Två dikter av Vilhelm Ekelund

Jag diktar för ingen

Jag diktar för ingen – 

för vinden som vandrar,

för regnet som gråter,

min sång är som blåsten,

som mumlar och går

i höstnattens mörker

och talar med jorden

och natten och regnet.

    Ur Havets stjärna (1906)

Staden

I detta buller kom min själ till stillsam ro,

i detta larmet var det något trött och pinat i mig som fick vila,

något alltför vaksamt lyssnande, som för första gången sov.

Jag hörde icke mer såsom förr min egen stämma,

jag hörde icke mer såsom förr mitt blods sus.

Min själ såg ej mer så ängsligt fast i sitt eget öga,

min själ gick ut och vilade i andras sorgsna ögon

och var glad att sörja med dem alla.

Och när dunklet kom om kvällen med frid åt trötta anleten,

syntes mig stjärnorna ej mer de samma,

i deras ljus oh stillhet över dunkla mänskofyllda gränder

såg jag broderliga tysta blickar: låt oss gå tillsamman,

se, i alla ögon, se: du själv –

bröder, bröder alla på vår dunkla resa.

    Ur In candidum (1905)


Vilhelm Ekelunds samlade dikter inns tillgängliga på nätet. Se
https://www.svenskaakademien.se/sites/default/files/vilhelm_ekelund_1.pdf
och
https://www.svenskaakademien.se/sites/default/files/vilhelm_ekelund_2.pdf