Maria Ana Bobone på Fasching

Den 14 december hade fadosångerskan Maria Ana Bobone konsert på jazzstället Fasching i Stockholm, detta på inbjudan av den unga svenska sångersan Isabella Lundgren. Att Bobone inte tillhör de allra största affischnamnen inom dagens fado kan kanske förklaras av att hon varit mera återhållsam med konsertturnéer och skivinspelningar under sin över 20-åriga karriär än en del andra. Hon är emellertid en av de bästa inom dagens fado, ett omdöme som faktiskt skulle kunna gälla för flera andra sångerskor också. Ingen ny fadodrottning är i sikte, men på fadoscenen är det desto större trängsel bland prinsessorna. Och flera är på väg.

Den verkliga fadodrottningen, Amália Rodrigues (1920–99), är indirekt närvarande på de flesta konserter med fado som ansvarig för en repertoar som ännu är högst levande. Av det som Maria Ana Bobone sjöng denna kväll skulle jag uppskatta att minst 60 procent ursprungligen lanserades av Rodrigues. Konserten var varierad och genomtänkt vad gäller repertoarvalet. Här fanns långsamma, intensiva sånger som Alfredo Marceneiros Estranha Forma de Vida, Pedro Rodrigues Primavera och Alain Oulmans Camões-tonsättning Com Que Voz. En rad snabbare, lättsammare nummer kontrasterade, till exempel Fado da Sina, en sång som Hermínia Silva en gång förde fram. Vidare ett par vackra folkvisor, en marcha, en av Bobones egna kompositioner, en melodiskt tilltalande sång av João Braga, Nome de Mar, med mera som föll publiken väl i smaken. Ett udda inslag var en traditionell fado till en dikt av Lasse Söderberg, något som publiken dock knappast hade lagt märke till utan sångerskans kommentar eftersom den var översatt till portugisiska.

Foto: Anders Nilsson.

Maria Ana Bobone är en utmärkt sångerska med en behaglig lyrisk sopran, stor scenrutin och en förmåga att omdömesgillt hantera dynamiska variationer. Hon skiljer sig från de flesta andra fadosångerskor i dag på två sätt. Dels talar hon mycket bra engelska, vilket under konserten gjorde hennes presentationer lediga och naturliga utan att bli pratiga eller inställsamma. Dels spelar hon piano. Flera sånger framfördes med Bobone vid pianot, och därmed blev både den klangliga och visuella intrycken omväxlande. Hennes kompmusiker var skickliga. Rodrigo Serrão på kontrabas och Pedro Pinhal på spansk gitarr (båda medverkar, liksom Bobone, på skivan Brincar aos Fados (Farol), som jag skrivit om nyligen) har varit med ett bra tag och är pålitliga och lyhörda. Bruno Mira, som spelade portugisisk gitarr, hade jag därmot aldrig hört förut. Hans insats visade att återväxten bland musiker på detta instrument är nära nog lika anmärkningsvärd som bland sångerskor. För den entusiastiska publiken blev ett rent instrumentalt nummer, en guitarrada, en av höjdpunkterna. Maria Ana Bobone och hennes musiker är välkomna tillbaka.