Renässansporträtt (15). John Wilbye

John Wilbye

Det finns ett slags natt som skrämmer mig.

Det är då jag är ensam i mitt hus

och heden står omfamnad av dimman

vars fukt tränger ner i mina luftrör

och framkallar skarpa hostattacker

De slår som spikar in i almanackan

och räknar ner: dagarna

rinner förbi dig, åren

passerar, och du bara väntar

bland dina noter

Händelselösheten leder dina tankar

i den enda improduktiva riktningen: mot dig själv,

och värken i benen

Det finns också en natt jag älskar.

Det är sommarens engelska natt, särskilt

brytningen mellan dagens ljus och nattens ljus

då buskarnas gröna djupnar och tar plats

i mina ådror, tillsammans med fårens bräkande

och vindens ljumhet

Jag älskar den natten.

Kullarnas mjuka konturer i svart,

en gräns för synen

som mina sånger alltid sökt återge

och bara människors röster kunnat frammana

Så kom, svarta natt! Låt se

vad du har att ge:

jaget, en liten vit figur, hopklämd i sin skröplighet,

isolerad

i ödemarken

– eller sambandet, samspelet

med buskar, träd och jord

John Wilbye.

John Wilbye (1574–1638) levde på den engelska landsbygden, skrev madrigaler av mycket god kvalitet men i ringa mängd. Allra märkligast är Draw on Dark Night ur hans andra och sista madrigalbok.

Med detta avslutas serien med renässansporträtt. Dikterna publicerades ursprungligen i Förr eller senare (Rabén & Sjögren 1977). Där fanns dessutom dikter om Ariaan Willaert, Giovanni Pierluigi da Palestrina, Giovanni Gabrieli och Samuel Scheidt. Jag tycker de inte riktigt håller måttet längre och har därför inte tagit med dem i det här sammanhanget.

Renässansporträtt (14). John Dowland

John Dowland

Av framtiden

önskar jag bara det tydliga, en klar

ljus röst

att bära fram min sorg som en siren

– och en luta

John Dowland.

John Dowland (1563–1626) var en mångsidig engelsk musiker, sin tids främste lutvirtuos. Dowland prövade på flera olika genrer och var speciellt framgångsrik med sina sånger för röst och luta. De har nästan alltid en svårmodig, uppgiven och sentimental ton.

Renässansporträtt (13). Orazio Vecchi

Orazio Vecchi

1

Jag skall ha larm och intriger kring mig

för att trivas,

för att finna mig själv i vimlet

Och jag vill gå gränderna fram

rak, stolt, kunnig och stark

Jag vill se gyckelspel och granna masker kring mig,

jag vill se byggnader glänsa av storartad prakt

och målningar prunka på väggarna

Jag vill höra slammer och spel i luften

så att alla kan lära

vad Modena är i världen

2

Min i min bostad

vill jag innerst ha ett stilla rum

med stängda dörrar och kala väggar

dit jag kan kalla mina vänner om kvällen

att sjunga med rösterna tätt tillsammans

sjunga om strid och kärlek och död

med rösterna tätt tillsammans,

sjunga så att alla kan lära och förstå

vad Modena är i världen

Orazio Vecchi.

Orazio Vecchi (1550–1605) är mest känd för sin Amfiparnaso, ett commedia dell’artespel med musikinslag. Stycket var ingen opera, men innebar ett närmande mellan musik och dramatik.

Vecchi var också poet och skrev själv sina texter. Han brukar skildras som en äventyrare och hans liv som våldsamt och dramatiskt.

Renässansporträtt (12). Luca Marenzio

Luca Marenzio

Luca Marenzio – så stavar jag mitt namn

Och jag kan se det

i framtidens böcker, svarta stolta bokstäver

på framtidens papper

Luca Marenzio – detta är mitt namn:

en gång

skall någon binda detta sträva r, detta bitska z

till toner av en hållfasthet

     som lyfter mig förbi sekler

och förvandlar sekler till minuter

Luca Marenzio – mitt namn

finns intill dig som en kappa om vintern, jag

förföljer dig med toner och röster

Så länge det finns kärlek

     finns jag stark i graven,

så länge det finns strid

     strider jag med dig,

så länge det finns död

     lever jag i döden med dig,

så länge det finns glädje, sommar och sorg

     skrattar och kvider mina toner

tätt intill dig

     som en kappa om vintern

Luca Marenzio.

Luca Marenzio (1533–99) var en lysande representant för den klassiska madrigaltraditionen i Italien.

Renässansporträtt (11). Clément Jannequin

Clément Jannequin

Som alla andra

     gal jag vackrast i maj

Då din bild i mig

     förblir skönare än Kristus

och ditt anletes konturer

     smärtar mer njutningsfyllt

          än korsets tyngd

Men jag prisar inte din godhet

     eller själsliga kraft

Jag lovar inte ditt tålamod

   eller din inlevelse

          i lidandets konst

Minnets etsning är mitt kors

Fåglarnas ljud och gräsets mjukhet  

Höfter, läppar och hår … 
         

Clément Jannequin.

