Palekastro är en by eller liten stad på den östligaste delen av Kreta. Området är betydelsefullt för arkeologiska fynd varav många kan ses på det arkeologiska museet i den närbelägna staden Sitia. I Palekastro finns också ett museum, men utan lämningar från forntiden. Detta hembygdsmuseum, eller folklore museum som man kallar det i den engelska översättningen av namnet, rymmer i stället objekt från en förfluten tid som ligger oss betydligt närmare, mest från 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet.
Meningen är att besökaren ska få en uppfattning om hur ett kretensiskt hem kunde ha sett ut förr i tiden. Men inget normalt hem, varken på Kreta eller någon annanstans, är så fullbelamrat med prylar som detta lilla museum, på fyra rum, med en yta som en normal så kallad standardtrea i Sverige. Sakerna har förstås hämtats från många hem.
Europa är fullt av praktfulla museer med objekt som man kan bli djupt imponerad av. De stora museerna har forskning som stöd, utförlig och ofta pedagogiskt utformad information samt stora ekonomiska resurser. De är ett slags affischer för staden eller landet, som i fallen Louvren i Paris, British Museum i London, Konsthistoriska museet i Wien eller Uffizierna i Florens. Hit kommer folk från hela världen.
Små lokala museer som det i Palekastro är helt annorlunda. Här finns inte mycket till forskning men desto mera av entusiasm som drivkraft. Informationen är bristfällig. Museet är oansenligt och har sällskap av massvis med liknande hembygdsmuseer i många länder. Bara i Grekland har jag sett fyra, utan att direkt leta efter dem. Liknande hembygdsmuseer finns säkert i Litauen, Skottland, Costa Rica, Armenien etc. Det som förenar dem är att de byggts upp som lokala initiativ, av folk besjälade av en önskan att berätta för kommande generationer om hur man levde förr. Många av de föremål som visas är sig säkert också rätt lika i olika länder: förvaringskärl, möbler, verktyg, porslin, tyger och klädesplagg. Även en total främling på sitt första Greklandsbesök skulle känna igen en hel del av sakerna i Palekastros hembygdsmuseum. Känna igen dem hemifrån.
Om stora nationella museer visar annat än konst, som möbler, textilier, porslin eller smide, så är det mest föremål som tillhört förmöget folk. En gång i tiden kan de ha anskaffats för att annat förmöget folk skulle se dem och kanske känna avund. På hembygdsmuseet visas inget lyxigare än bröllopsklänningar eller möjligen folkdräkter som använts vid högtider. Föremålen är inte heller särskilt värdefulla. Det är på sätt och vis de fattigare människornas museum, böndernas, arbetarnas och hantverkarnas, och det har sin roll att spela när vi försöker minnas tider som var en gång. Alla stora nationella museer skulle inte ge mycket utrymme åt de vardagliga bruksföremålen.
Avsaknaden av vetenskapligt belagd information eller värdefulla objekt är lika uppenbar på det lilla hembygdsmuseet som bristen på statliga pengabidrag eller rika mecenater. Det har ändå sin charm, för på något sätt tycks initiativtagarnas entusiasm och hängivenhet leva kvar i de enkla lokalerna. Som i Palekastros hembygdsmuseum. Där en katt tillåts springa mellan rummen utan att bli utkastad. Och där föreståndaren bjuder besökarna på ett litet glas raki.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar