Diktare om hösten (1). Ola Hansson

Både almanackan och termometern vittnar om att sommaren nu är över och vi går in i hösten. Årstidernas skiftningar och olika sätt att reagera inför dem är mycket synliga i svensk diktning genom tiderna. I andra länder där man inte har några distinkta årstider eller som mest torra och våta perioder, hur diktar man där om tidens gång genom året? 

Jag bläddrar igenom andra upplagan av Lyrikboken, en bastant antologi med svensk diktning, sammanställd av Daniel Andreæ och Tage Nilsson och utgiven av bokförlaget Forum 1964. Att det är en gammal utgåva märks både på att diktare i vår tid saknas och på att den manliga dominansen bland författarna är kompakt – här skulle nog balansen vara bättre om boken kommit ut nu. Men bra lyrik rymmer den ändå i mängd. Och en hel del handlar om årstiderna. Särskilt hösten, tiden för en prunkande färgprakt och den obevekliga vandringen mot mörker och kyla, tycks fascinera poeterna. Här och i tre kommande inlägg tar jag upp några dikter om hösten, alla hämtade från den gamla Lyrikboken.

Ola Hansson (1860–1925) var en gång en berömdhet, men har få läsare i våra dagar. Han kom från Skåne och lämnade så småningom Sverige för att tillsammans med sin fru föra en kringflackande tillvaro i Europa, mest i Tyskland, under många år med psykiska problem och alkoholism. Det skånska landskapet är ett återkommande motiv i hans lyrik, och han skildrar det känsligt och stämningsfullt som i dessa två dikter. Jag saknar bilder från den skånska hösten, så ett par motiv av mera mellansvensk natur får göra dikterna sällskap.

Ett par ordförklaringar. Fyka betyder yra, virvla. Med lönlig avses lönnlig – undanskymd, där man inte syns. 

Höstsol

I höstsol ligger slätten

i daggig morgontid,

och himmelen är vit och hög

och horisonten vid.

Högt uppe man en råksvärm

likt svarta prickar ser.

I vida bågar sänker den

på nyplöjd mark sig ner.

Så tyst det är. De ljud, som

man hör en sommardag, –

av grodd i jord, av saft i cell,

av livets hjärteslag –,

dött hän i denna ljusa

och ljuvligt trötta ro,

då liv och dröm och hopp och allt

i själen slutat gro.

Alla mina tankar

nu flyga ur sin ark

och kretsa liksom råkorna

hän över äng och mark.

De hava, när de komma,

tillbaka till sitt bo,

en doft av höstens bleka sol

och tysta svårmodsro.

Oktoberskymning

Nu mörknar i oktobernatten

den dunkelgrå regndis

som fyker över slätten.

Nu suddas allting ut,

som skumt avtecknade sig därinne:

byarnas dungar,

jordvallarnas stubbiga pilar, –

suddas ut och glider ut

i samma stora svarta mörker,

vari ljusen blänka

och regnvinden sjunger

sin monotona,

svårmodiga visa.

Detta landskap, som jag älskat

med min innersta själ

och mitt lönliga väsen …

gårdarnas flämtande ljus, som lysa likt minnen,

blåsten, som än håller ut min ungdoms mollton …

detta allt, som klingat i samklang med

mitt livsdjups grundton

och sugit mitt bästa blod

likt en hopplös kärlek – – –

– – –

Nu tiga de alla,

mitt inres strängar.

Icke en punkt

som ömmar.

Icke en cell

som bävar.

Mitt bland mina minnen

är jag kall och tom.