Clément Jannequin (cirka 1485–1558) finns det få uppgifter om. Förmodligen var han fransman, skrev ytterligt lite kyrkomusik men däremot hundratals världsliga sånger som spreds från Paris av boktryckaren Pierre Attaignant och från Antwerpen av Tylman Susato. Hans sånger är livsbejakande och livfulla. Ibland innehåller de ljudhärmande element: fågelsång, slagfältsscener etc.

Renässansporträtt (10). Andrea Gabrieli

Andrea Gabrieli

Rösterna som löper fram genom gränden, slår hårt

mot väggarna och sväller till högljudd agitation, sång

och häftiga samtal – längst bort där de vistas

bir det skumt för mina ögon som inte når fram till de talande.

Rösterna i kyrkan, de som redan finns här, suckande,

suckande i ornament och prång.

Rösterna som möter mig i lärjungarnas diskussioner,

de som dämpas när jag nalkas och sluts i vördsamma hälsningar.

Rösterna i hamnen, på båtarna och mellan nätmaskorna.

Rösterna som strömmar in hit till torget, vår ryktbara öppna plats,

ända från den italienska landsbygden, från vinodlingarna

och den torra, hårda jorden.

Rösterna från skymningen i palatsets ansade trädgård, amorösa

viskningar och darrande, osäkra nekanden.

Rösterna som prisar våren och andas med fåglarna.

Rösterna från höjden, från djupet

och rösterna inifrån, alla dessa mänskliga

och gudomliga yttranden som tumlar osorterade

och kaotiska, ystra och förtvivlade

inne i mitt huvuds vilda ekorum

som byggmästaren, Guido,

bara kan hålla upprätt och i stillsam med lidelsefull

harmoni under de mörka timmarna då staden och alla människor,

alla röster och ljus är utplånade,

sovande och likväl vilt i rörelse

i min egen kropps katedral – jag,

Andrea Gabrieli, är kallad att vraka

bland ljudens tumult, tämja och omforma orkanen

till täta vävar och hållbara mönster i bleck,

metall, pipor och hud.

Andrea Gabrieli.

Andrea Gabrieli (1520–86) var knuten till San Marcokyrkan i Venedig. En mångsidig och skicklig tonsättare av progressiv läggning.

Den Guido som nämns i texten är Guido d’Arezzo, som var en italiensk musikfilosof som omkring år 1000 började använda ett primitivt notsystem.

Diktens sista ord syftar på Gabrielis verksamhetsfält inom musiken; han skrev för kör, blåsarensemble och orgel.

Renässansporträtt (9). Antonio de Cabezón

Antonio de Cabezón

Anblicken

av gryningen

gläder endast de seende

Svart natt

Tystnad

Så hörs tonen:

ren, skär

Förr fumlade mina fingrar

som berusade

över manualen

Nu vet jag bättre:

Toner i rymd

Brus

i hjärta och lungor

Jag vet:

vägen är rak, ren

Endast de seende

gäckas av synvillor

Antonio de Cabezón.

Antonio de Cabezón (1500–56) är en av Spaniens viktigaste renässanstonsättare. Han var organist och blind sedan tidig barndom. Musiken är genomtänkt, hållbar och ganska stramt anlagd.

Renässansporträtt (8). Robert Fayrfax

Robert Fayrfax

En natt drömde jag om en mässa av så väldiga proportioner

att den skulle omrama hela detta land

med ett Gloria i Nordsjön

och ett Amen i Atlanten

Nästa natt drömde jag om jordens plan, om en mässa

som ska omsluta hela denna vidd

Den tredje natten drömde jag om en så oerhörd mässa

och den tryckte mig över bröstet och pressade ner mina revben

i mullen, den nya jord

som bönderna plöjer medan de skrattar år min möda –

Robert Fayrfax (1464–1521), engelsman, skrev huvudsakligen kyrkomusik. Hans stycken kännetecknas av för tiden ovanligt utdragna former; de enskilda delarna av hans mässor tar ofta över 15 minuter i anspråk. I enlighet med dåtida engelsk praxis inleds hans mässor av en Gloriasats.

Renässansporträtt (7). Pierre de la Rue

Pierre de la Rue

I mitt flamländska medvetande

finns döden stark

Den färgar musiken blek,

dämpar rösterna till ro

I min musik rör sig döden mäktig,

formar linjerna till sträva valv

och kniper stämmorna strängt samman

Kylig är skuggan

som vakande vid de sjungande

vidrör dem lätt

och omfamnar dem

med sitt bleka, alltid närvarande ljus

Döden finns här,

stark men ej hotfull,

tillstädes men inte påträngande,

när jag sitter vid arbetsbänken

och koncentrerad präntar de fyrkatiga tonklumparna

bland sirliga latinska ord

Döden finns här,

vakar över vår arbetsplats

Pierre de la Rue.

Pierre de la Rue (?–1518) var flamländare. I hans ganska begränsade produktion märks ett vackert Requiem (dödsmässa).