Diktare om hösten (4). Erik Johan Stagnelius

Sist ut i denna lilla serie av fyra poeter som skrivit lyrik med höstmotiv är Erik Johan Stagnelius (1793–1823) med dikten Hösten. Att han är mycket äldre än de övriga tre – Ola Hansson, Vilhelm Ekelund och Edith Södergran – märks omedelbart i det ålderdomligare språket. Stagnelius språk är virtuost men också mer svårtillgängligt. Ska man fullt ut förstå vad han menar bör man dessutom ha en aning om den idealistiska filosofi som var förhärskande under diktarens tid.

Enligt ett tv-program rätt nyligen, ett program som till stor del handlade om en tonsättning av Stagnelius dikt Till förruttnelsen, sades att han ännu tillhör våra mest lästa poeter. Om det är sant, så innebär det att läsarna kan få mycket ut av poesin utan att relatera till filosofiska strömningar eller aktuella litterära trender. Stagnelius lyrik tycks ha sin livskraft. Hans mystiska personlighet med inslag av fylleri och psykisk instabilitet har säkert bidragit till att han fängslar även en modern publik. Mer än någon annan diktare vid denna tid anknyter han till bilden av det romantiska geniet, även om uppgifterna om honom ofta har anekdotens prägel.

Dikten är hämtad från Lyrikboken, en antologi med svensk diktning, sammanställd av Daniel Andreæ och Tage Nilsson och utgiven av bokförlaget Forum 1964.

Hösten

1

Förgängelse naturens kinder målar.

Med svarta böljor mellan nya stränder

Den ökta floden gråtande sig vänder,

och ingen fjäril dricker blomstrens skålar.

Dock lika skön på fästet solen prålar.

Från gyllne tronen kring förödda länder

sin gudablick hon lugn och härlig vänder,

och jordens lik tyst småler i dess strålar.

Ej dör den kärlek som oss livet skänker,

fast blott åt döden skördar han bereder –

ovanskligt dock hans purpureld skall brinna.

Snart från Olympen mystiskt han sig sänker

i nya vårars liljearmar neder.

Idén är evig, skuggorna försvinna.

2

Dock vartill båtar, att vår urbild njuter

ett evigt liv i himmelrikets salar,

då bildens själv, i gravens mörka dalar,

ej mer en rosenfärgad stråle gjuter.

När jordens mull vår aska innesluter,

var är den njutning då vårt liv hugsvalar?

Var tanken då, som med sitt upphov talar,

och följden var av kedjade minuter?

Se höstens moln på dunkla törnen gråter,

där purpurrosen förr olympiskt glödde

med glädjens dagg på välluströda kinden.

Hon är förbi. Väl knoppas Rosa åter,

dock icke hon, som nyss kring marken strödde

dödsbleka kronblad för augustivinden.

3

Ej blomman hoppas må att evigt vara,

ej skuggorna må verklighet begära.

Ej för att städse tingens kedjor bära

Guds tankar sig med tidens former para.

Naturerna minutligt de förklara

men till sitt ursprung, flammande och skära,

snart återvända i odödlig ära,

tills nya skepnader dem uppenbara.

Gläds, dygdige, ej dödens hand dig sårar.

Djupt i ditt bröst en himmelsk genius andas,

det väsens avbild, som är allt i alla.

För honom blomstra tidens alla vårar

och ständigt nya purpurdagar randas –

dock tronar han i tempel, vilka falla.