Meteora är ett komplex av klosterbyggnader, uppförda på topparna av höga klippor i regionen Thessalien i Grekland, i närheten av den lilla staden Kalambaka. Det största av klostren, Stora Meteoron, är också det mest tillgängliga. Hit kommer och går bussarna med besökare under hela tiden som klostret är öppet, från nio på morgonen till tre på eftermiddagen. Ja, mest tillgängligt, men den som vill se klostret på insidan får räkna med många tröttsamma trappsteg och köande.
Grekland är ett enastående turistland med ett överflöd av betagande natur, underbara öar och stränder liksom en historia som vittnar om landet som Europas vagga inom kultur, vetenskap och filosofi. Men Meteora har inget med antikens Grekland att göra. För ungefär tusen år sedan slog sig folk ner i områdets många grottor, eremiter och religiösa tänkare. En liten kyrka uppfördes på 1100-talet och det första klostret började byggas på 1300-talet. Klosterlivet var som mest aktivt fram till 1600-talet, och under mellantiden uppfördes de övriga klostren. Sammanlagt är de medeltida munkklostren sex stycken.
Jag kom till Meteora från den charmiga, vackert belägna småstaden Parga, på fastlandet med öar som Korfu, Lefkas, Kefalonia, Ithaka och Paxos i närheten. Turbussen behövde ungefär tre och en halv timme i vardera riktningen, och då är förmodligen Parga den turistort som är närmast belägen. Dagsutflykter till klostren ordnas ända från Aten. De ligger avlägset och otillgängligt, vilket är ett skäl till att de blev en tillflyktsort för folk som kände sig hotade av politiska och religiösa konflikter under medeltiden.
Man reser genom regionen Epirus, som till ytan är något mindre än Skåne, med cirka 350 000 invånare varav en knapp tredjedel finns i universitetsstaden Ioannina. Landskapet är storslaget med många höga gröna berg, tack vare riklig nederbörd under vintern. Små byar finns på sluttningarna och i dalgångar här och där, men landskapet ger på många håll ett lika ödsligt som mäktigt intryck. Ännu i början av juni låg snön kvar på en del toppar. Slänter och vägkanter lyste gulaktiga av blommande ginst. Äldre smala och snirkliga vägar har under senare år kompletterats med bredare, som på många ställen löper genom långa tunnlar.
Man ska alltså också in i regionen Thessalien, som är ungefär en och en halv gång så vidsträckt som Epirus, med dubbla folkmängden och huvudorten Larissa som är något större än Ioannina. Thessalien har slätter lämpliga för odling, men bergen reser sig runt slättlandskapet. Bergen i denna del av norra Grekland är breda och lugna. När man närmar sig Meteora dyker bergsformationer av ett annat slag upp. De branta, dramatiska klipporna kan likna modernistiska, nonfigurativa skulpturer. Eller möjligen skulpturer från en åldrig, exotisk kultur.
Att se klosterkomplexet i den omgivande naturen är en upplevelse. Meteora är en av Greklands, för att inte säga Europas, stora attraktioner. Att skarorna av besökare ännu är av hanterbar kvantitet och att Kalambaka inte har förvandlats till en hotellstad beror nog på en kombination av det otillgängliga läget och de begränsade öppettiderna. Den som kommer till området förundras över de märkliga byggnaderna och framförallt deras placering i naturen. Särskilt två frågor väcks.
För det första: varför har man över huvud taget byggt kloster, inklusive kyrkolokaler, så högt? Även i vårt land har kyrkor ofta anlagts i dominerande lägen, högt i bebyggelsen, lätt synliga. I Grekland finns det förstås gott om kyrkor inne i städerna, men också lite utanför bebyggelsen, gärna i svårtillgängliga lägen på höjder. Som om kyrkobesökaren måste bevisa sitt religiösa nit med ansträngningen att ta sig till lokalen. Men för att ta sig in i Meteoras byggnader under medeltiden torde religiös hängivenhet inte ha räckt till.
Synpunkten att högt belägna anläggningar är lättare att försvara kanske också har spelat in. Den fientligt sinnade styrka som funderat på en attack mot dessa kloster har säkert insett det omöjliga omgående. Och klostren har nu oförstörda funnits på plats i hundratals år.
Om man inom den grekisk-ortodoxa kyrkan anser att Gud bor i himlen är klostren förstås ett sätt att komma närmare – men det finns faktiskt gott om ännu högre berg i trakten. Det isolerade höga läget sägs också vara lämpligt för kontemplation och tänkande. Och visst, munkarna fick vara i fred. Anläggningen var förr mycket mera välbefolkad än i våra dagar. I det största klostret levde som mest tvåhundra personer – i dag bara fem.
För det andra: hur kunde man bygga så högt? Den väg och de trappor som gör det möjligt för besökare att ta sig in i Stora Meteoron byggdes under 1900-talet. Tidigare fanns varken det ena eller det andra. Enligt uppgift ska de tidiga invånarna ha tagit sig upp med stegar och rep. På det sättet ska de ha fört upp alla de förnödenheter om behövdes för att leva där. Samt allt byggnadsmaterial som krävdes för att uppföra alla byggnaderna. Jag ställer mig lite tvivlande till uppgiften om stegar. Vissa byggnader ligger nästan hundra meter ovanför det omgivande landskapet. Fanns det så långa stegar under medeltiden? Det måste ha varit livsfarligt att använda dem, om de fanns.
Det sägs att det var munkarna själva som byggde klostren. Det förefaller inte orimligt att de hade hjälp – frivillig eller påtvingad – av arbetare och jordbrukare. Och bygget tog tid, från tidigt 1300-tal till sent 1500-tal. De personer som lyckats ta sig upp lade under lång tid ner ett imponerande arbete med att dra upp korgar med material för att färdigställa klostren. Den kompetens de besatt inom arkitektur och byggnadsteknik är också anmärkningsvärd.
Klostren i Meteora finns sedan 1988 med på UNESCO:s lista över världsarv. Kulturella världsarv som Meteora måste hållas intakta, skötas om och vårdas. Av människor. Se på den mindre klippan på bilden nedan. Inga vägar, trappor eller hissar. Ytterligare en fråga: hur tar sig personalen till jobbet?
Det finns mycket att läsa om Meteora på nätet för den som önskar ytterligare information. Här hoppas jag att bildsvepet från Meteora och naturen omkring talar för sig själva. Mystiskt, märkligt och magiskt lär Meteora förbli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar