansk gitarr, och
han blev en av mina främsta förebilder. Jag är huvudsakligen påverkad av
Fernando Maurício, Manuel Fernandes och Alfredo Marceneiro, som alla är
fadosångare i traditionell stil. Femton år gammal började jag sjunga på
restaurangen Os Ferreiras i Lissabon – och jag uppträdde tillsammans med
mästaren Fernando Maurício och Adelino dos Santos på portugisisk gitarr. Genom
denna erfarenhet och genom att studera allt kring fadon, har jag fått en stor
insikt i speciellt det äldre, traditionella sättet att framföra fado.
Varför fado?
– Fado för att jag är portugis och för att den
musik jag hörde när jag växte upp var fado och flamenco. Området där jag föddes
var ett zigenarsamhälle och jag har fortfarande många vänner där. Jag kommer
väl ihåg att då mamma tog hand om vårt hushåll brukade hon sjunga fado, och jag
fängslades och greps av hennes röst.
Hur skulle du beskriva fado för någon som aldrig
har hört musiken?
– Fado är allt som händer. När vi skrattar eller
gråter eller kommer ihåg eller glömmer. När vi älskar och hatar. Fado är
själens sång.
Det framgår av din Facebooksida att du har andra
musikaliska intressen än fado. Kan du lära något av annan musik?
– Ingen konstart kan avskiljas från andra. När jag
hör Oum Kalthoum sjunga sången Aman Haiati av den store kompositören Mohammed
Abdel Wahab kan jag alltid intensivt känna att vi är en del av samma
mediterranska själ. Och när jag hör Brahms magnifika tredje symfoni upptäcker
jag samma djupa känsla som då jag lyssnar till eller sjunger fado.
Vad är det speciella eller unika med just Ricardo
Ribeiro?
– Det är det svårt att svara på. Jag kan inte
riktigt bedöma mig själv. Jag lever för sanning och värdighet med hopp om en
bättre värld. Musiken är vägen till gudomlighet och försoning.
Var framträder du helst, i konsertlokaler eller på
fadoställen, för stora eller mindre publikgrupper?
– Jag tycker om att sjunga överallt där fenomenet
fado kan äga rum. Som jag sade förut är fado allt som händer. Det spelar ingen
roll om det är en stor konsertlokal eller ett litet fadohus. Det viktiga är att
fadons magi finns på plats.
Finns det musiker i det förflutna som du lärt och
inspirerats av?
– Jag är intresserad av allt som är gjort med
ärlighet, och det finns många musiker som har påverkat mig, gitarrister som
Armandinho, Jaime Santos, Francisco Carvalhinho och Martinho d’Assunção och
sångartister som Amália Rodrigues, Maria José da Guia, Fernanda Maria, Beatriz
da Conceição, Manuel Fernandes, Alfredo Marceneiro och förstås min
läromästare Fernando Maurício. När jag först hörde Fernando Maurício var hans
sång så intensiv att jag kände mig som en del av hans berättelse.
Ett par exempel på Ricardo Ribeiros musik finns
här:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar