Förr skickade man vykort. Särskilt folk på resande fot ville med vykorten visa att man tänkte på släkt och vänner därhemma, på dem som inte kunnat följa med på resan. Ibland kanske med baktanken att skryta lite med sitt eget resande. Även jag skickade sådana vykortshälsningar. Det var nästan som en plikt. Och vykorten och frimärkena – som på många platser inte kunde införskaffas i samma butik – blev en betydande utgift. Därtill gick det åt en stund att skriva raderna på vykortet och berätta om vad man varit med om, hur resan hade varit och hur vädret hade förändrats. Men sedan länge har jag, och många med mig, övergivit vykortsvanan. Det är så mycket enklare och billigare att sända några egna foton med e-post.
Folk i min generation reste inte mycket under barna- och ungdomsåren. Utlandsresor, liksom skidresor till de svenska fjällen, var till för bättre bemedlade familjer än majoriteten. Som i stället reste och hälsade på släktingar i hemlandet. Jag minns sådana resor, alltid med tåg, till Skåne och Småland, medan hela Norrland och större delen av Svealand var okänd mark under många år. Så många vykort blev förstås inte skickade. Däremot köpte jag ibland vykort från olika platser, under några års tid. Långt före digitalkamerans och kameramobilens tid var detta möjligen ett sätt att dokumentera eller minnas, tills samlarvurmen svalnade, ganska snart.
En binge vykort har ändå följt med, liggande i en byrålåda som sällan öppnats, genom åren. Som fotografier är de överlägsna det mesta som amatörfotografen kan ta, och att nu titta på dem är som att titta tillbaka i tiden. Böcker med bilder från äldre miljöer, till exempel bilder från gamla Stockholm, är populära för att de får läsarna att minnas och jämföra. Kanske kan även gamla vykort stimulera fantasin och leda till ett igenkännande. Därför några blogginlägg kring gamla vykort. Inget av vykorten är daterat, men det handlar här om vykort från 60-talet. I de flesta fall nämns inte heller fotografens namn. När det finns med på kortet, nämner jag namnet även här. Vi börjar på hemmaplan, i Stockholm och stadens omgivningar.
Skansen var alltid, och är ännu, ett populärt utflyktsmål. Här vid Solliden, där allsångsprogrammen för tv spelas in.
Redan som barn tyckte vi synd om de stackars isbjörnarna som monotont vankade runt i sitt trånga utrymme, dystra till sinnes enligt vad det verkade. Sedan länge finns inte några isbjörnar på Skansen.
Regalskeppet Wasa, som sjönk 1628, bärgades 1961 och inrymdes till en början i Wasavarvet vid Djurgården. Det nuvarande Wasamuseet öppnades 1990 och i mellantiden kunde man alltså se skeppet på Wasavarvet.
Stockholm var, som alltid, en blandning av gammalt och nytt. På 60-talet var förorterna färre, och några av dem mycket omtalade. Vällingby i väster var ett försök att förena arbete, bostad och centrum i en så kallad ABC-stad.
Under några tidiga år i en söderförort plockade vi svamp i skogarna som låg där Farsta centrum skulle växa fram lite senare. Torget i Farsta är sig ganska likt i dag.
Till det nya hörde också den nya storflygplatsen Arlanda, som på 60-talet var betydligt mindre än i våra dagar. Giovanni Trimboli tog bilden.
Trimboli var tydligen en mycket flitig vykortsfotograf. Han svarar också för två bilder som får representera det riktigt gamla Stockholm, Mårten Trotzigs gränd och Gåsgränd i Gamla stan. Här har definitivt inte mycket förändrats sedan bilderna togs.
Kungsgatan på Norrmalm var länge det mest centrala stråket i Stockholm. Ivar Lo-Johansson gav 1935 ut romanen Kungsgatan, där den representerar det nya och urbana i kontrast till en nyinflyttad, osäker befolkning med rötterna på landsbygden.
Nya, stora och moderna tedde sig skyskraporna vid Sergelgatan, mellan Hötorget och Klarabergsgatan. Giovanni Trimboli har tagit även dessa vykortsbilder där en hel del finns att känna igen – men mycket också har förändrats. Konserthusets fasadfärg till exempel.
Den om gillade fotboll kunde uppleva spännande matcher på Råsunda i Solna. I dag har en ny arena tagit över. Namnet Friends kanske vittnar om en mer internationell anda i staden, eller möjligen en undfallenhet inför allt amerikanskt.
T. Lindeberg fotograferade stadshuset en gång i tiden. Och i utsikten är det inte mycket som är annorlunda i dag, men visst behövs en staty av Evert Taube på platsen?
Några barndomsår tillbringade jag i Täby kyrkby. Själva kyrkan är en av Stockholmsområdets välbevarade medeltidskyrkor, med en berömd målning av Albertus Pictor, och värd en omväg. Foto Gustav Hansson.
Man kan ta Roslagsbanan till Täby kyrkby. Det gamla stationshuset (till höger i bilden) revs för över ett halvsekel sedan. Det nya (till vänster i bilden) finns kvar men fungerar inte längre som stationshus. Även höghuset i bakgrunden, förmodligen nybyggt vid fototillfället, finns till beskådande fortfarande.
Några gamla vykort från andra ställen i Sverige följer i ett kommande inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar