Filipe Raposo. Øcre. Lugre Records 2019.
Den första gången jag hörde pianisten Filipe Raposos namn var på en fadokonsert i Stockholm där han medverkade som tillfällig gäst i ett par nummer. Han har samarbetat med fadomusiker också i andra sammanhang. På Ana Laíns senaste album Portucalis (2017) är han såväl kompositör till som medverkande pianist på ett av de vackraste spåren, As Fontes. Han medverkar också på, och har producerat, Pedro Moutinhos senaste album Um Fado ao Contrário (2019). Dessa skivor har jag tidigare tagit upp bloggen den 20 december 2017 respektive den 26 april 2019. Men Filipe Raposos egen musik har inget med fado att göra – åtminstone inte som den låter på den nyutgivna skivan Øcre.
Av skivans tolv stycken svarar Filipe Raposo för fem. De övriga är arrangemang, ganska fria sådana, av andras musik. Här finns en arabisk melodi, två folkmelodier från norra Portugal och en från Azorerna samt arrangemang av tre klassiska stycken. Blombos Cave uppges basera sig på något ur Johann Sebastian Bachs Johannespassion och väcker inget igenkännande hos mig beroende på min bristande bekantskap med detta Bachverk. Bach talar tydligare i den saraband ur en av hans engelska sviter som avslutar skivan, respektfullt, enkelt och sobert spelad. I Oblivion Soave, ett arrangemang av en aria ur Claudio Monteverdis sista opera Poppeas kröning från 1642, medverkar sångerskan Rita Maria. Hon sjunger inte alls som en operasångerska, men jag tycker hon frilägger det sensuella draget i Monteverdis musik. Mästaren själv, som ansåg att ”experiment är absolut nödvändiga för all musik”, skulle säkert inte ha invänt.
Skivans undertitel är Trilogia das cores Vol. 1. Enligt en internetnotis betyder detta att den är ett resultat av en ”artistic reflection on the influence of three colours in art”. Färgen som gäller här är rött och vi kan i fortsättningen vänta skivor som utgår från svart och vitt och därmed fullbordar trilogin. (Varför skivan heter Øcre och inte Ocre, som är det portugisiska ordet för ockra, har jag ingen aning om.)
Tanken att färg och musik har med varandra att göra är förstås inte ny, och den tänktes mest utförligt och djuplodande av Alexandr Skrjabin och satte sin prägel på mycket av hans musik. Filipe Raposo ger i den tillhörande texten andra referenser som en bakgrund till musiken, som bibeln, Goethe, José Afonso med flera. Redan titlarna antyder ett intresse för myter, riter och folktro. Allt sådant kan vara av bra att veta för den som tänker skriva en avhandling om Filipe Raposo och även för den som vill veta varför musiken låter som den låter eller vad avsikten med den är. Men aldrig så många förklaringar kan inte rädda musik som är tråkig, och vacker musik – som jag tycker denna skiva är full av – klarar sig på egen hand. Så jag har valt den bekvämare utvägen, att lyssna på Øcre utan att läsa på i förväg.
Bortsett från Monteverdispåret innehåller skivan enbart pianosolon. Filipe Raposo spelar med behaglig klang tekniskt helt obesvärat. Han är utan tvekan en mycket skicklig pianist. Musiken låter avspänd och omedelbar, som om den var improviserad, och jag tror att improvisation är ett viktigt element, men förmodligen med motiv och strukturer som är uttänkta på förhand. I grund är tonen lyrisk, men här finns också starkare, ibland synkoperade, ”jazziga” partier. Skivans kanske mest lättillgängliga spår, Mefistófeles, är så genomgående. Det är väl varierad musik, aldrig monoton, både modern och samtida. Men Raposo är inte modern genom förkärlek för dissonanser eller annorlunda speltekniker som kluster eller spel direkt på strängarna. Det är tonal musik med ett lugnt, naturligt och ofta elegant flöde.
Men inte så lätt att beskriva. När jag hör den kan jag komma att tänka på klassiska tonsättare som Claude Debussy och Alexandr Skrjabin eller romantiker med sinne för det folkloristiska som Edvard Grieg och Enrique Granados. Eller stora jazzpianister som Lennie Tristano eller Bill Evans. Detta kan vara en tillfällighet, Raposo kanske inte ens har lyssnat på deras musik, vem vet? Mest av allt påminns jag om Keith Jarretts berömda soloimprovisationer som började med den i Köln 1975. Men Jarrett improviserade gärna i en halvtimme, medan Filipe Raposo rör sig i behändigare format, på denna skiva som mest kring sju minuter. På så sätt undviker han tröttande upprepningar och andra longörer.
Det finns, tycker jag, ett lite sökande och inåtvänt drag i några av styckena, något som inte alls ställer sig i vägen mellan musiker och lyssnare. Det är musik med integritet och allvar, men på ett milt och smakfullt sätt. Skivan är mycket jämn. Jag har med glädje lyssnat igenom den från början till slut flera gånger och kommer att återkomma till den längre fram. Samtidigt som jag ser fram emot de återstående delarna av trilogin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar